Zäta

Åh nej! Jag börjar bli kärring!

När jag parkerat vid jobbet, gått ur bilen, stängt och låst och klevat iväg… så gick jag tillbaka för att kontrollera om jag verkligen kom ihåg att låsa.

Det finns ett särskilt förhållande mellan läkare och syftningsfel. Nästan som om den samlade svenska läkarkåren har en oförklarlig förkärlek för att röra till det i journalerna. Sjuksköterskor och undersköterskor kommer inte långt efter.

Här kommer ett dagsfärskt exempel.

Guldgossen har fått tid på barnmottagningen för att se hur pass allergisk han är mot hasselnötter. Jag tror mig redan veta att han är allergisk, tillräckligt för att få kli i munnen och rinnande ögon. Nu ska jag få veta om han också riskerar att få svullna luftvägar och allergichock. Känns betryggande!

Så här står det i brevet:
“Guldgossen ska få komma och göra en hasselnötsprovokation. Vi sätter då en venflon i armen och om ni vill kan ni då köpa emlasalva på apoteket. Bör ej vara förkyld.
Välkomna/Jannice”

Det blev en kort arbetsdag i dag. Jag hann bara vara på jobbet en timma innan Guldgossens lärare ringde och bad mig komma och hämta honom. Han var hängig och sjuk-ig.

Nu är vi hemma och tar det lite lugnt. Jag har programmerat om bakmaskinen så att brödet ska vara klart till två. Då blir det ett riktigt trevligt eftermiddagsfika!

När jag tagit det lugnt klart ska jag ägna mig åt tvätt och trädgård.

På vägen till skolan från jobbet blev jag anfallen av en kamikaze-sparv. Helt utan fruktan flög den rakt in i grillen med huvudet före. Jag vet inte om den var less på livet eller på allvar trodde att den skulle kunna åsamka någon skada. Resultatet var omedelbart:
Kamikazesparven – Bilen: 0-1

Jag är glad att det inte var en skata, eller mås, och att jag inte kom på cykeln.

Det kan bli dyrt med barnkalas.

Egentligen var det nog jag som började. Jag råkade säga ja till lilla Svalan när hon ville bjuda hela sin klass, och några till.
Det är inte alla som kan komma men det står i alla fall 18 barn på gästlistan.

Förundersökningsledaren tyckte att vi kan servera kokekorv med bröd. Det är smidigt att bara sätta på en konserv korv på stormköket och servera på stranden.
Övriga familjen röstade dock ner förslaget (jag tror inte Förundersökningsledaren förstod att det var ett förslag han framfört…) för vi gillar inte kokekorv. Vi bestämde att det ska vara grillkorv.

Som motaktion mot våra korvplaner har nu Förundersökningsledaren bestämt att vi behöver en liten praktisk, bärbar Webergrill för att kunna grilla korven. Att vi redan äger några grillar har ingenting med saken att göra. Förundersökningsledaren beställde en på nätet i förrgår och den har anlänt till posten i dag. Jag har varit och försökt hämta ut den, men det var tvärstopp eftersom jag inte hade Förundersökningsledarens legitimation med mig. Jag försökte allt få personalen att rucka på reglerna genom att böna och be, hänvisa till barnkalas och ont om tid, men det gick inte. Förundersökningsledaren får själv hämta ut sin dyrgrip efter jobbet.

Nästa vecka börjar det några nya tjejer på jobbet. Åldersnojjiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte alls har några problem med att bli gammal) är en av dem som får en av tjejerna som ”fadderbarn”. I uppgiften ingår bland annat att man delar rum under vår stundande islandsresa. Åldersnojjiga kollegan luftar sitt viktigaste frågetecken inför uppgiften:
-Undrars just om det ingår som fadder att ta upp det här med snarkning…

Jag har ingenting emot att ta det lugnt, att softa, att strosa, att chilla, att… Ja, ni vet.
Men när jag cyklar till jobbet finns det liksom ingen anledning att dra ner på tempot. Jag trampar hellre på för brinnande livet. Man vill ju inte komma för sent.

Jag höll på att cykla på en gubbe för en liten stund sedan. Jag mötte honom på cykelvägen och han skulle svänga vänster men hade inte uppsikt på mötande trafik (jag) utan kollade i stället in den betydligt snyggare kvinnan som kom från vänster och just hoppat av sin cykel för att inte krascha in i oss.

Jag hann inte klinga på klockan (den fåniga lilla plingelingklockan) utan använde i stället mitt betydligt snabbare och mer högljudda, inbyggda signalhorn.
-Hoooo!
Jag tror tonen klingade på ett A.

Varningen hade avsedd effekt. Gubben stannade sin cykel så snabbt och förskräckt att han höll på att fara i backen. Jag tar inget ansvar för eventuella fartränder eller blöta fläckar i kalsongerna.

När man ligger på rygg på spikmattan är det ytterst olämpligt att bli så skrämd av en långbent mygga som hälsar på på ens arm, att man liksom hoppar till en decimeter och skrapar upp skinnet på ryggen.

Jag: -Ta på dig sockarna lilla Svalan.
Lilla Svalan: -Ja.
Jag: -Ta på dig sockarna nu.
Lilla Svalan: -Jag ska.
Jag: -Men ta på dig sockarna nu då!
Lilla Svalan: -Snart mamma.
Jag: -Men kan du inte ta på dig sockarna som jag har sagt.
Lilla Svalan: -Ska du ha mens mamma?

Vi var och tittade på en cykel i går, Förundersökningsledaren och jag.
Jag gjorde bort mig nästan direkt.

Märket på cykeln var DBS – Kilimanjaro. Jag läste bara Kilimanjaro och sa:
-Kilimanjaro! Det märket har jag aldrig hört talas om!
Även om det visserligen var sant så var det också ett medvetet sätt att inte verka för köpsugen och ivrig utan i stället öppna upp för lite prutmån.

Det sket sig direkt när Förundersökningsledaren kontrade med:
-Du är roligt du. Det är ju en DBS. Och Kilimanjaro – det är ju den modellen du har på din cykel, som du haft i 20 år.

På väg i bilen till första arbetsdagen efter semestern. Jag kunde kanske cyklat, men jag ska hämta barnen efter jobbet och hade varit tvyngen att sluta för tidigt om jag cyklat.

Jag drar på radions Mix Megapol och lyssnar till en härlig slagdänga som går i stil med: I can be your bodygard, you can be my long lost pal. I can call you daddy. Daddy, when you call me, call me Al…

När låten är slut säger påan (som jag uppfattar är ungefär jämnårig med mig om man bara går efter rösten): -Jag minns den här låten. Den spelades på radio när jag var liten.
Så förfärligt liten kan hon ju inte ha varit, tänker jag. Det var bara ett par år sen låten var en stor hit.
Påan fortsätter: -Jag sjöng med i texten, men med egna påhittade ord, sådär som man gör när man är liten ni vet…
Nu får hon väl ändå ge sig, tänker jag. Hon lär ju inte bara vara 5-10 år gammal heller!

Sedan kommer nådastöten när påan berättar att sången kom 1986.
1986. Det är ju 24 år sedan. Hur gammal är jag egentligen?!

På grund av den osäkra väderprognosen övergav vi ursprungsplanen för sista gemensamma semesterveckan – några dagars båttur till Brommö – och gav oss i väg till Astrid Lidgrens Värld i stället.

Vi köpte tvådagarsbiljetter och har strövat runt i den stora parken både måndag och tisdag. På nätterna har vi sovit i vårt rymliga tält på en camping i Vimmerby.

I går drog vi oss makligt hemmåt. Vi förlängde resan med små utflykter till Runkestenen, Kvilleken, Katthult och Förundersökningsledarens syssling.

Kvilleken är en tusenårig ek med ofantlig omkrets. Ett mäkta imponerande träd.
När vi beskådat eken och var på väg därifrån i bilen konstaterade Förundersökningsledaren förundrat:
-Tänk att den där eken bara var en liten planta när vikingarna levde i Sverige.

Barnen begrundade detta från baksätet och efter en stund hördes lilla Svalans röst:
-Hur gammal var du då pappa?

Klockan är två. Än så länge har vi bara ätit frukost och jag har inte ens borstat tänderna ännu.

Det är semester det!

I dag har något stort inträffat. Någon helt oväntat och fantastiskt!

Jag syftar inte på familjen Zätas myskväll med Iceage 3 i TV-soffan.
Jag syftar inte heller på att Förundersökningsledaren bestämt sig för att vi ska skippa en båttur till förmån för Astrid Lindgrens värld.
Jag tänker inte ens på vår trevliga men ganska kalla båttur tillsammans med mina föräldrar och Italiensystern och hennes familj.

Nej, det som är stort och fantastiskt är att…

…JAG SLOG FÖRUNDERSÖKNINGSLEDAREN I MINIGOLF MED TRE POÄNG.

Nu har jag varit och handlat lite under lunchen. Tanken var nog egentligen att köpa suddigum, vitaminer till barnen, en BH och något att äta.
I stället blev det tändsticksaskar. Bara.

Vi cyklar till skola och jobb.

Guldgossen stannar till utmed vägen för att kontrollera att han fått med sig cykelnyckeln.
Jag cyklar om och hamnar en bit framför båda Guldgossen och lilla Svalan. Så hör jag lilla Svalan komma ikapp. Jag vänder mig halvägs om och har lilla Svalan precis utanför mitt synfält.
Så ropar jag över axeln:
-Fick du med dig din cykelnyckel?

En halvt upprörd dam cyklar förbi mig och nickar förnumstigt och hundra meter bakom mig står lilla Svalan och Guldgossen och leter efter Guldgossens nyckel.

Kullersten är ett trevligt inslag i stadsmiljön.
Det är inte lika trevligt att cykla på.

På väg till Hemköp för att köpa mjölk råkade jag skaka ut alla kvitton ur plånboken som jag så obetänksamt placerat i cykelkorgen. Tack och lov att det bara var kvittona, och inte alla mina obefintliga tusenlappar som flög iväg.

Det har sina fördelar att ha tjocka lår.

Hmmm…

Eh….

Tänka…

Jo, eh…

Tänka, tänka, tänka…

Jag vet i alla fall en fördel!!!
När man cyklar, och har dragit upp knästrumporna hela vägen över byxbenen, så att man ser mer udda ut än vanligt, så är det en fördel att ha tjocka lår.
Då syns nämligen inte underbenen när man cyklar. Jo, för all mötande “trafik” och alla omkörare såklart, men man slipper se dem själv. Låren skymmer liksom sikten nedåt.

Det upptäckte jag i morses på väg till jobbet.

Jag satt och tittade igenom de senaste händelserna på Facebook i går kväll. Guldgossen kom in på kontoret och kastade en blick över min axel just som jag scrollade igenom en sida.

-Stopp! ropade han plötsligt och bad mig rulla upp lite igen.
Och med ett förvånat och lite imponerat tonläge frågade han:
-Är du vän med Häxan Surtant?

Jag har inte tänkt på det förrut, men kanske är det lite likt.
Bara till utseendet dock. Jag kan inte på något sätt påstå att Jensen är gniden, sur eller lat.

Det finns många udda människor i Lidköping. Man kan se dem på gator och torg när de hukande eller spatserande tar sig fram bland alla andra.

I morses mötte jag en av dem.
Hon cyklade med en illgul och svart ryggsäck i cykelkorgen. De vida byxbenen hade hon omsorgsfullt stoppat ner i sockarna, men bara på ena benet.
Hon hade röd regnjacka trots att solen lyste och meterologerna inte så mycket som knystat om något regn.
På huvudet hade hon en röd cykelhjälm och under den hade hon dragit på sig ett tygstycke som täckte håret, öronen, kinderna och halsen. Det var bara munnen, näsan och pannan som stack fram och det såg faktiskt inte klokt ut.
Trots tygstycket runt halsen hade hon ändå knutit på sig en extra halsduk. Också den var röd, men varken hjälm, halsduk eller jacka hade samma röda färg.
På händerna hade hon ulliga rosa fingervantar. Det såg mycket påpälsat och varmt ut i solskenet.

Jag mötte henne när jag såg mig i spegeln.

Måste berätta om ett bus jag gjorde i morses.

Jag fick ett kuvert på posten, innehållande bonuskort till Hemköp. Kortet satt fast på följebrevet med ett sådant där lim som man kan rulla bort, som varken skadar kortet eller brevet. När jag höll limklumpen mellan fingrarna kunde jag inte låta bli att dra paralleller till en snorkråka.

När det var dags att borsta tänderna på lilla Svalan smusslade jag lite med limklumpen och “trollade” fram den ur hennes näsa.
-Kolla lilla Svalan, vad du hade i näsan. Har du sett vilken stor snorkråka!

Lilla Svalan tittade och förfasades. Jag ropade på Guldgossen som yrvaken och med håret på ända kom in i lilla Svalans rum.
-Titta här får du se, sa jag och la “kråkan” i Guldgossens utsträckta hand.

Guldgossen ryggade en aning, men som alla nyfikna gossar kunde han inte låta bli utan att fasineras av form, färg och framförallt storleken.
-Vad är det här, frågade han.
-Det hade lilla Svalan i näsan.
-ÄR det en kråka?
-Japp!
-Men ta bort den då!

Och när jag skulle lyfta bort denna lilla äckliga tingest från Guldgossens hand “råkade” jag fippla lite så att jag tryckte den djupare in i hans handflata.

Det var ett ovanligt lyckat bus. Båda barnen tjöt!

Jag ogillar verkligen drottningen.
Fet och slö men ändå påtvingande och ihärdig.
Illa klädd men orädd.
Vulgärt stor men med förmåga att ta sig in överallt.

I går kom hon in i köket när jag och Guldgossen lagade mat.
Jag jagade naturligtvis upp mig och hade svårt att fortsätta skära skinka.
Guldgossen var lika cool som vanligt och bad mig ignorera henne.
Det kunde jag naturligtvis inte så till slut hämtade han en liten burk jag fångade henne i när hon passade på att slå mot fönsterrutan.

Det var inte min avsikt att halshugga henne när jag skulle lyfta undan burken och bära ut henne, men så blev det. Och när jag ändå var i farten separerade jag bakkroppen från mittdelen med vingar och ben.

Lite stolt måste jag ändå tillstå att jag är – efter att ha dödat årets första geting.

I går kväll var Förundersökningsledaren på hemsidegruppsmöte i kyrkan (varför heter alltid alla sammankomster i kyrkan så långa och krångliga namn; kaffestugekommittésmöte, tillväxtgruppsledarträff, närradiorådssamling…) och jag och barnen var ensamma hemma (så värst ensamma var vi väl i och för sig inte, eftersom vi var tre stycken…).
Jag satt nere på kontoret och grejjade samtidigt som jag drack en bubbeldricka, och barnen låg på övervåningen i sina sängar och längtade efter sin far och en god-natt-kram.

Det var tyst och skönt i huset, tills jag avbröt den rofyllda stämningen med en rejäl kolsyreframkallad mastodontrap.
Genast hörs lilla Svalans försynta stämma från övervåningen:
-Är det pappa som kommit hem nu!?

Utvecklingssamtalet med lilla Svalan och hennes lärarinna, var som en dröm för vilken kräsen förälder som helst. Det var idel lovord och beröm.

Lilla Svalan “sköter sig” och är jätteduktig på matte, svenska och allt utom att äta ordentligt. Hon har redan börjat koppla greppet på dubbelteckning (lam – lamm, tal – tall) även om de inte ens pratat om det i skolan ännu och hon är snabb i huvudräkning och fattar raskt galoppen när nya kunskaper introduceras.

I morgon är det Guldgossens tur. Jag förväntar mig kanske inte samma lovsångslika uppräkning av hans förtjänster men jag tycker själv att han utvecklats på många områden sedan samtalet i höstas.

Nu är det dock en sak som bekymrar mig inför morgondagen.
Tror ni att Guldgossens lärare även tittar strängt på elevernas föräldrar?

I dag hämtade jag Guldgossen redan tjugo i ett från skolan. Vi skulle till sjukhuset för en kontroll av hans ännu inte utvecklade, och förhoppningsvis aldrig någonsin utvecklade astma. Klockan två hade vi tid för utandningsprov och läkarbesök.

Min ovana trogen var jag några minuter för sent på plats för att hämta sonen. På väg till skolbyggnaden möter jag Guldgossens lärare. Hon är lång och lite “skarp” sådär, om ni förstår vad jag menar.
Vi hälsar och jag frågar om Guldgossen har lektion.
-Njaa, det är ju elevens val nu, svarar lärarinnan.

Guldgossen har utomhusidrott på elevens val. Det brukar innebära att han beger sig till skogs tillsammans med de andra i sin grupp.
-Jag vet faktiskt inte var de håller till, fortsätter lärarinnan.

Och det är då min spontana sida gör sig gällande. Utan att tänka på annat än att jag måste leta efter Guldgossen i skogen och att vi förmodligen kommer för sent till sjukhuset, så utbrister jag:
-Bajs också!

-Vad sa du, undrar lärarinnan förskräckt.
Och eftersom hon ändå är en lärarinna, och eftersom jag har en viss respekt för lärarskrået så upprepade jag lydigt:
-Bajs!

Så vad tror ni om utvecklingssamtalet i morgon? Borde jag vara orolig? Tror ni jag får kvarsittning?

Må vinden vända och all aska dra till Alaska.

I dag ska vi bli fotade på jobbet, för hemsidan. Det kommer en proffsigare fotograf (det är jag som tagit de tidigare bilderna på de anställda) och fixar både lite interiörbilder och personbilder.

Som en följd av detta gick jag upp tjugo över fem i morses och tillbringade avsevärd tid i badrummet. Först i duschen och sedan framför spegeln.

Jag har blandat någon brun smörja i min vanliga ansiktskräm för att få en lite lätt färgad ton i ansiktet. Sedan upptäckte jag att mina röda plitor ändå lyste igenom så jag duttade på min fina Mary Key-underlagskräm som “jämnar ut och ger lyster”. Tyvärr var den ju några nummer ljusare än hudtonen jag lyckats få med den bruna krämen men jag täckte raskt allt med puder.

Sedan borstade jag på rough (men jag stavade inte till det) på kinderna, haklinjen, hårfästet och en dutt på hakan.

Nu var det ögonens tur att få sitt. Först ett vitt streck i underkanten av ögat, innanför fransraden. Sedan ett brunt streck nedanför fransen, och längst ner på ögonlocket. Jag suddade lite med lillfingret eftersom det blev mera brunt på ena ögat. Jag tror inte det blev helt lika ändå men med all ögonskugga jag hittade så lär det inte synas.

Ögonskuggan var först guldvit, under brynen, sedan ljusblå på ögongloben och lite ovanför vecket, och så intensivt mellanblå på delen under vecket och mörkblå närmast fransen.

Och så maskara såklart.

Nu återstår bara att hoppas på att alla färgerna stannar kvar på sina platser till i eftermiddag när fotografen kommer. Jag känner att jag väldigt gärna skulle vilja klia bort några lager. Dessutom ser jag bara sudd på vänsterögat. Jag missade väl lite med maskaraborsten.

Jag ringer till Norge. Det är hopplöst. Jag förstår inte vad de säger och jag förstår inte hur deras telefonnummer hänger ihop.

Om man ringer ett företag i Sverige så kan det till exempel ha växelnummer 08 – 562 50 00.
En medarbetare har då direktummer 08 – 562 50 13 eller 08 – 562 51 63.

I Norge kan växeln ha nummer 1015. Bara!
Och ett direktnummer är 995 234 52.
Eller så är växelnumret 135 553 00 och direktnumret 587 567 120.

Jag förstår mig inte på norrmännen!
Tydligen är jag inte ensam.

I morgon har Ester namnsdag.
På torsdag börjar the Easter.

Nu har snopparna smält.

Ja, i Lidköping har vi inte rondellhundar utan rondellsnoppar.
Det är väl tonåringar misstänker jag, som på detta kreativa sätt busar till det lite grann.

Och en ståtlig, välerogerad penis på två meter, med tydliga pungkulor och en liten kvast av granris kring roten tycker ju åtminstone jag är ett betydligt bättre sätt att visa sin existens på än genom klotter och pangade rutor.

Jooo, jag är ju lite av en tävlingsmänniska ändå…

Klockan 14.00 var det annonserat brandlarmstest i huset. Vi tidigarelade fikarasten en halvtimma och satt och pratade om hur duktiga våra barn är när det gäller larm, vad man ska göra om det brinner och vilket nummer man ringer (112 alltså, inte till mamma…)

Kollegans son hade haft brandgenomgång på dagis och kom hemspankulerandes med bister min. Han såg nämligen inte till många brandvarnare och konstaterade att:
-På dagis har vi minsann sju brandvarnare!

Jag knöt an till samtalet med följande påstående:
-Hos oss har vi larm för allt möjligt. Brandlarm, inbrottslarm… och serveras det nån äcklig mat så tjuter lilla Svalan i högan sky!

Hädanefter är tisdagar och fredagar mina cykeldagar. Och kanske också någon måndag emellanåt.

Dagens cykeltur var betydligt smidigare än den i tisdags.
Den förrädiska isen hade smält undan, växlarna hoppade i som de skulle (ja, efter lite trixande i alla fall) och bromsen tog efter bara några lufttramparvarv.

Jag tror Förundersökningsledaren varit i farten men jag kommer inte ihåg om jag bett honom eller om han förstod av sig självt, efter att ha hört mitt klagande.

Idag var det också betydligt varmare och jag hade förberett mig bättre, genom att ta på mig tunnare vantar som jag inte behövde plocka av förrns efter 4/5-delar av vägen. Jag hade också lagt ned en frächs deodorant i väskan, och den kom väl till pass när jag kom fram till jobbet.

*

MEN just nu regnar det ute, och några regnkläder har jag naturligtvis inte fått med mig.

Lilla Svalan undrar om man dör ifall man tappar en arm. Jag förklarar att det i så fall är blodförlusten som är dödande, inte själva avsaknaden av armen.

Så berättar jag om mannen som höll på att reparera sitt uterum. Han handskades med en stor tung glasskiva. Jag tror han hade lagt upp den på något högt för plötsligt kom skivan farandes och slog till honom på överarmen. På grund av farten och tyngden skars ett djupt jack i armen, ända in till benet.

Mannen var ensam hemma, men som tur var hörde en granne hans vrål av smärta och kom till undsättning. Grannen var snabb i tanke och handling och snörade åt överarmen med hjälp av sitt bälte, innan han ringde 112.

Tack vare grannens rådiga ingripande blev mannen räddad. Armen blev förmodligen inte i skick som ny, kanske var man tvungen att amputera, men han överlevde.

När jag berättade denna sedellärande historia för min dotter, säger hon:
-Jadu mamma. Delfiner är väldigt smidiga också.
Vår fröken berättade om en mamma och en pappa som simmat för långt ut i havet. Det närmade sig en haj men då kom ett helt stim delfiner och simmade runt mamman och pappan, så hajen vågade inte äta upp dem. Och delfinerna liksom puttade in dem närmare land.

Förundersökningsledaren berättade något han hört från en av företagets kunder.

Kunden är inköpare på ett större svenskt företag. Han var på resa till en underleverantör i Indien. 12 representanter ur högsta ledningen tog emot honom och försåg honom med blommor. Sedan bar det av runt på visningstur. I stället för en fabrik, som kunden väntat sig, fick han bese 18 stycken.

Den av underleverantörens representanter som körde runt med honom, berättade att han missade sin bäste väns dotters bröllop på grund av det fina utlandbesöket. Naturligtvis gick ju jobbet före, men kunde möjligtvis kunden tänka sig att göra en liten avstickare så att underleverantören fick möjlighet att åtminstone besöka bröllopet och visa sin aktning.

Kunden sa naturligtvis ja, och hamnade så oförhappandes mitt i ett indiskt bröllop.
Med 1200 gäster. En i sanning annorlunda upplevelse.
Kunden kommenterade de många gästerna och fick en oförstående blick av indiern.
-På mitt bröllop hade vi 80 gäster, sa han sedan.
-Men, utbrast indiern förvånat. Bjöd du inte dina vänner!

Sista dagen på detoxkuren. Äntligen!

Just nu är jag inne på bottensatsen. Det är starkt och surt och allmänt vämjeligt.
Men i morgon är jag fri!

Jag tycker inte att Detoxkuren har hjälpt. Jag har blivit hård i magen, har ständigt lite huvudvärk, och nu har världen börjat snurra lite behagligt varje gång jag gör en häftig rörelse med huvudet. (För det gör man ju så ofta på mitt jobb…)

Nu har jag ungefär tre dagars sippande kvar.
Och i dag berättar mina kollegor att jag nog borde förvarat detoxvätskan i kylskåpet. Det står det tydligen på förpackningen.

Själv fastnade jag för det där med att man skulle skaka flaskan från vänster till höger, och orkade inte läsa mer.

Att inte förvara en dryck kallt, som bör förvaras kallt, kan innebära vissa påfrestningar för den dryck som borde förvarats kall.
Den kan till exempel jäsa.

Är det i så fall förklaringen till att jag sluddrat så mycket på jobbet de senaste dagarna?

Jag tyckte att min sovande hjärna hade fått till det riktigt bra när jag drömde om Bruttan. I natt hade jag dock en ännu roligare dröm.

Jag skulle delta i en talangtävling. Det var något oklart om det handlade om TV eller “bara” var ett framträdande inför publik. Jag skulle hur som helst sjunga, och var inte ett dugg nervös inför själva sången.
Däremot hade jag väldiga problem med hur jag skulle se ut. Jag hade nämligen inte hunnit sminka mig.

Jag hittade en liten trång toalett och gick in där med min sminkväska. Som tur var fanns en rejält tilltagen spegel över handfatet och jag började känna att det här nog skulle gå vägen i alla fall.

Då kom det in två tjejer som också skulle vara med i talangtävlingen. Plötsligt blev det väldigt trångt inne på den lilla toaletten. Dessutom ville de låna av mina sminkgrejer och man vill ju inte verka ogin så jag lånade ut rouge, puder, maskara (det var extra jobbigt eftersom jag läst att man absolut inte ska låna ut maskara till någon annan) och ögonskugga. En av tjejerna ville även låna min eyeliner. Jag hade hunnit lägga ett snyggt smalt streck över högerögat och var på väg att börja med det vänstra, men jag lånade ändå ut eyelinern.
När jag fick tillbaka den var spetsen spretig och förstörd och mitt streck över vänsterögat blev därefter. Jag hittade en våtservett i sminkväskan och fick bort strecket och anlade ett nytt, något bättre.

Sedan såg jag att de andra töserna hade lånat av min foundation och insåg att jag naturligtvis borde grundat med den. Eftersom min favoritfärg var utlånad provade jag en mörkare nyans och började med pannan. Det blev alldeles för mörkt så jag fick ta en ny våtservett och torka bort. När jag torkade följde naturligtvis även eyelinern med.

Ungefär där gick de två tjejerna som både tagit upp plats och mitt smink och jag pustade ut lite. Sedan kastade jag en blick på klockan och märkte att det var väldigt ont om tid till mitt uppträde. Jag kände en våg av stress svepa genom kroppen och famlade i sminkväskan efter min foundation. Jag hittade inte den rätta, som nog någon av lånemänniskorna fått med sig (av misstag tänkte jag, vänlig som jag är) men jag hittade en annan som jag smorde in ansiktet med lite hjälpligt. Så drog jag nya streck med eyelinern och betraktade min spegelbild.

Det hade inte blivit bra. Foundationen låg som en kaka i ansiktet och jag våtservettade försiktigt bort den, utan att skada eyelinern den här gången.

Efter en ny titt på klockan insåg jag att nu var tiden ute, jag skulle bli tvungen att gå ut på scén med bara två små streck i ansiktet. Ett ansikte som förmodligen var rödflammigt och blankt.

Jag gjorde mig beredd att slänga ett sista getöga i spegeln och stängde sminkväskan, besviken över att allt det där sminket inte kunnat hjälpa mig till framgång. Nu skulle det inte ha någon betydelse hur bra jag än sjöng. Ser man ut som en fågelskrämma får man inga röster.

Jag gav mitt ansikte en sista granskning. Men så fort jag tittade upp och mötte min blick i spegeln fick jag se det.
Det som fick hela drömmen att förvandlas från en frustrerande situation av stress och maktlöshet, till en komedi utan dess like.

Det jag såg i spegeln var en gubbe. JAG var en gubbe. En 80-årig man med påtaglig flint, mörka åldersfläckar i ansiktet, gott om rynkor, och så två eyelinerstreck över de runda, vattniga gubbögonen.

För er som liksom jag inte gillar att lägga ner en massa sköna stålars på ansiktskrämer och liknande produkter, kommer här ett tips:

När du rengör ansiktet efter en uppsminkad dag, går det bra att använda barnolja.
Oljan trollar enkelt bort den mest vattenfasta maskara och efterlämnar inte minsta spår av brunkräm eller läppstift.

En liten biverkning får du dock räkna med.
Ögonen täcks av en oljig hinna, och du kommer inte kunna se ordentligt på några dagar.

Men billigt är det!

Tillväxtgruppen samlas hemma hos familjen X.

Efter en kväll med bibelsamtal avslutar vi med att be.
Barnen tycker det är tråkigt och skruvar på sig.

När mamma E ber hör vi plötsligt hur yngste sonen drar in luft i lungorna och så fort han upptäcker en liten lucka säger han ljudligt och med eftertryck:
-Amen!

-Mamma, vad betyder bayna? undrar lilla Svalan.
-Jag vet inte, svarar jag.
-Men, vad betyder rajv då? fortsätter hon.
-Jag vet inte, svarar jag sanningsenligt.
-Men, du vet ju INGENTING, suckar lilla Svalan uppgivet.

Jag dricker en halv pressad citron utrörd i ljummet vatten till frukost. Det är detox-rekommendation.

Lilla Svalan ber att få smaka.
Hennes expertisutlåtande lyder:
-Det smakar bajs, blandat med sockervadd!

Jag fryyyyyser. Som en liten korthårig tax en smällkall vinterdag.

Mina likaledes detoxande vänner myser och säger att det är detoxeriet som börjat göra verkan.
Jag som förväntat mig täta besök på damernas… inte skallrande tänder och ståpäls över hela kroppen.

Nu har jag druckit upp mina första 7½ dl.
Jag har förbjudit mig själv att gå på toa innan jag tömt första flaskan, så det gick ganska fort. Mindre än 1½ timma.

Nu bubblar det ur öronen.

När tre småfnissiga damer köpte sina detoxkurer på hälsokosten i går, blev de konfunderade av brukningsanvisningen på flaskan.
Vi blev till och med tvugna att fråga försäljerskan i butiken om råd för att uttolka texten:

“Före användning, skaka flaska väl från vänster till höger.”

Kollegorna har konstaterat. Mina bröst är sååå 2009.
I år ska det vara små knoppande skönheter.
Mina två välmatade bomber kan inte ens med mycket fantasi och god vilja, tilldelas det epitetet.

Bert Karlsson har namnsdag i dag. I och för sig har väl alla andra som heter Bert också namnsdag, men det är bara Bert Karlsson jag mailat ett grattis till.

I morgon ska lilla Svalan på bowlingkalas i Skövde. Förundersökningsledaren ska ge sig ut på isen igen.
Han föreslog att jag skulle försöka boka en bana åt mig och Guldgossen så att vi kunde roa oss lite medan lilla Svalan ändå bowlade.

Förundersökningsledaren är en snäll man, han vill väl.
Men inte vill jag bowla med en arm som mest känns som en stickande degklump vid min sida. Jag tror jag har bowlat färdigt för i år.

I dag är det kallt! Det är så kallt att snoret frös till isbitar inne i näsan när jag gick på lunchpromenad.

Jag fick låna lite pengar (inte jättelite heller…) av min snälla sysslingkollega för att kunna köpa vitaminer till barnen.

Strax utanför Apoteket mötte jag en liten tant (inte dvärg, men jätteliten ändå) som kom småspringandes efter två hundar. Det ena var en mördarhund (pitbull eller nå´t sån´t där) och det andra var en liten fånig svart hund som mest liknade en tax men med långa ben.

Jag har respekt för stora farliga hundar. Man har ju läst en del om oprovocerade attacker. Rent allmänt så är jag ingen större djurvän, och kombinationen liten tant och stor hund såg inte helt stabil ut. Därför var jag på min vakt när vi möttes på trottoaren.

Och hundskrället tog ett stort kliv mot mig och var på väg att hoppa upp på mitt ben!

Det var bara min osannolika sinnesnärvaro som förhindrade att jag blev tvungen att gå in på Gina Tricot och köpa nya underkläder efter mötet.

Skrev jag förresten att det inte var mördarhunden utan den lilla fåniga hunden som försökte hoppa på mig…

När jag vaknade i morses tänkte jag: “Yes, äntligen fredag!”
Inte för att det är fredag, utan för att jag äntligen skulle få åka och jobba. Det var en vecka sedan jag fick lite ordentligt vuxenutbyte och fick chans att prestera något som genererar pengar. Jag vet att jag är en tävlingsmänniska, i alla fall i vissa sammanhang, och att få visa svart på vitt vad man går för är en av de saker som driver mig i livet.

Nog sagt om det!

Morgonen förlöpte väl. Jag fick min kvart i badrummet, och halvtimma vid frukostbordet. Jag fixade frukt till lilla Svalan och la ner middag till mig själv.
Lilla Svalan var lättväckt och tyst och jag borstade hennes tänder och hjälpte henne på med kläderna och så var vi beredda att smyga hemifrån för att inte väcka våra sovande gossar.

Guldgossen vaknade naturligtvis ändå. Han är så lättväckt. Jag bad honom inte störa Förundersökningsledaren före klockan åtta, och han satte sig och tittade på TV, med lurar.

När vi satt oss i bilen och jag precis skulle vrida om tändningen kom jag på att jag glömt min klocka, och mobilen. Jag sprang in och hämtade grejerna och så for vi iväg till skolan.

På väg till skolan upptäckte jag att jag glömt borsta tänderna. Jag kände runt med tungan och upptäckte att lite tandborstning nog inte skulle skadat.
Med ena handen på ratten och ögonen på vägen började jag leta i väskan efter ett paket tuggummi. Jag hittade bara migräntabletter så jag övergick till att söka igenom jackfickorna. Efter en stund dök ett tuggummipaket upp – med choklad/kolasmak. Nej, det var nog inget som skulle ge fräschare andedräkt.

Jag släppte av lilla Svalan vid skolan och ämnade själv gå ur bilen för att följa med henne in, men då upptäckte vi att vi glömt lilla Svalans overall hemma. När det är tio minusgrader och hela världen är täckt av snö så räcker inte ett par jeans för att hålla vädret borta från skinnet. Det var bara att vända hem och hämta.

Tack vare att lilla Svalan är så behändig och snabb på mornarna så hann jag även borsta tänderna när jag ändå åkte hem.
Det var väldigt nära att jag glömde overallen i min glädje över rena tänder, men i sista ögonblicket fick jag med den i bilen och kunde lämna av den på skolan.

När jag sent omsider (men inte FÖR sent) kom fram till jobbet, upptäckte jag, föga förvånande, att jag glömt plånboken hemma.

Förundersökningsledaren kommer begära påökning på lönen.
Han har nämligen kommit på att han behöver en hemmafru, och för att fixa det ekonomiskt så behöver han ha betydligt mer i lönekuvertet varje månad.

När min käre make kom hem från jobbet i dag möttes han först av den härliga doften av ren tvätt från tvättstugan. Några steg längre in i huset tog aromerna från färska bullar vid.

Två hela, rena (om än snuviga) barn sprang honom jublande till mötes och lilla frun dukade genast fram mjölk och nygräddade bullar.

Det var då Förundersökningsledaren kom på att det här ju är livet för en karl- och att han behöver påökt!

På väg hem från PiL-mötet blev jag stoppad av polisen.
-Hade du kört för fort, frågade en orolig Förundersökningsledaren när jag berättade för honom.
Knappast i det här väglaget!

Det var förar- och nykterhetskontroll. Unge herr Polis tittade på den rosa lappen och lät mig blåsa. Sedan önskade han mig en god kväll och bad mig köra försiktigt.

Varje gång jag hamnar i en nykterhetskontroll tänker jag på min barndomsvän.
Senaste gången jag såg honom var i TV-programmet Talang 2009. Då uppträdde han i full dragqueenutrustning.

Redan som ung drog han uppmärksamheten till sig med sina galna infall och tokroliga kommentarer.

En gång skulle han på ungdomsdisco i Götene Folkets Park.
Polisen var på plats för att kontrollera nykterheten och se till att inga fulla ungar kom in.
Det var ganska nytt med att få blåsa i en apparat. Föregångaren -en påse, var på väg bort. Min vän såg dem i kön före honom göra tappra försök med blåsandet. Tydligen fick man ta i rätt rejält för att polisen skulle få mätbara resultat och ge godkänt.
Min vän blev nervös och när det var hans tur att blåsa tog han i ända från tårna.

Han blåste jättehårt – och polisen skulle säkert varit nöjd om det inte var så att min vän missat att spotta ut tuggummit först. Tuggummit fastnade, inte i det utbytbara munstycket, utan inne i själva nykterhetsapparaten.

Nöjda var däremot de som stod efter min vän i kön. Det blev inga fler nykterhetskontroller den kvällen!

Ibland är jag så trött att jag inte vet vad jag gör.

Men så här trött har jag aldrig varit.

Läste i lokaltidningen om en 87-åring som gripits av polis när han tjuvat en bil.
Vid gripandet (eller försöket till gripande) utanför ålderdomshemmet där han bodde, hade mannen gjort våldsamt motstånd och skallat polisen.

Jag säger då det!
Åldringarna nu för tiden!
Ska man behöva hålla sig inne om dagarna av rädsla för våldsamheter!

Jag funderar ofta på hur mitt liv hade tett sig om jag varit ekonomiskt oberoende, eller om man så vill – snuskigt rik.

Jag tror jag skulle jobbat halvtid, på förmiddagarna. Förmodligen skulle jag dött av tristess eller blivit helt förslappad om jag inte jobbade alls.

Efter jobbet skulle jag ta en lunch på stan tillsammans med Förundersökningsledaren. Är jag snuskigt rik så är ju Förundersökningsledaren det också, per automatik. Vi skulle prova olika restauranger och unna oss vilket mat som helst.

Efter lunchen tror jag att jag skulle strosa runt lite och kanske shoppa, eller sätta mig på biblioteket och läsa. Lite senare på eftermiddagen skulle jag ägna en timma eller två till att träna. Badhuset, Friskis och Svettis eller en långpromenad beroende på väder, vind och humör.

Sedan är det dags att fara hem och umgås med barnen, laga middag och göra kväll.

Visst låter det som en skön tillvaro.

Det är lite mysigt att tänka på hur det skulle vara att vara rik.
Men det är märkligt att jag inte ägnar lika mycket tid på att fundera på hur det vore att va exeptionellt snäll, eller smart, eller snygg!

Jag firar återgången till arbetslivet med att klippa tånaglarna efter duschen och flytta sidbenan från höger till vänster sida.

Nu känner jag mig redo att kasta mig in i vardagslivet igen.

Jag har, baserat på just gjorda empiriska upptäckter, ett jättebra tips att dela med mig av.

Om du är hård i magen finns en finfin huskur att ta till:
Häll upp fem dl vaniljyoghurt med utgångsdatum den 28de december. Rör ner en matsked jordgubbssylt för att maskera den lite underliga bismaken. Ät upp allt till frukost.

Jag kan garantera omedelbar lösgörande, för att inte säga pådrivande effekt.
Efter några timmar på toaletten är du i skick som ny, bortsett från smärre biverkningar som magplågor och sittsår, uppfrätt analöppning och ett hus i stort behov av vädring.

Jag har varit förkyld sedan i förrgår. Näsan rinner konstant, särskilt höger näsborre som vid det här laget är röd och svullen efter alla snytningar.

I dag har vi varit hos mina föräldrar och firat jul igen. Hela familjen har samlats och vi har ätit gott och bytt julklappar. Jag har snutit och snutit och snutit.

Halv tio bestämde vi oss för att fara hem. Förundersökningsledaren ska upp tidigt i morgon för en skridskotur bortåt Mariestad på sin stukade fot och barnen behövde också komma i säng. Det blev rätt sent i går kväll. Vi satt uppe till halv tre och spelade spel medan barnen lekte.

Precis innan vi gav oss av hem från mina föräldrar tryckte jag in en bit papper i näsan, för att slippa springa läck under hemresan. Det är inte så långt, bara två och en halv mil, men ändå…

När vi satt oss i bilen efter att ha sopat undan snö från rutorna, upptäckte vi att vänster bakdörr inte gick att stänga. Låset hade frusit.
Jag bytte plats med lilla Svalan och fick sedan sitta och hålla i dörren hela vägen hem för att den inte skulle fara upp under färden.

Under resan roade jag mig med tanken på vad som skulle hända om vi stötte på en polis. Förundersökningsledaren hade glömt körkortet hemma, jag satt med en stor bit papper i näsan och höll krampaktigt i bildörren. Jag vet inte vad som hade fått dem att höja på ögonbrynen mest.

Det var nyårsafton i nådens år 2009. Jag stod i köket och lade sista handen vid förberedelserna till kvällens fest. Allt var under kontroll, en kvart kvar innan gästerna förväntades stå i farstun.

Då gick en säkring och huset lades i mörker.

Här kommer ett julklappsrim att gissa på:

“Håll nu tungan rätt i hålet under snoken
så ska du säkert lyckas fånga nåt på kroken.”

Lilla Svalan har fått hem ett papper från skolan där rektorerna skriver om besparingar inför nästa år. Det ska dras in på personal, och på skoltid. (Hur har man tänkt sig att eleverna ska få fullgod utbildning när skoltiden kortas med 1½ timma i veckan?)

Jag läser högt för Guldgossen under frukosten.
I lilla Svalans klass ska en lärare ersättas med en annan. Jag känner inte alls till vilken den nya läraren är och frågar Guldgossen om han kan ge en beskrivning.

-Ja, hon är lite rund, och håröm.

När jag lämnade lilla Svalan till frukost på fritids i morse tittade hon oroligt på mig med sina stora rådjursögon och frågade med allvarsam stämma:
-Tror du Guldgossen behöver runka?
-Nej, lilla Svalan. Jag vet inte om han behöver röntga nacken.

Jag kastade en förstulen blick runt bordet där det satt en hel drös små flickungar med full uppmärksamhet riktad åt vårt håll.
-Och så heter det röntga. Du får inte säga det andra ordet. Det betyder något helt annat.
-Vad betyder det då, frågade Flickunge nr 1.
-Vad var det för ord, frågade Flickunge nr 2.
-Jag hörde inte riktigt vad lilla Svalan sa, sa Flickunge nr 3.

-Jag tänker inte säga ordet, för det är inte rumsrent, förklarade jag.
-Vad betyder rumsrent, frågade Flickunge nr 4.
-Var det ett fult ord, sa Flickunge nr 5.

Pillemarisk förväntan lyste ur sex par ögon när de nu nosat upp en vuxen, en förälder som varit på vippen att lära sin dotters klasskamrater ett fult ord.

-Jag säger inte ordet, hävdade jag bestämt.
-Det var runka! förtydligade lilla Svalan hjälpsamt.

Jag grabbar tag i en kundväg på väg in på Willys. I myntspringan sitter en kvarglömd 5:a. Jippie! Vad ska jag köpa för den?

Jag skyndar mig att fylla kundvagnen med allt som står på inköpslistan. Jag skyndar och skyndar, ständigt med nya varuhyllor i sikte. Jag tittar inte ner på golvet.
Plötsligt kliver jag i något vått och hör samtidigt en Willys-anställd skrika:
-Akta, en spya!

Alldeles färsk och fin. Mestadels juicegul men med pikanta inslag av röd paprika.

Aldrig får man vara riktigt lycklig.

Guldgossen vaknade klockan sex idag. Jag talar alltså om samma person som jag i vanliga fall har svårt att få ur sängen vid sjusnåret.

Anledningen till den arla morgonstunden är att det är “Guldpandedag” på Panfu idag. Panfu är ett internetspel för barn som Guldgossen ägnat sig åt sedan i våras. En virituell värld där man i form av en liten panda går omkring och blir vänner med andra pandor, spelar spel och samlar på sig saker till sitt hem eller till sin utstyrsel. Allt eftersom spelet fortskrider kommer man till nya nivåer, eller “levlar” som Guldgossen och hans klasskamrater kallar det. De träffas ibland på Panfu och chattar en stund, om de hittar varann bland alla olika miljöer man kan gå till.
Om man betalar in pengar blir man Guldpanda. I våras tjatade Guldgossen om att få göra det men eftersom han mötte hårdnackat motstånd från båda sina föräldrar så har han gett upp den tanken nu.

Men idag är det alltså Guldpandedag. Om det innebär att man får Guldpandans möjligheter och rättigheter för en dag, eller om det innebär att man kan tävla sig till Guldpandestatus för en längre period vet jag inte. Men det är i alla fall tydligt att Guldgossen vill hinna lägga så mycket tid som möjligt framför datorn idag.

Jag säger till Guldgossen att gå och lägga sig igen och försöka somna om. Det är inte tillåtet att vakna tidigare för att spela dataspel.

När Förundersökningsledaren kommer upp stöttar han mig i mitt beslut.
-Man får inte vara så dum att man försakar sömn för att sitta framför datorn! är hans kategoriska uttalande.

Så tittar vi på varann och brister ut i skratt.
Vem var det som så sent som igår kväll satt framför datorn tills klockan var tolv, istället för att lägga sig halv tio? – Förundersökningsledaren minsann! Och vem är det som kliver upp onödigt tidigt på mornarna och tar tillvara på tiden genom att blogga bort några minuter? -Zäta.

Man ska inte kasta sten i glashus, kacka i eget bo eller såga av den gren man sitter på. Tursamt nog är Guldgossen för trött för att göra de kopplingarna och går surmulen och lägger sig igen.

På jobbet håller jag just nu på med intervjuer.
Bland annat ska intervjupersonerna betygsätta olika påståenden på skala 1 till 5.

Några av påståendena är ganska långa och krångliga och jag brukar förvarna dem jag pratar med så att de är uppmärksamma och kan uppfatta det jag säger rätt.

Så här lät det i förmiddags:
Jag: -Nu kommer ett lite längre påstående.
Intervjuoffer: -Fem!

Det är högst osmart att skippa frukosten till förmån för en omsorgsfullt lagd makeup när man ändå kommer gråta bort den och förvandla de tillrättalagda anletsdragen till en utsmetad svar sörja som inte gör någon glad, så fort en bönestund hettar till och Guds närvaro framkallar salta brännande tårar som inte nöjder sig med att stanna i ansiktet utan dansar nerför ögonfransar och kinder som en nyförlöst vårbäck.

Inne på pizzerian gick en ålderstigen tant och agerade hjälpreda åt en ännu äldre dam. Hon fixade bestick och mat och så var det dags att välja dryck.

-Vill du ha kååk, fanta eller så´n här spriiit!

Den mycket gamla damen valde “spriiiten”.

Om två och halv timma åker familjen Zäta på maskerad, utklädda till…

BALETTDANSÖSER

Vi har vita sockar, vita kalsonger/trosor, vita leggins (Förundersökningsledaren har spets med blommönster), vita linnen, vita tunna underkjolar i mjuk tyll och vita balettkjolar i styv tyll som står rakt ut.

Guldgossen och lilla Svalan ska ha tofsar, vi ska alla ha silverglitter i håret och vara välsminkade.

Jag har sett fram mot det här i över en vecka. Det kommer bli så fantastiskt roligt.
Det jag längtat efter mest är att få sminka Förundersökningsledaren och Guldgossen.

Förundersökningsledaren har förevisat “Svansjön” för barnen och Guldgossen har övat på piruetter.
I morses handlade Evas superkoll på Bolibompa om just balett – så det känns som allt är förberett nu.

Jag vågar inte utlova några bilder.
Fatta hur jag kommer se ut! Jag har ju provat kläderna och vet att jag mycket starkt påminner om en albinoflodhäst med balettkjol.

Lördag åttedar är vi bjudna på höstfest med maskerad.
I går vid middagen diskuterade vi vad vi skulle kunna klä ut oss till.

Naturligtvis vore det enkelt att slänga ett lakan över huvudet och gå dit som spöken, men det vinner man inga maskeradpriser på, så lite mer innovativa vill vi nog vara.
Förundersökningsledaren surfade raskt in på maskerad- och utklädningskostymer på nätet och hittade Batman, Zorro, en ko, en hare, en kyckling, en sumobrottare (“Fast då räcker det om du går naken mamma”, sa lilla Svalan som såg tydliga likheter mellan min svällande kropp och sumobrottardräktens vadderingar), Stålmannen, Elvis och andra kända ansikten.

Men det kostar en del att köpa sig en dräkt, så vi funderade vidare.

Förundersökningsledaren föreslog att vi skulle gå som familjen Adams. Idén är inte så tokig, men kräver också lite mer ansträngning än jag orkar uppamma.

Lilla Svalan tyckte vi kunde vara julbord. Guldgossen skulle vara gris men ett äpple i munnen, jag kunde vara tomtegröt och själv ville hon vara en prinskorv.

Guldgossen hade högtflygande planer på att klä ut sig till ett träd med hjälp av vedklabbarna vi brukar elda med.

Vi diskuterade också luciatåg, Superhjältar, Familjen Simsons (det vore en höjdare) och mumier. Det sista var mitt förslag. Det är ju både billigt och enkelt att köpa en bal toapapper att rulla in sig i.
Jag la ner idén först när Förundersökningsledaren påpekade att det kan bli lite svårt om man måste gå på toa.

En bra stund efter att Falun-systern och hennes fästman tagit tåget till Milano kom ett SMS:
“Nu är vi i Milano. Kameran ligger på ert köksbord.”

Hur typiskt är inte det! Det är första gången fästmannen är i Milano, ja, första gången han är i Italien för den delen. Och så ska de “göra Milano” och bese domen och alla märkesaffärer (i alla fall från utsidan) och se en fotbollsmatch (Inter mot Palermo). Och så ligger kameran här hemma hos Italien-systern till ingen nytta.

Anledingen till att Falun-systern glömde kameran är att hon tog upp den ur väskan för att fota dagens lunch, som bestod av en tallrik pruscotto.
Vad är väl några skivor skinka mot Milano?

Lilla Svalan kläckte dagens smartaste kommentar.

Familjen Zäta var hembjudna (eller om vi bjöd oss själva) till mina föräldrar och vi satt och åt lunch. Italiensystern fick inte en lugn stund. Antingen var det äldste sonen som fick ett bryt för att han inte fick tillräckligt många fiskpinnar, eller fick hälla vatten själv, eller så var det yngste sonen som skrek som en besatt av någon okänd anledning.

När Italiensystern noterade att hon låg en aning efter oss med matintaget sa hon uppgivet:
-Jag har visst lite svårt att koncentrera mig på att äta när det är så mycket annat runt omkring.

Det är då lilla Svalan säger:
-Jag brukar inte koncentrera mig. Jag bara äter!

Det ringde precis hem till familjen Zäta. Jag svarade med mitt namn och följande korta dialog utspelade sig:
-Ojdå, då har jag nog ringt fel.
-Jaha, vem skulle du ringa till då?
-Jag vet inte.
-Nehej, ja då är det inte lätt att komma rätt!

Hört från estraden i dagens förmiddagsgudstjänst:

-Jag har skjutit allt som går att skjuta, utom djur.

Det var vår pastor som levererade de orden under predikan.
Bredvid mig satt pastorsfrun och viskade desperat:
-Tänker han inte på vilka som sitter i publiken!

Bland åhörarna satt 60 poliser som varit på kristen konferens under helgen.

Jag har gjort det igen!
Fattar inte att jag inte kan hålla fingrarna i styr.

Nu är det andra gången. Och återigen i en mataffär.
Första gången var offret delägaren i den begravningsbyrå där jag förhört mig om jobb. Hon blev mycket förvånad. Och låt mig säga att de aldrig hört av sig om behov av begravningssångerskor sedan dess.

Jag tror jag lider av åkomman “handla först – tänka sen”. Och ibland kanske till och med av den lite allvarligare sjukdomen “handla raskt – tänk aldrig”.

Suck!

Så här var det:
När jag stod i kassan på Willys för att betala mina inköp upptäckte jag ett skäggigt bekant ansikte som med tillhörande kropp stod och packade ner sina varor i kassan bredvid.
Ägaren av ansiktet (och kroppen) hade inte upptäckt mig. Alltså gjorde jag det mest naturliga i världen (eller hur…) och smög fram och nöp till där bak.

Nu kanske ni inte lider av det här med förutfattade meningar (eller ovan nämnda tanklöshetssjukdom). Men jag har fått för mig att kristna människor kanske inte går omkring och nyper varandra i stjärtamentet till höger och vänster.
Både begravningsdamen och skägg-killen är kristna.
Inte för att kristna rumpor skulle vara heligare än andra men jag tror inte att det där med ett litet tjuvnyp är något de förväntar sig. Särskilt inte från mig, som ju också är kristen.

Jag har alltså gjort bort mig – igen.

Jag är i alla fall glad att jag inte är katolik. Då hade jag varit tvungen att gå till en präst för bikt, och det hade varit pinsamt.
Som det är nu räcker det med att jag ångrar min impulsivitet.

Kan förresten berätta att båda mina offer hade ungefär lika spänstiga skinkor. Fasta och fina.

Igår roande vi oss på Medeltidens Värld utanför Götene och idag gjorde vi om bedriften i Stadsparken här i Lidköping.

Lidköpings Sparbank, som är något så ovanligt som en fristående bank, bjöd in alla sina kunder till 175-årsfirande. Födelsedagskalaset firades i strålande sol, ända tills sista uppträdandet var klart och Gud vred på vattenkranen i molnen.
På stora scenen avlöste de olika uppträdandena varandra, med Soffipropp som konfrencier.
Vi kom lagom till Cilla och Totte. Det var riktigt roligt. Cilla är en jätteduktig buktalerska och den gapiga apan Totte är bara sådär lagom uppkäftig och busig att man inte blir förnärmad utan bara road. Cilla sjöng en hel del, både som sig själv och som Totte och det gjorde hon också med den äran.
Vi tittade också på Tobbe Trollkarl som underhöll i första hand barnen med sina “misslyckade” trolleritricks som fick barnen att skratta och peka och leva sig in i showen. Kanske var han lite för MYCKET för min smak men jag skrattade flera gånger och ett ringtrick han gjorde på slutet var riktigt bra.

Det var inte bara scenframträdanden som lockade. Runt om i parken fanns minst fem hoppborgar uppblåsta. Det var ponnyridning, ansiktsmålning, ballongutdelning, fika, popcorn, tennis, bandy (skott på mål), skateboard-rodéo, trampolinhoppning, brandbilar, polisbolar och glassbilen kom. Och ALLT var gratis.

Lilla Svalan hoppade trampolin (det är alltså en riktig studsmatta) mellan uppvisningarna med de duktiga killarna och tjejjerna i trampolinklubben Levo och Guldgossen fastnade för skateboard-rodén.
Medan jag var och slängde skräp efter vår medhavda McDonald´s-måltid stod Förundersökningsledaren i kö med barnen till en av hoppborgarna.
När han stod där kom två små killar och trängde sig före i kön och smet in i hoppborgen. På alla stationer fanns personal från Sparbanken utplacerade och kvinnan vid hoppborgen fångade upp småkillarna och bad dem ställa sig sist i kön.
Då kom barnens far och skällde ut kvinnan för att hon tillrättavisat hans knattar. Hon försökte förklara att alla måste stå i kö och mannen fortsatte gapa om att det minsann inte var så lätt för små barn att förstå det. När hon då svarade att det faktiskt var därför hon sagt till dem, så att de skulle lära sig, gick han till ytterligare angrepp och glåpordade om att det ju var han som kund i banken som betalade hennes lön och att hon därför inte borde käfta emot.

Suck, säger jag bara. Det är inte konstigt att det finns barn som gör lite som de vill när de har föräldrar som är så uppenbart blåsta.

Detta var dock inte dagens “roligaste” upplevelse. Den kom senare.

Det hände när barnen och Förundersökningsledaren tog sig en tur med Lidköpings sight-seeing-tåg i den regnskur som så lämpligt passade på att bryta fram när hela evenemanget var över, och som fick alla att gå hem som kanske annars tänkt dröja kvar och därmed försvåra för personalen som börjat plocka ihop allt.
Jag tog skydd mot regnet under ett stort träd och kom där i samspråk med en kille som tidigare sökt jobb på mitt företag. (Alltså, det är inte mitt i den bemärkelsen att jag äger det, men jag har jobbat där ett tag och jag tror nog att alla på mitt jobb känner det som sitt företag…) Följande intressanta dialog ägde rum.
Han: -Jaha, nu regnar det. Det har regnat hela dan. Jag avskyr det *** regnet, det är det värsta jag vet. Det förstör hela sommaren.
Jag: -Men det var ju fint väder under eftermiddagen i alla fall. Det var ju tur att det inte började regna förrän nu.
Han: -Nej, men nu kommer det regna hela dagen. Det är så *** typiskt. Jag kan inte med regn.
Jag: -Ja, jag har ju förstått att det har regnat en del den här sommaren. Jag har varit utomlands och fått lite sol så jag ska inte klaga.
Han: -Vad tyckte du om det här då? Evenemanget. Jag tyckte det var rena skiten.
Jag: -Jasså, tycker du det. Det var väl ett väldigt fint initiativ!
Han: -Nämen Tobbe Trollkarl. Hur kan de ta hit den killen du? Han är ju *** inte klok. Som han håller på. Det är ju inte kul för fem öre.
Jag: -Ja, han kanske var lite mycket men det var ju kul för barnen om inte annat.
Han: -Nej, min tös tyckte inte det var det minsta kul.
Jag: -Såg du Cilla och Totte då? De tyckte jag var bra.
Han: -Va! Det där! Sånna där *** magpratare eller vad det heter…
Jag: -Buktalare…
Han: -Ja, buktalare då. Alltså, det är ju för *** inget kul. Och ska man utge sig för att vara buktalare så måste man ju för *** kunna sin sak.
Jag: -Jag tycker hon är duktig jag.
Han: -Jaha du, ja där har vi ju olika åsikter. Hon sjöng ju mest bara och det var ju inget vidare.
Jag: -Men annars då. Det var ju roligt med hoppborgarna, och trampolinen och allt annat runt omkring. Och gratis fika fick vi ju också.
Han: -Äsch, en bulle och lite kaffe. Det kostar dem ju för *** inget. Äsch, det här var ju bara *** reklam. Lura ut folk i regnet en söndageftermiddag för nå´t sån´t här. Det är ju rena lurendrejeriet.

Ungefär där fick jag nog och sa ett halvhjärtat “ha det så bra” och gick därifrån. Jag är mycket glad och lättad att han inte arbetar hos oss.