Zäta

Solen lyser, himlen är blå. Jag bestämmer mig för att göra som barnen och skippa jackan på väg till jobbet.

Tillsammans med barnen till fritids känns det som ett bra beslut. Vi cyklar på i sakta mak och livet är varken kallt eller varmt.
Men så lämnar jag barnen vid skiljevägen och susar ner för Lidensbacken. Fartvinden är kall, så kall.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter någonting en bit nedanför halsen på oss kvinnor. Något som sticker ut en bit. Bröst kallas det.
På min kropp sticker de ut lite extra. Och kroppsdelar som sticker ut tenderar att avkylas något snabbare än andra delar av kroppen.

Jag är nästan tvungen att skrika “hoooooo” nerför backen. Så mycket kylds mina två utstickare av.
Så trots att jag bestämt mig för att ta det lugnt i dag, inte cykla fort utan bara trampa lite försiktigt, så sätter jag fart. Fart mot jobbet och värmen.

I ren protest mot mig själv vägrar jag växla upp till femman utan ligger och nöter på växel fyra. Resultatet blir att benen går som trumpinnar. Jag cyklar om två betydligt yngre, mer lättklädda, smalare och snyggare tjejjer. Det känns skönt.

Framme på jobbet har jag en extraordinär känsla då brösten både är förfrusna och svettiga, samtidigt.

Jag körde samma runda i dag men utan klocka. Jag kände mig tyngre i benen och pressade mig därför lite hårdare, med något längre joggingsekvenser.

Jag förstår inte riktigt varför det är så mycket jobbigare att jogga än att gå, när det går fortare att gå än jogga, i alla fall för mig. Mina joggingsteg liknar snarare en variant av släpande av fötter i hasande stil.

Vid två tillfällen var jag tvungen att ofrivilligt sakta ner ytterligare på stegen.
Min mage har nämligen inte riktigt varit som den ska i dag. Jag har haft känslan av att behöva göra i från mig, men inte förrän sent på eftermiddagen fick jag en lyckad sittning. När jag varit hemma en stund fick jag tillfälle till ytterligare en omgång.

Nu när jag “sprang” kände jag tydligt hur ett litet oväder var på gång. Det är svårt att kontrollera sina kroppsöppningar under gång och ett okontrollerat väder kan i värsta fall förvandlas till något ännu mer oönskat, så jag tog det säkra före det osäkra och stannade upp en liten stund. Tack och lov så gick det vägen.

Nu ska jag sluta störa mig på att jag cyklar så fort att svetten bryter fram. Hädanefter ska jag gilla mig själv för att jag passar på att få lite flås och pulshöjning och inte bry mig ett dugg om mina kollegor som får stå ut med svettstanken.

Nu kan ni se fram mot en massa enahanda läsning igen. Den här gången handlar det inte om mat eller bantning – utan om löpträning.

Jag råkade ju anmäla mig till Göteborgsvarvet härförleden, och med tanke på min högst obefintliga kondition så är det läge att börja försöka röra på påkarna lite.

Jag har klippt ur ett träningsprogram ur en Amelia-tidning eller liknande tidskrift, och det vänder sig tack och lov till den helt otränade. Om jag följer programmet slaviskt (vilket redan innan jag börjat jogga känns orealistiskt) så ska jag klara av att jogga 20 minuter utan att stanna efter 14 veckor.

I dag tog jag tjuren vid hornen och barnen som moraliskt stöd och började vecka 1.
Under första veckan ska jag träna 3-4 gånger. Varje gång börjar med 10 minuters rask promenad. Sedan följer en kvart då jag ska jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 o.s.v. Efter den kvarten kvarstår 5 minuter nedvarvande gång igen.
Enligt tidningen var det viktigt att hela tiden hålla nere tempot. Det ska inte vara högre puls än att man klarar av att samtala under tiden.

Med lilla Svalan vid min sida var det inga problem att kontinuerligt kontrollera att samtalet kunde hållas igång. Hon pratade nämligen oavbrutet och hela tiden. Ömsom kom hon med uppmuntrande tillrop och ömsom förmanade hon mig när jag råkade påstå att jag sprang:
-Du springer inte mamma, du joggar. I alla fall nästan. Jag kan gå bredvid dig när du joggar…

Och det var väl i och för sig sant. Lilla Svalan fick en betydligt effektivare intervallträning än jag eftersom hon sprang i förväg och ställde sig och väntade på mig, och ibland kom hon på efterkälken när hon upptäckte något intressant kryp eller en trädgård med två studsmattor, men hon sprang snabbt i kapp mig igen.

När den där jogga-gå-jogga-kvarten var slut tog jag pulsen på oss. Lilla Svalan hade 122 slag/minut och jag 164.
Men nu är det hon som står i duschen och gråter ut sin trötthet medan jag sitter här och bloggar, ganska nöjd till sinnes.

Det blev tio minuters extra promenad på slutet, helt enkelt för att vi var för långt hemifrån när vår halvtimmesträning var slut. Men det är inte därför jag är så nöjd, utan för att jag äntligen kommit igång. Nu får ni hejja på mig så att jag fortsätter också!

122! Det är min puls efter att jag cyklat som en idiot och sedan kommit fram till jobbet, slitit av mig kläderna, snutit ut allt extra snor och dragit på lite deodorant under armarna, lämnat lunchen i kylskåpet och slutligen slagit mig ner på min kontorsstol.

Jag trodde den skulle vara högre. Under cykelturen slog hjärtat som en för uppvriden, stressad klocka och det kändes som om jag var nära maxpuls.

Barnen fick cykla själva till skolan i dag. Precis innan vi skulle ge oss av upptäckte jag att jag hade en färdig tvätt i tvätt maskinen, och eftersom den innehöll strykkläder ville jag inte vänta till i kväll med att hänga upp den.
Alltså stod jag, redan då med ökande puls, i cykelhjälm och med ryggsäcken på ryggen, och hängde tvätt.
Det enda jag kunde tänka på var sotaren, som skulle komma någon gång under dagen.
-Måtte han inte komma just nu!

-Så här överraskad har jag nog aldrig blivit!

Ja, ungefär så sa Förundersökningsledaren när jag ringde och berättade att jag ska vara med i Göteborgsvarvet nästa år. Jag vill inte skriva att jag ska ”springa” Göteborgsvarvet för med tanke på min nuvarande kondition så är det inte så troligt att jag inte har minst en fot i backen.

Det är vår VD som bestämt sig för att erbjuda sina anställda en anmälan till loppet. Och vem är jag, att inte anta en sådan utmaning. Jag målvisualiserar redan och föreställer mig en smalare, snabbare, sundare, snyggare upplaga av Zäta, svävandes över mållinjen om knappt ett år.

Vägen dit lär dock bli svår.
Jag började mitt nya sunda liv redan på lunchen, med att köpa gympaskor (till lilla Svalan) och två paket glass (för det var bra pris på Hemköp). Och så fick jag håll när jag promenerade tillbaka till jobbet.

Jag ville egentligen inte cykla i dag. Dels ska det regna i eftermiddag (och jag glömde såklart att packa ner regnbyxorna) och dels så är en cykelsadel inte bästa boten för hemorrojder.

Men det blev cykel ändå. Förundersökningsledaren cyklade och om inte lilla Svalan cyklar får hon gå hem från skolan de dagar Förundersökningsledaren cyklar.
Och Guldgossen cyklade. Hans årskull har friluftsdag på Framnäs i dag så han var tvungen att cykla för det gör hela klassen.

Alltså återstod bara cykeln vid val av transportmedel i morses.
Och bortsett från hemorrojder så ångrar jag mig inte. Jag cyklade på högsta växeln hela tiden och ett tag var jag övertygad om att jag fått i fel växel för det gick så lätt att trampa.

Och det allra bästa – det är fantastiskt sommarväder ute. Om det regnar i eftermiddag är det okej för jag har fått uppleva sommaren nu!

Det blev cykel i dag också. Bloggen har förvandlats till en cykelblogg.

Guldgossen är fortfarande sjuk. Förundersökningsledaren är hemma i dag med och låter mig jobba. (Hurra!)

Lilla Svalan ska iväg snabbt efter normal sluta-fritids-tid men eftersom Förundersökningsledaren är hemma så kan han hämta henne tidigare och därför kan hon cykla jag behöver ta bilen eller stressa hem efter jobbet.

Framgången i går, med att låta tanken fokuseras så mycket att cyklingen blev lätt, triggade mig till att försöka komma på något att tänka på i dag också. Pensionerna hade jag ju redan tänkt igenom i går så jag behövde något nytt.

Jag kom inte på någonting.
MEN när jag susat nerför Lidensbacken och fått upp rejäl fart, och sedan började trampa igen, naturligtvis på högsta växel, så upplevde jag att mina fötter var lätta. Det gick så lätt att trampa att jag i pur glädje körde om en dam som låg framför mig.
Och då föddes en liten trallsång inne bland hjärnvindlingarna:
“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Sången fortplantade sig från hjärnan genom hela kroppen ända ut i tårna, och jag cyklade och cyklade och det gick fortare och fortare.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi fotbollsplanerna i Lockörn. Det var naturligtvis tomt där.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade mina vänners hus och ägnade en snabb tanke åt dem. Undrars om de är vakna ännu.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade bäcken och mötte en klunga ungdomar.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi grillen.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi Willys och ICA.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Förbi macken.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Över järnvägsspåret in på jobbgatan.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Men STOPP! Nu var jag nära att cykla förbi cykelstället också. Någon måtta får det vara.

Jag klev av cykeln och kände att jag var stel som en pinne och höfterna krampade.
“Jag är stel som en pinne, klamp, klamp, klamp.”

I dag cyklar vi, barnen och jag. Vi kom iväg i osedvanligt god tid och jag är bara lätt fuktig under armar och byst.

Ändå är dagens cykeltur en uppoffring. Jag hade nämligen tänkt åka till en heminredningsbutik under lunchen och shoppa loss på springformar, ritblock och memohållare. Jag tvivlar på att jag hinner både cykla dit och tillbaka, äta lunch och dessutom handla på 45 minuter, så det får anstå.

Idag har jag på mig min nya La Redout-top. Den är långärmad, väldigt vid i halsen och grå- och vitrandig. Den är vid och skön och har ett asymmetriskt avslut nedtill. Tyvärr har jag fel BH för att göra min kropp rättvisa. Brösten borde sväva åtminstone en decimeter närmare hakan för att jag ska vara nöjd. Å andra sidan finns det mycket annat jag inte är nöjd med heller, så jag ska inte hänga upp mig på detaljer. I alla fall inte när jag inte vet hur man stavar petitesser.

Nu är den nya toppen aningens svettindränkt och i behov av tvätt. Men själv känner jag mig oförmodat fräsch, trots 7-8 km cykel i benen. Jag var faktiskt duktig och cyklade inte för fort idag. Jag blev bara omcyklad av en enda man. Men han hade rakad skalle och alltså en stor aerodynamisk fördel, så jag lät honom löpa…
En stund fick jag för mig att jag skulle vägra växla ner från femman innan jag kom fram, men så besinnade jag mig (när jag fick tendenser till mjölksyra i benen).
Och nu sitter jag här, lite nyponrosrosa och fuktig, men inte värre än att jag kan vistas bland folk.

Jag hade tänkt cykla i dag. Jag hade till och med förberett barnen på cykelturen och lagt fram klädgubbar till dem på golvet, allt för att morgonrutinerna skulle speedas upp så mycket som möjligt.

När jag satt vid frukostbordet med tidningen i morses kastade jag ett öga på väderprognosen och konstaterade att det inte såg allt för lovande ut. Cyklingen kändes allt mindre lockande och så beslöt jag att ta bilen i stället.

Framme på jobbet har jag konsulterat min almanacka för att känna mig någorlunda mentalt förberedd för veckan. Och tur var väl det. Annars hade jag totalt missat lilla Svalans utvecklingssamtal i eftermiddag.

Vad skönt att jag tog bilen. Nu kan jag sluta tjugo-kvart i fem och hinna i tid till utvecklingssamtalet. Med cykel hade sluttiden hamnat på kvart-tjugo över fyra. Och så hade jag kommit svettig och småäcklig till skolan.

När jag utövade min sedvanliga lilla filosoferingsstund i badrummet klockan kvart i sex i morses, bestämde jag mig för tre saker:

1. Jag skulle cykla till jobbet.
2. Jag skulle komma iväg i tid så att barnen inte blev försenade till skolan.
3. Jag skulle inte på villkors vis låta mig lockas att trampa för fort och komma svettig till arbetsplatsen. Om så Pierce Brosnan himself skulle stå och vinka välkomnande vid målet så skulle jag inte öka takten.

Hur gick det då?

Jodå, jag väckte barnen i god tid och vi cyklade iväg. När vi kom till vägskälet där jag brukar vinka hejdå av barnen hade de tillräckligt med tid kvar för att hinna parkera cyklarna, hänga av sig väskorna och gå till frukosten.
Då ringde mobilen. Det var Förundersökningsledaren som kommit på att han skulle åka hem lite senare i dag, och därför inte kunde hämta upp barnen vid slutardags. Efter lite dividerande kom vi fram till att Guldgossen ju kunde cykla hem själv (vilket han brukar göra) och lilla Svalan fick informera sina fritidsfröknar om att pappa kommer senare.
Barnen skulle precis ge sig iväg när Förundersökningsledaren ringde igen. Nu hade han kommit på att lilla Svalan kanske kunde cykla hem själv, eller cykla tillsammans med Guldgossen. Jag instruerade barnen på nytt och gav dem några alternativ för hemfärden och så släppte jag iväg dem. Då var klockan frukostdags så min målsättning nummer två föll platt.

Nu gällde det bara att inte cykla för fort. Jag trampade på i sakta mak och höll för säkerhets skull blicken bara några meter framför mig på cykelvägen om nu Pierce eller någon annan läckerbit skulle dyka upp.
Jag blev omkörd tre gånger men brydde mig inte det minsta om det och kvävde varje liten tävlingsinstinkt som genast knackade på och ville vakna till liv.

Nu sitter jag här på jobbet. Jag är inte ens andfådd.
Men svettig – ja, det blev jag ändå!

I dag bestämde jag mig för att ta det lugnt på cykeln. Inte bara trampa på, inte stressa, inte hetsa. Framförallt inte komma fram till jobbet genomsvettig och småäcklig.

Det gick bra ända tills jag kom nerför Lidensbacken och råkade cykla förbi en man. Han hade inte samma fart som jag och plötsligt kände jag att det skulle vara väldigt tråkigt om han cyklade om mig senare, eftersom jag nu cyklat förbi honom.

Alltså trampade jag på, stressade och hetsade.
Och kom fram till jobbet genomsvettig och småäcklig.

Dessutom krånglade mina växlar när jag skulle byta ner från femman till fyran, så karleländet cyklade om mig i höjd med lilla bäcken efter Tofta.

Cykelturen till jobbet i dag, en dryg halvmil, skulle ha varit riktigt skön om det inte vore för temperaturen. Solen lyser och himlen är blå, men det är långkalsongkallt. Och jag har naturligtvis inga kallingar på mig. Ingen tjock tröja heller.

Jag fick upp värmen till slut i alla fall.
Efter den långa Lidensnedförsbacken hann jag upp en dam i min egen ålder. Hon låg i vänsterkanten av cykelbanan så jag cyklade om henne på högersidan, alltså fel sida. Inte plingade jag för att förvarna heller för det fanns ju gott om plats att köra om på. Tre cyklar i bredd skulle inte heller varit några problem.

Problemet var i stället att just när jag började köra om fick damen för sig att hon skulle vingla över till andra sidan, den sida där jag just befann mig.
Det var bara ett litet “hooooo” från min sida som fick oss att undvika kollisionen.
Ett argt:
-Meh, oh Guuuud! fick mig att öka farten några knop.

Sedan cyklade jag som besatt resten av vägen till jobbet, i rädsla för att bli upphunnen av den förmodat och i så fall rättmätigt arga kvinnan.

Nu sitter jag svettig och andfådd men rätt nöjd och väntar på att klockan ska bli åtta och jobbet börjar för veckan.

Det skulle kunnat vara en cykeldag i dag. Vi har inte bråttom hem från jobb och skola. Förundersökningsledaren ska på Tillväxtgruppsträff med killarna och jag och barnen ska ägna kvällen åt att packa men för övrigt är det inget inplanerat.

Men så talar väderprognosen om regn och då drar jag genast öronen åt mig. Att komma till jobbet som en dränkt råtta tillhör inte de saker jag uppskattar mest i livet. Så klart att jag skulle kunna använda regnkläder, men då blir jag ändå lika våt, fast av svett.

I helgen bestämde jag mig för att det är dags att plocka ut cykeln efter vintern och börja cykla till jobbet. Cykelvägarna hade torkat upp och väglaget var inte längre förrädiskt halt.

När jag berättade om den planerade cyklingen för barnen i går ville Guldgossen genast ge sig ut på en provtur. Han slängde på sig cykelhjälmen och hoppade upp på sin cykel. Under tiden hjälpte jag lilla Svalan ner med hennes cykelhjälm från hatthyllan, men hon hann knappt få den på huvudet innan vi hörde ett krasch-boom-bang och ett litet skrik som snabbt övergick i snyftningar.
Jag sprang ut i garaget och fick se Guldgossen ligga i en liten trasslig hög ute på vägen. Han hade inte tänkt sig för utan som vanligt tagit fart ända inne från garaget och nedför garageuppfarten. Nere på vägen var det snorhalt och omöjligt att svänga, och så gick det som det gick när han ändå försökte svänga.

Lilla Svalan tog snabbt av sig hjälmen och deklarerade att hon inte ämnade cykla nu. Guldgossen var minst lika övertygande i sin inställning att aldrig någonsin mera cykla. Det krävdes viss övertalning för att få barnen med på noterna igen. Lilla Svalan föreslog att vi ju kunde leda cyklarna förbi vår isiga, gropiga gata och det var en utmärkt idé tyckte jag.

Jag skyndade mig i morses. Snabba badrumsbesök, kort frukoststund, rask väckning av barn, stressigt hoprafsande av lunchlåda, fruktstundsfrukt och gympakläder. Och så gav vi oss iväg.
Ingen vurpolycka nedanför garageuppfarten. Inga farligt höga farter. Jag höll mig till 2:ans växel för att hålla jämn hastighet med lilla Svalan. Vi cyklade lugnt och fint på isen genom vårt kvarter och kom snart till cykelvägen. Där var det full fart. Jag upptäckte nästan genast att det varit smart att pumpa däcken.

Lilla Svalan klagade över att hon frös om kinderna. Jag kände mig också snabbt kall om haka, kinder och lår, trots buff och långkalsonger. Vår mest ofrivillige cyklare; Guldgossen, var den ende som inte klagade. Han kom snabbt fram till övergångsstället och fick vänta på oss andra. Jag lämpade över gympakläderna till lilla Svalan, kramade henne farväl och gav mig av nedför Lidensbacken.

Hej vad det gick! Jag försökte genast växla upp från 2:ans växel till 5:an (som är den högsta) för att bättre kunna utnyttja farten när backen började plana ut.
Det gick inte. Jag fick inte i 5:an. Jag fick inte i 4:an eller 3:an heller. Tramporna snurrade runt, runt, runt med en faslig fart. Efter ett tag var jag nere på jämn väg, eller i alla fall så jämn den kan bli om man tar hänsyn till allt grus som snön lämnat kvar under sin smältning. Nu dämpades tempot betydligt och jag försökte återigen få in en högre växel. Plötsligt knyckte det till i växelnavet och 5:an hoppade i. Men det var för tungt att trampa så jag försökte växla ner. Efter några misslyckade försök kom jag fram till att det var 2:an eller 5:an som gällde, och fick nöja mig med att fortsätta färden på en för låg växel.

När jag kom in i skogen efter Gamla Läckövägen upptäckte jag att cykelvägen inte alls var så isfri och säker som jag trott. Här hade solen inte kommit åt och det var spårigt och svårmanövrerat. Jag blev också ideligen omkörd av andra cyklister, med bättre fungerande cyklar. Jag irriterade mig över att de allra flesta cyklade utan hjälm och flertalet dessutom barhuvade.
En väninna berättade igår att hennes kollega cyklat omkull. Tack vare hjälmen var det ”bara” armbågen som krossades.

Jag lämnade de irriterade tankarna bakom mig när jag kom ut i solskenet igen. Här borde vägen varit ren och fin men solen hade smält drivorna som kantade cykelvägen och vatten som nu frusit till is hade runnit ut på cykelbanan. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och balansera vackert för att inte fara omkull. Trots hjälmen ville jag inte trilla. Jag är rätt fäst vid både mina handleder, armbågar och knän.

Plötsligt önskade jag att jag varit lika bra som Förundersökningsledaren när det gäller att planera och vara förutseende. Jag kan organisera en fest, ha koll på barnen och sköta mitt jobb, men när det gäller att räkna ut att en cykel behöver vårrustas innan den tas i bruk, så ligger Förundersökningsledaren långt bättre till än vad jag gör.
Förundersökningsledaren skulle ha pumpat däcken, kollat växlarna och sett till att bromsen tog innan han gav sig ut på årets första tur.
Som tur var, var jag var handlingskraftig nog att trycka till med handbromsen när jag plötsligt behövde stanna för att släppa förbi en bilist. Fotbromsen fungerade inte alls, det snurrade bara bakåt.

Efter ytterligare några spännande minuter var jag till slut framme vid min arbetsplats. På stela men darriga ben stapplade jag av cykeln och in på jobbet.
Lår, rumpa och kinder var stelfrusna men jag var genomdränkt av svett på de ställen man brukar svettas, plus händerna.
Jag bytte av mig långkalsongerna och tvättade mig lite varstans innan jag klev ut från toaletten.

Innan jag åker hemåt igen ska jag tag vägen förbi cykelaffären för att se om de börjat hänga ut däckpumparslangen ännu.

Gårdagen var lätt vinterns allra bästa dag!

Även om jag fortfarande är lite gramse på Kung Bore för att han håller vår del av landet i ett stadigt järngrepp så måste jag ge honom cred också. Ingen kan som han, bädda in i vackerhet.
Gårdagen förgyllde han genom att strö myriaders myriader av små, små diamantskärvor över snön.

I går gick vi ut till yttersta udden av Hindens Rev, och kanske lite till. Vi gick på isen, bredvid själva revet. En tre timmar lång promenad.
Det var Guldgossen, Förundersökningsledaren och jag. Vi gick i strålande sol och det var nästan vindstilla. Resultatet såg jag i morgonspegeln. Äppelröda kinder och en stoppljusröd nästa.

Längst där ute, utanför revet, hade isen packats samman till ett litet berg av tjocka, stora isblock.

En mäktig upplevelse.

I går kväll bowlade vi med jobbet.
14 glada flickor och pojkar som gjorde sitt bästa för att svinga klot och slå ner käglor.

Jag vann! Jag var bäst! (Nej, jag är inte alls någon tävlingsmänniska…)

233 poäng!

Som vinst fick jag en fin Bodaskål med tillhörande salladsbestick.

Hemligheten med att lyckas i bowling är att använda ett riktigt tungt
klot. Då behöver man inte tjonga i så hårt för att få käglorna att fara
omkring och fälla varandra därborta i andra änden av banan.

233 poäng. Nu tycker du att jag är en hejjare på bowling.
Jag känner att jag måste berätta en sak.
När vi räknade ut poängen la vi ihop de två första serierna.

Vet ni att man får väldigt ont i armen när man bowlar en timma med ett alldeles för tungt klot? Idag känns högerarmen bortdomnad. Den är kall ända från axelleden ut i fingertopparna och det liksom kryper och sticker i den hela tiden. Jag har ont i huvudet också. Det kommer som en dov smärta krypandes från armen upp i skallen och lägger sig som en bomullslätt värk runt tinningen och ut över pannan.

Nu blir det bilderblogg igen.

Jag ska visa er vad Förundersökningsledarens hjärta och hjärna upptas av under större delen av vintern.
Just nu är det inte roligt att heta Förundersökningsledaren, eftersom det har snöat och ska frysa på, så isarna blir helt förstörda.

Så här såg det ut en dag i januari när Förundersökningsledaren gav sig ut tillsammans med sina vänner.

Det är inte Förundersökningsledaren som sitter uppflugen som den lilla Sjöjungfrun, men han kommer på bild längre ner.
Jag tycker bara det är roligt att även tuffa karlar ägnar sig åt dylikt poserande. Det är inte bara vi “flickor” som tycker det är kul att göra oss till inför kameran.

En konserv med Bullens pilsnerkorv på det enlågiga gasolköket blir en uppskattad paus. Det ligger i Förundersökningsledarens natur att kunna fixa avundsvärda matsäckar till sig själv (och sin familj, om vi skulle behaga följa med på hans utflykter).

I bakgrunden skymtar Kinnekulle.
Men SE UPP! Nu är du på väg att segla på grund!En av de saker Förundersökningsledaren uppskattar med sin vinterhobby, är att han kan färdas på platser som vi sommartid och båtledes inte har möjlighet att ta oss intill. Men också att få vistas på sjön, trots att det är vinter.

Här ligger Förundersökningsledaren. Lägg märke till all säkerhetsutrustning.
1. Sällskap (framgår inte av just den här bilden, men någon står ju bakom kameran…). Ge dig aldrig ut på isen ensam.
2. En rejäl ryggsäck som sitter ordentligt fast, med grenband. Ryggsäcken fungerar som en flytväst och håller dig över vattenytan om du går genom isen. I ryggsäcken förvaras ombyten i vattentäta påsar. Blir du våt och kall är det livsviktigt med snabbt ombyte.
3. Isdubbar. De ska hänga högt, inte i ett dingelsnöre på magen så att du måste leta efter dem om du ligger i vattnet, utan sitta ordentligt på plats bredvid huvudet.
4. Knäskydd. Ojämnheter i isen kan få dej på fall och på långfärdsskridskor är det lätt att få upp ganska höga hastigheter.
5. Pik. För att bli en säker åkare ska du skaffa en pik och lära dig hantera den. Beroende på pikens beskaffenhet går den olika lätt genom isen. När du vet hur hårt du måste pika för att gå igenom på ett, eller två slag, så kan du också veta hur tjock isen är. Förundersökningsledaren har en dubbelpik som också fungerar som stavar under åkningen. På bilden syns den nog inte men vid ena handtaget hänger en speciell mätsticka så att han också kan mäta isens tjocklek och inte bara behöver förlita sig på kraften i pikslagen.
6. Livlina. Alla som åker bör vara utrustade med livlina, lätt åtkomlig, för att snabbt och säkert kunna hjälpa någon upp.
7. Fångstremmar på skridskorna. Bra om du vill kunna fortsätta åka även efter en plurrning. Det är lätt att tappa skridskorna om du måste sparka dig upp ur en vak.
8. Kameran. Ingen säkerhetsutrustning, men visst är det kul att kunna visa upp fina bilder från din tur.

Det härligaste som finns för en långfärdsåkare är naturligtvis mil efter mil med blankis.Då är det bara att läsa isen och åka på.

SMHI varnar:
Om tre veckor kan Kattegatt och Skagerak vara istäckta.
Det innebär stora problem för sjöräddningen och boende på de västkustska öarna.
(Kan du säga typisktvästkustskt?)

Förundersökningsledaren jublar:
Det är inte ofta man kan åka skridskor på havsis men det är något speciellt, en annan typ av is.

En eftermiddag i badhuset.
Förundersökningsledaren simmade en kilometer, jag nöjde mig med hälften.
Guldgossen kastade sig genast i stora bassängen och simmade till sig årets simborgarmärke. Det var det enda märke han kan ta. De andra är redan avklarade. För att kunna fortsätta sin karriär som märkestagare måste han vänta till simskolan börjar i utomhusbadet i sommar. Det är bara där man kan försöka sig på magistrar och kardenaler och vad det nu kan heta.

Lilla Svalan var den i familjen som var mest på hugget. Hon tog två märken. Både silver- och guldgrodan. Nu måste vi snart åka till badhuset igen så att hon får försöka med silverfisken.

Samtidigt som oss badade ett par mor- eller farföräldrar med sina barn. Jag hörde de ängsliga förmaningarna:
-Ni får inte hoppa i det djupa när inte vi är med.
-Men Kalle hoppade just från 1:an. Och jag tänkte hoppa från 3:an nu.
-3:an! (Skärrad mormorsröst.) Det får du inte!
-Men seriöst! Jag är ju elva år!

Men seriöst, tänkte jag för mig själv. Jag är 38 och vågar knappt hoppa från kanten.

Förundersökningsledaren har inte kommit hem från jobbet än, fastän klockan är efter nio. Nu är det dags att betala för alla vab-dagar han drog på sig medan jag var i Italien.

Eftersom han inte är hemma, och klockan är rätt mycket, vill jag inte lämna barnen ensamma genom att ge mig ut och promenera. Det blir alltså ingen promenad idag.

Men jag har kört rätt mycket bil!

Jag bestämde mig för att promenera. En halvtimma om dagen.

Hur har det gått?

Jo tack! Jag har gått varje dag sedan jag fattade mitt beslut (vilket jag gjorde i söndags), utom i måndags för då orkade jag inte. (Jag hoppas att ni ser min ironi mellan raderna.)

Idag ledde mig promenaden till ett provrum och ut ur en affär med en ny svart BH i handen, för bara 100 kr…

30 minuters promenad blev 50. Lilla Svalan släpade benen efter sig hela tiden.
Det var väl därför det bara blev 954 steg.

Inspirerad av Falun-systern som gått med stegräknare varje dag i Italien, knäppte jag på mig en räknare jag fått av Förundersökningsledaren. Han har i sin tur fått den på en mässa, så kvalisorten kanske är diskutabel.

Det är lite mycket nu. På jobbet och privat.

På jobbet försöker jag få tid till att ringa, eftersom det är det jag är anställd för i första hand. Men så dyker det alltid upp något man måste ta tag i. Någon har en fråga, en annan behöver lite hjälp, ett viktigt mail måste åtgärdas… Och jo, jag är ju anställd för att sköta det också. Men just idag blev det lite mycket.

När jag slutar för dagen önskar jag att jag kunde åka direkt hem och ägna hela kvällen åt lapptäcket. Jag ligger lite efter, kan man säga.
Så blir det dock inte. Lilla Svalan har födelsedagskalas för sina klasskamrater i morgon. Jag ska handla på hemvägen och sedan blir det förberedelser. I år har jag lyckats övertalas flickebarnet om att det räcker att bjuda tjejjerna i klassen och inte alla, som vi gjorde i fjol. Då var det bra väder och vi höll oss utomhus på filtar i trädgården. I morgon ska det regna och då räcker det gott med nio barn.
Jag har inte tänkt ut några lekar och jag vet inte om vi har några ballonger eller serpentiner. Det är lite som står på agendan alltså.

Och i morgon får jag inte ligga och gona mig för länge. Klockan elva kommer kalasgästerna och innan dess ska jag ha förberett mat och pynt och bakat focaccia. Just nu känns det inte som om jag kommer orka. Men det blir nog bra…

Först var jag nära att vinna golfen. På walk-over.

Det var nämligen ett rejält åskväder i går eftermiddag som gjorde att vi tvingades ställa in.
Hos oss åskade det inte lika mycket som i småorterna runtomkring. I Skara var det åska och regn utan dess like. Taket på Jula rasade in, bilar blev ståendes under viadukter, källare tog in vatten…

Senare på kvällen klarnade det upp och vi gick vår runda.
Det var jätteroligt och jag var inte helt kass, men jag vann inte.
Jag kom inte två heller. Och inte ens trea.

Okej då. Jag kom sist! Jättesist!

Förundersökningsledaren har tagit ledigt från jobbet idag. Isarnas lockrop har blivit för starkt.

Igår var han ute på Mjörn med sin bror. Isen var dock inte lika tjock som han hoppats och de fick nöja sig med att åka i en liten vik.

Nu ligger det dock fin nyis på Vänern efter några nätters kyla. SMHI har varnat för snö, men tagit tillbaka varningen. För att inte riskera att missa den fina isen passar ändå Förundersökningsledaren på att utnyttja läget idag. Till helgen har han ändå inte tid att åka.

Igår kväll var vi hos mina föräldrar. Först och främst för att få träffa Falun-systern och hennes fästman.
Min mamma bjöd dock in oss lite tidigare för att vi skulle hinna premiärbasta i deras bastu.
Pappa har platsbyggt provisoriska lavar i furu i den lilla bastun och nu kunde man ledigt sitta två personer där inne. Furu är ju inte rätta träslaget för bastulavar men asken ligger och torkar. Jag blev mäkta imponerad av pappas snickarkonst. Lavarna var mycket välgjorda, med snidade runda kanter för knävecken och en bekväm liten utbuktning för svanken. Naturligtvis glömde jag berömma honom för hantverket.

Njuta glömde jag dock inte. Våra två timmar på övervåningen hos mina föräldrar blev en hel spa-upplevelse. Lilla Svalan och jag bastade först. Vi sprang ut och in ur bastun några gånger och tog en sval dusch emellanåt, och när vi kände oss färdiga med bastandet duschade och tvagade vi oss grundligt. Lilla Svalan tvålade mig på ryggen och jag tvålade henne.

Medan det var “gossarnas” tur inne i hettan smorde vi “flickor” in oss med hudlotion och kammade håret och satt en stund i ett par goa fåtöljer utanför badrummet och språkade med min mamma och hade det allmänt trivsamt och skönt.

Lagom till att Falun-systern med fästman anlände var hela familjen Zäta rena och fina. Då vankades taccos (och Let´s Dance) och mera trevligt umgänge. Och när alla deltagarna dansat klart (alla presterade utöver det vanliga utom stark-Magnus som jag tyckte närmast gick bärsärk med sin dam) fick jag håret tonat av min syster.
Det är inte klokt vad skönt det är när någon pysslar med ens hår. Höjden av lyx, om ni frågar mig. Resultatet blev också bra. Jag tycker kanske att det är lite mörkt men det ska visst dämpa sig efter några tvättar. De utlovade guldreflexerna som paketet talade om, där färgen täcker de grå, ser jag inte till men det betyder väl förmodligen att jag inte hade så många grå att täcka som jag själv befarat.

Nu är det lördag förmiddag och jag känner mig fortfarande lite sådär loj i kroppen efter gårdagskvällens alla njutningsmoment. Och jag har ingen huvudvärk. Bara en så´n sak!

Förundersökningsledaren fick inte nog efter lördagens långtur på Göta Kanal. 6,5 mil som tog 5 timmar att åka. Och då snackar vi 5 timmar effektiv tid på skridskorna. Sen tog det ett bra tag att gå runt slussar och svaga partier också.

Idag är han ute på isarna igen. Just nu är han någonstans i Vänerskärgården.

Själv tänker jag ägna dagen åt shopping. Ja, det blir inte så roligt som det låter. Jag tar barnen med mig och ska hämta något åt Förundersökninsledaren på Mekonomen, och sedan ska vi köpa mat på både ICA och Willys. På ICA till årsmötet i kyrkan i morgon, och på Willys till oss själva.

I morgon ska Förundersökningsledaren tillsammans med sju andra galningar åka skridskor på Göta Kanal, från Sjötorp till Karlsborg.
Kanalen är 6,7 mil den aktuella sträckan. Skridskor kan man förmodligen inte åka lika rakt och fint som båt, så det lär bli längre.
Och så blir det en hel del promenader förbi broar och slussar.

De ska starta vid soluppgången och hoppas att de är klara innan det blir mörkt.

På radionyheterna rapporterade idag att sex personer gått genom isen, bara idag.
Jag skulle varit orolig om det inte vore för att de har med sig en erfaren åkare från friluftsfrämjandet som är utbildad på att läsa isen och vet precis var, när och hur det blir farligt, och som vet hur man drar upp folk som gått igenom, och som själv inte är rädd för att gå i.

Jag hoppas Förundersökningsledaren orkar hela vägen för jag vet att skulle tycka det vore jätteroligt att ha gjort en så´n här tur och han gillar verkligen att åka skridskor. Det är inte alla vintrar det blir tillräckligt bra is för några längre turer, och när det blir det ligger det oftast snö på isen som förhindrar åkningen. Nu är förhållandena perfekta och det är så skönt att han kan utnyttja det.

Förundersökningsledaren ringer och meddelar att de är på hemväg. En i sällskapet åkte genom isen och därför tog tillbakafärden lite längre tid än beräknat. Men allt hade gått bra. Vinterbadaren drattade i på djupt vatten och fick simma men de andra drog upp honom med kastlina.

Jag är glad att det inte var Förundersökningsledaren som gick igenom.
Jag är inte säker på att han känner likadant.

Nu är det för sent för kloka råd.

Jag går och tränar i alla fall en liten stund, så får jag fara hem och prova kläder på lilla Svalan sen.

Igår var jag och styrketränade. Jag hade bestämt mig för att gå redan kvällen innan men började tveka under dagen.

Det var den tilltagande huvudvärken som gjorde mig betänksam. Vanlig huvudvärk kan lindras genom fysisk aktivitet men är det migrän blir det tvärtom sämre.
När arbetsdagen var slut var det i alla fall inte så illa ställt med skallen så jag gick iväg till Friskis och Svettis.

Och jag måste säga att det var riktigt roligt att träna igår. Jag blev visserligen (som vanligt) lite irriterad på mig själv över att jag blir stressad av att det tar så lång tid alltihop. Först värmer jag upp några minuter i roddmaskinen, trappmaskinen eller på en cykel. Det är inte alltid man kan välja och vraka för det brukar vara ganska mycket folk. Igår hade jag tur och fick plats i en roddmaskin efter bara en kort stunds väntan.
Sen kör jag ett pass på ungefär en timma. Jag brukar försöka att inte bry mig så mycket om vad klockan blir utan hellre se till att jag får träna både armar, axlar, bröst, rygg, mage och ben. Det tar lite tid eftersom alla maskiner är upptagna nästan hela tiden och man måste ha ögonen på skaft för att hinna dyka på en maskin så fort den blir ledig.
När jag känner mig klar går jag över till den lilla stretch-hörnan och tar god tid på mig för att slippa bli stel som en djupfrys fiskpinne dagen efter.

Jag gillar att skriva listor och att ha lite koll. Därför bär jag med mig en liten lapp där jag skriver upp vilka vikter jag ska ha inställt på varje ställe. Igår kunde jag lägga på mer tyngd på nästan alla maskiner, några till och med mer än ett steg.

Utvecklingen sporrar.

Muskler förbränner mer än fett.
.
.
.

Jag tror jag går och kollar om det finns någon Bounty kvar i godisskålen.

Det var kallt på cykeln i morses. Trots min mundering med någotsånär vindtät jacka, jeans nerstoppade i sockarna, rejäla tennisskor, halsduk, buff, hjälm och fingervantar – så fryser jag, i alla fall om fingrarna.

På vägen möter jag människor (företrädesvis av det kvinnliga könet, herrar, gossar och pojkar verkar ha lite mer klädesvett) i ballerinaskor, strumplösa, med capribyxor och utan halsduk, vantar, mössa och HJÄLM! Kallt… och dumt!

Mina fem växlar räcker inte till längre.

Jag cyklar till jobbet och trampar på högsta växeln hela vägen nerför Lidensbacken och ända fram till jobbet. Visserligen är det lite motigt och jag blir varm och till och med lite svettig, men det skulle inte skada med två-tre växlar till. Då skulle jag komma ännu snabbare fram.

Vad det nu skulle vara för vits med det…

Hade först vissa planer på att träna efter jobbet i kväll… tills maken påminde mig om att det ligger en halvstor sten i trädgården och väntar på att komma tillrätta.
Det blir nog svettigt så det räcker till.

Måste även inhandla och inslå (så kan man faktiskt inte säga) pakeliteter till lilla Svalan. I morgon fyller hon sexårstrots. Hon är inte så farligt trotsig, än.

Jag skulle också vilja göra klart armbandet till min kollega, hon har väntat ett tag.

Kommer jag ihåg det ska jag ta med min stora filt-poncho till jobbet i morgon, i fall det blir lika kallt igen.

Men först ska stenen på plats.

På väg till jobbet passeras jag av en annan cyklist. Han trampar hårt, och har förberett sig hemma med en klädnypa i vardera byxben. Jag noterar att han dock satt ena nypan på insidan av benet, så att överskottstyget likväl skrapar emot den oljiga kedjan.

Vad hade han tänkt sig innan han satt upp på sadeln där hemma? Ämnade han cykla damsadel med båda benen på samma sida men upptäckte sedan att det var för jobbigt att bara trampa med ena foten?

Jag var på gymmet en timma. Värmde upp i roddmaskinen, körde igenom alla muskelgrupper; ben, rumpa, mage, axlar och armar, stretchade ordentligt efteråt.

I morgon kommer resultatet – träningsvärk.

Plötsligt känner jag inte alls för att bege mig till Friskis och Svettis och styrketräna.
Det beror nog mest på att jag har så ont i nacken. Eländiga ungdomsminnen som tränger sig på och gör mig spak och villig att headbanga. Eller ska jag skylla på min tilltagande ålder som gör att kroppen inte orkar med dylika spektakel?

En cirkus utan djur är ju inte mycket att ha. Brazil Jack hade i alla fall hästar och hundar. De hade också en käck tyska som dresserade dem och en nonchalant jonglör som visade upp sina konster på hästryggen.

Här kommer han:Med sig på hästryggen hade han en liten hund.Tyskan lekte med hundarna medan mannen jonglerade. Det gick rätt fort.När gyckleriet var över dämpades belysningen och tyskan tuttade på.Det här har jag aldrig sett tidigare, även om det inte är anmärkningsvärt. Eldjonglering på hästrygg. Effektfullt!Anmärkningsvärt var dock att de bar ut den brinnande jongleringsstaven utan att släcka den först.

Nu kommer den där lille starke gossen som först var biljettförsäljare och sedan tystlåten clown. Nu är det dags för hans stora nummer. Visserligen kanske man kan tycka att det är hans kollega som står för de dödsföraktande inslagen men jag tycker att Stånggossen är den mest beundransvärde av de två. Det är han som är stark! Urstark!

Här kommer han med stången.Hans kollega tar genvägen över hans axlar när hon bestiger stången.Högst upp i toppen klättrar hon.När hon är däruppe lyckas Stånggossen på något förunderligt sätt placera den långa stången, med den inte allt för lilla damen på, uppe i pannan.Sedan ger han sig till på köpet upp på en stege för att hissa damen ännu högre. Ändå upp till toppen på stegen klättrar han.Ser ni att han inte håller i stången med händerna för att hålla balansen. Vilken tjurnacke han borde haft, fast det hade han inte. Han var inte stor någonstans.

Där uppe svävade damen omkring……och visade trosorna.

När hon var klar med det och kommit ner på backen igen bytte Stånggossen stång.Den här stången höll han i munnen……medan damen gjorde sina konster. Har ni lagt märke till vilka jättepraktiska skor hon har för den här typen av övningar. Jag tänkte i alla fall på det varje gång hon kanade ner för stången och landade på Stånggossens axlar, och varje gång hon klev med dem på honom för att komma upp.Ibland blev det nog för tungt för honom att bära henne i munnen, eller så bidde det lite svajigt, för han tog tag i handtagen emellanåt.

Efter munstången plockades axelstången fram och den var ännu högre än de föregående.Var tror ni hon är starkast? I armarna eller i de klämmiga låren?Kolla vad högt!

Högst där uppe började hon spinna runt, sådär som jag själv gjorde när jag gick i första klass och vi hade tillgång till sådana här stänger (fast utan man underst) på lekplatsen i skolan. Efter ettan blev jag först för rädd och sedan för försiktigt och slutligen för tung för att ge mig på dylika äventyr.

Nu firar de att de båda klarat av sitt nummer, igen. Undrars hur många gånger de uppträder på ett år.

Jag bloggar vidare om mitt cirkusbesök, medan lilla Svalan ligger i badkaret och gottar sig. Jag vet ännu inte om hon kan gå till Fritids i morgon. Hon är inte helt feberfri. Temperaturen har krypit uppåt så sakteliga under dagen. Jag får vänta tills ikväll innan jag bestämmer mig för hur morgondagen ska se ut.

Ett av cirkusinslagen var svajpinne. Konferencieren var inte särskilt närvarande mellan akterna, förmodligen var hon upptagen med att sälja popcorn, och därför fick jag aldrig veta vad varken språngbrädan, lakansuppvisningen eller den här svajpinnen egentligen kallas på cirkusspråk.

Hur som haver var det i alla fall samma lilla trio som gjorde uppvisningen på språngbrädan som även tog sig an svajpinnen. Så här såg det ut:

Det var ibland väldigt svajigt. Svajpinnedamen påminde mer om ett spöke eller någon annan sällsam uppenbarelse.

“Hopp-och-fångst-pojkarna” hade bytt om till “Hålla-igång-svajpinnen-pojkar” och den här utstyrseln påminner mig om något jag tycker mig sett på Lena PH under Melodifestivalen. Ont, gjorde det då. Och ont tror jag svajpinnedamen skulle fått om hon inte landat med fötterna på pinnen, men hon träffade rätt varje gång efter sin luftakrobatik. “Hålla-igång-svajpinnen-pojkarna” fick hjälpa henne ibland och sprang runt lite för att parera när hennes krumsprång förde henne lite för långt ut i periferin.

Efter pausen, då jag och lilla Svalan köpt spunnet socker av gubbclownen som varken log eller sa tack (stackar´n) och Guldgossen och hans klasskamrat varit ute och tittat på hundar och hästar, var det dags för det allra vackraste inslaget i cirkusbuketten.

Förra hösten tog maken med sig sin familj på Laberos trollerishow på Rondo i Göteborg. Där fick vi bland annat njuta av ett sensuellt, fantastiskt skickligt och nervkittlande uppvisningsinslag med en kvinna som hängde, klängde och klättrade, firades och föll i ett långt lakan.

Jag tar tillbaka det där jag skrev om att kunna flyga språngbräda som partytrix. Skulle jag få välja att besitta en av alla de talanger som visades upp under cirkustältduken så skulle det vara lakanskonsten. Jag kan tvätta, hänga eller torktumla samt vika ett lakan. Det står sig rätt slätt i jämförelse med vad den här ladyn gjorde med sina två lakan.

Här följer jättemånga, och nästan bara suddiga bilder. Men de är så sköna. Det är ett svep och en sensualism i detta som gör att jag inte vill undanhålla er en enda av de bilder jag valt ut. Och som vanligt utgör ändå bilderna jag visar bara en liten bråkdel av alla bilder jag tog.

Här kommer bilder på språngbrädeartisterna.

Först kliver akrobatissan upp på brädan i sina vita praktiska stövlar.Hon koncentrerar sig……signalerar till “hopp-och-fångst-pojkarna” att hon är redo……och låter sig slungas upp i luften.Och medan hon slår en dubbel eller trippel saltomotal men eller utan skruv och på alla sätt försöker befinna sig i det svävande stadiet så länge som möjligt, skyndar sig “hopp-och-fångst-pojkarna” att omgruppera sig och stå klara att ta emot sin högtflygande kollega när hon landar.Sen är det bara “på´t igen”.

Upp på brädan……koncentration……och så skjuts iväg…

Och “hopp-och-fångst-pojkarna” lyckas med konststycket att fånga henne varje gång… nästan… En gång blev det lite skakigt och ett sus gick genom publiken.Men missödet uteblev. Efter en svindlande sekund stod cirkusprinsessan stadigt igen.Med ett knixande, nigande och konstfullt hivande var hon nere på backen.Jag undrar hur länge man måste träna för att klara av de där cirkuskonsterna. Visst vore det lite coolt att kunna. En höjdare till partytrix! Frågan är bara vilka herrar man skulle litapå som fångstarmar. Och om man måste ha så fåniga kläder på sig?
Nåja, han verkade ju stolt ändå:

Håll i er för nu börjar bildbloggandet!

Först några uppmjukningsbilder:Här står barna och väntar på att bli insläppta i det mörka cirkustältet.

Musikerna värmer upp.

Artisterna kommer in i manegen.För 50 kr kan man köpa ett ljushandtag att vifta med.Mitt i manegen står en liten scen. Vad ska den användas till tro?Jo, en färgsprakande, snabb uppvisning i rullskridskor. På den lilla plattan snurrar en man och en kvinna runt, runt, runt……runt……runt……i de mest halsbrytande grepp och kopplingar.Lägg märke till hur skuggan av mannens hand avtecknar sig på rörelsen från hans andra hand. Det beror på att någon som satt på första parkett passade på att skjuta av en blixt samtidigt som jag fotade.Jag såg på mannen att det var en ganska ansträngande uppvisning. Som sista insats satte han ett koppel runt halsen på både sig själv och sin “partner” och så svingade de sig runt i nackarna. Kvinnan snurrade även runt sin egen axel samtidigt som hon snurrade runt mannen, ungefär som jorden snurrar ett varv på ett dygn samtidigt som den snurrar ett varv runt solen på ett år.Jag är medveten om att det blir MYCKET bilder nu. Men antingen får ni scrolla eller så tycker ni precis som jag att det är rätt vackert med den effektfullt röda färgen mot den svarta bakgrunden.

Nu ska jag vispa ihop pannkakssmeten till mig och lilla Svalan. Jag är hemma med henne idag också. Igår var maken hemma men idag är han på läger med Guldgossen. Hittills idag har lilla Svalan varit betydligt bättre och jag tror starkt på att hon kan gå till fritids i morgon.

Efter lunchen kan ni förvänta er fler bilder. Det här var bara första numret av en två timmar lång föreställning. Och ni har ju gummimannen från Azerbadjan att se fram emot, eller hur!

Nu har jag haft lunchpaus och ska ut och gräva igen.

Mitt kämpande med jordkocklorna får mig att minnas något min mormor en gång berättade.
Hon hade fyra års skolgång. Inte allt för sällan hände det att hon var tvungen att stanna hemma från skolan för att hjälpa till med olika sysslor på gården. Potatislov förekom naturligtvis, men det var inte nog.

En gång på hösten hade hon kommenderats hemtjänstgöring för att slå sönder de hårda jordklumparna efter plöjningen. “Pockla kockler” kallade det på klingande västgötska.
När hon kom tillbaka till skolan påföljande dag var hon natrurligtvis tvungen att redogöra för sitt frånfälle. Att hon varit hemma och pocklat kockler kunde hon inte med att säga. Det lät för grovt och ofint. Istället sa hon:
-Jag har hjälpt far att pickla kicklor.

Fredag morgon. Solen lyser. Cyklar till jobbet.

Jag har bestämt mig för att komma iväg i tid, för att undvika att mina kollegor tycker att jag luktar ”varmt”, eller något ännu värre.
De första trampen går genom vårt kvarter. Husen ser ut att ligga och dra sig i morgonsolen. Ingen människa är vaken. Men fåglarna kvittrar sin allra vackraste god morgon-serenad för att förgylla min färd.

Några sekunder senare kommer jag in på cykelvägen. Ytterligare några tramp och över vägen till Vänerblick. Vänerblick är en bostadsrättsförening, utspridd i tre höghus med vidunderlig utsikt över Kinne-Viken. De boende anser sig dock inte fått fullt så mycket utsikt som var utlovat från början så några handlingskraftiga män har på eget bevåg sågat ner ett antal höga träd. Mycket ramaskrik från flanörer och kommungubbar. En brottslig handling! Andra har backat upp och ställt sig i hurrarops-kören. Själv har jag inte tagit ställning. Naturligtvis är det olagligt men någonstans känner jag också förståelse. Samtidigt blir jag lite arg över att man tagit saken i egna händer, kanske tog man ner just de träd som kommunen bestämt sig för att spara. Träden ligger också i en slänt och alla som gått mellanstadiet vet väl vad träd och buskar har för betydelse för att förhindra erosion, i alla fall i Grekland.

Nåväl, andra tankar upptar snart min hjärna. Så fort jag kommer in i skogen måste jag börja köra slalom mellan de icke uppskattade mördarsniglarna. Några är på väg över cykelvägen för frukost medan de flesta är på väg åt motsatt håll- in i skogen efter nattens skrovmål i de närliggande trädgårdarna.
Här är de inte så många men skulle jag cyklat genom Villaparken hade det varit omöjligt att inte köra över minst ett tjog. Jag tänker lite på en av lilla Svalans dagisfröknar. Hon är rädd för daggmaskar och cyklar i skräck de mornar det regnat under natten. Då är det inte lätt att undvika de små miniormarna. En gång hade hon oturen att en mask fastnade i ekrarna på cykeln. Hon fick stanna och peta bort den med en pinne och ägna fem minuter åt magandning och lugnande mantran.

Uppe vid skolan är det tomt och stilla. Sommarlovsstilla. De få dagisbarnen har nog inte kommit än, klockan är bara halv åtta. Jag sänder en tanke till mina barn. Lilla Svalan vet jag har det bra, men sonen är jag lite orolig för. Hur har han det tillsammans med de andra barnen, längtar han hem, äter han maten, sover han på nätterna, fryser han, badar han…

Jag rullar ner för stora Lidens-backen. Lägger in femmans växel och trampar på. I höjd med Tofta Pizzeria kommer jag på att jag nog glömt mobilen hemma. Jag småsvettas lite. Idag skulle ju Guldfynd ringa och berätta om det blir håltagning på måndag eller inte. Eländigt! Nu kommer jag lukta illa i alla fall.

Efter någon minut är jag inne i skogspartiet innan Kronocampingen. När jag och maken cyklade hem efter vår middag på Habibi igår, fick jag en allergisk reaktion precis när jag kom in i den gröna världen här. Näsan täppte igen och ögonen sved och rann värre än vid lökhack. Till slut fick jag gå av och leda cykeln. Maken fick leda mig och jag ledde cykeln. Jag såg ingenting. Men det var igår. Idag har jag laddat med en allergitablett och klarar mig igenom grönområdet utan tårar.

Utanför Willys är det lugnt. Noterar bara några morgontidiga pensionärer som står och väntar på att affären ska öppnas. Vore jag dagledig skulle jag nog göra dem sällskap. Det måste vara härligt att kunna strosa runt i en nästan tom affär och plocka till sig av de nypåfyllda förråden.
På parkeringen går mannen som alltid går där och städar. Men en teleskopnypa plockar han upp papper och annat skräp som blivit liggandes efter gårdagens anstormning. Jag har lagt märke till att han verkar vara mycket noggrann, ingenting blir kvar när han varit i farten. Jag kan beundra människor som går in för sin uppgift, oavsett vad det gäller. Att göra sitt bästa och sträva efter ett gott resultat är egenskaper jag uppskattar hos andra.

Jag passerar den nybyggda rondellen. Det står fortfarande några vägläggare och häckar i hörnen. De ser ut som om de inte ville synas men det är ju en omöjlighet i deras chockgula västar.

Lyckas passera järnvägen i luckan mellan de två morgontågen. Det är inte särskilt kul att bli stående och vänta vid järnvägsövergången. De där bommarna verkar dessutom leva ett eget liv och är nere betydligt mer än säkerheten kräver, i alla fall från mitt sätt att se det.

Cyklar förbi skoförsäljningen. Rea på arbetsskor. Det blir inga skor idag, men jag håller på att få med mig en okopplad liten svart pudel som går och nosar invid staketet till järnvägen. Husse gör dock en snabb insats och hunden lämnar mig ifred.

Nu återstår bara Rörstrandslängan innan jag är framme vid jobbet. Jag lyckas hålla mig kvar på den smala trottarstumpen i den skarpa svängen och andas ut, lite väl högt för jag får en förvånad blick av den mötande kvinnan.

De sista metrarna låter jag cykeln rulla. Det känns som jag går i mål. Jag parkerar och låser cykeln. Vid entrén håller en rökande gentleman upp dörren för mig. Det är företagets revisor, eller heter det nåt annat när man sköter den löpande redovisningen kanske?

När jag kommer in känner jag att jag är rätt svettig i alla fall, trots den lugna färden. Men idag har jag laddat med tjocka extrasockar, i fall jag börjar frysa.

Nu återstår bara cykelfärden hem igen. Ett bra sätt att få lite motion. Maken har räknat ut att vi spar 15 kronor per dag och person på att cykla istället för att ta bilen. Jag har redan tjänat in en halv pizza alltså, på två dagar!

Jag cyklade till jobbet i morses.

När jag satte mig i köket för personalmöte reagerade kollegan närmast:
-Det luktar nåt här… det luktar… det luktar varmt!

En timma senare känner jag att jag luktar intorkad svett i stället. Jag ska nog undvika att sätta mig allt för nära min kollegor idag.

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Vem är jag?

I morses satt jag och bläddrade i tidningen och hamnade i tablån för TV-programen. Såg att det är fotbollsmatch ikväll, Sverige-Ryssland.
Och plötsligt kände jag en obändlig lust att se matchen. Att bita på naglarna, att hejja, att engagera mig.

Jag som är fullständigt sportointresserad! Var kommer då detta märkliga sug ifrån?

Kanske kan jag pärla lite under tiden som matchen pågår…

Idag var det svettigare än vanligt på Friskis och Svettis. Vi var bara sju personer på passet, inclusive ledaren och jag tror att vi alla kände att vi hade ögonen på oss lite extra och gav därför mer än vi brukar i rörelserna. En tjejj var till och med tvungen att gå och sätta sig en liten stund under sista konditionsdelen för hon satsade för mycket. (Det var inte jag…)

De samlas i neongula flockar utmed vägarna under högsommaren. De har bara överkroppar och korta shorts. Deras kroppar är brunbrända och de kraftfulla musklerna glänser av svett. De bär tunga skor med tjocka sulor. De arbetar när vi andra njuter av semestervärmen. De är de manligaste av de manligaste men har det mest otacksamma jobbet.

Jag syftar förstås på vägarbetarna.

Så här låter det när vägarbetarens fru möter honom i dörren efter en hård arbetsdag:
-Hej älskling! Vad har du gjort idag?
-Jag har lagt tre meter asfalt.

Igår blev det lite cykling istället för det inställda Friskis och Svettispasset.
Först cyklade jag och barnen till väninnan som fick hjälp med att bygga ett altantak. Hon bjöd sina byggare, deras fruar och barn, på pizza. Nice!
Sedan stannade vi där ett tag och maken jobbade duktigt medan jag mest arbetade med munnen (alltså pratade(!)). Barnen lekte ute och inne och solen sken och allt var frid och fröjd.

Fram på kvällen fick sonen problem med pollenallergin. Vår allergimedicin tog slut på söndagskvällen och jag köpte ny på måndag lunch men kom inte ihåg att ge honom någon tablett när vi kom hem efter skolan/jobbet/dagis.
Jag cyklade hem med sonen, såg till att han fick sin medicin, och cyklade sen tillbaka till vänninan igen där jag med stort besvär lyckades få med mig en citronsur dotter hem. Hon ville mycket hellre vara kvar och leka med de andra barnen.
För att verkligen protestera gallskrek hon hela vägen hem. Jag befarade hela tiden att det skulle komma människor utrusande från husen och börja anklaga mig för barnmisshandel.
Förmodligen skämdes i alla fall dottern en liten, liten aning för hon tystnade varje gång vi mötte någon annan cyklist eller vandrare.

Ja, det blev i alla fall fyra små cykelturer för min del igår kväll.
I dag hoppas jag att jag ska hinna cykla fram på stan när det är dags för Tillväxtgruppsledarträffen. Helst skulle jag vilja hinna städa lite i kyrkan innan men med tanke på vårsoarén kanske jag inte ska hoppas för mycket.

Valet av kategori för det här inlägget står fritt att tolka som du vill.

Fick på fikarasten höra lite kändisskvaller. Jag tänker inte tala om vad det är men det har att göra med en för tillfället ganska het humorist i kombination med ett fiskeläge.

Nu vet jag i alla fall vad jag kommer ägna semestern åt, och vart.

Korrigering: Fick just nu nya uppgifter. Henrik Schyffert ska tydligen vara hetare. Jag menar alltså att en avdankad humorist ska fly… ooops!

Tror ni jag cyklade idag?

Jo, det gjorde jag. Jag cyklade iväg tillsammans med barnen från garaget och upptäckte förnöjsamt att benen trots allt inte hade tagit så jättemycket stryk. Det gick bra… ända tills jag satte mej ner på sadeln. AJ, MIN RUMPA!

Jag tror inte att jag kommer gå på något mer spinnigpass. Visst, det var jobbigt, men det är inte huvudorsaken. Värst var blipblopp-musiken, och den överkäcka ledaren som lekte kareoke till låtarna och omotiverat skrek “jippie” när vi ökade tempot. Näst värst var att behövs klämma in tårna i de små, allt för små, järnställningarna och spänna fast sig. Framdelen av fötterna somnade efter tio minuter och sedan hade jag ingen användning av dem mer.

Men jag orkade i alla fall. Jag cyklade hela tiden och maskade inte allt för mycket med vikten. Vi stod upp ungefär halva tiden, ja, inte jag förståss för enligt jippie-instruktören var det viktigt att göra allt enligt sin egen förmåga. Och det allra viktigaste var att vi höll takten till musiken. Det gjorde inte hon…

När jag klev av cykeln befarade jag för en stund att benen skulle helprotestera och jag skulle trilla omkull på golvet, men det klarade sig. Jag kommer nog få problem med att gå i morgon dock.

Å nej! Kom på att jag lovat barnen att vi ska cykla till skolan i morgon, och att jag ska cykla till jobbet…

Om en timme ska jag sitta på sadeln och för första gången i mitt snart 37-åriga liv ska jag ägna mig åt spinning.

Jag är inte jättepeppad. Två av mina kollegor har under dagen utdömt denna typ av idrottsutövande som det tråkigaste de någonsin gjort.

Vi får väl se vad jag tycker själv.

Nu har jag äntligen tränat igen efter två veckors uppehåll. Uppehållet har varit ofrivilligt. Maken har varit så upptagen, och delvis jag också, att jag inte haft möjlighet att komma iväg.

Nu sitter jag i alla fall här, svettig och nöjd efter ett efterlängtat pass på Friskis. Nu väntar en välbehövlig dusch och förhoppningsvis en god natts sömn.

Jag hann precis se en otroligt skicklig kort-trollkarl göra sina förbluffande trick inför en likaledes förbluffad jury under Talang 2008 innan jag bytte om till superunderställ och kornblå regnkläder och gav mig iväg för en mils vandring tillsammans med 976 andra på Kinne-Kulle.

På vägen till Hällekis skola, där starten gick, hann jag njuta av björklövens krispiga, ljusa, nygröna färg som svävade likt en skir tyllgardin över vitsippsdrivorna och i de gamla beteshagarna gick breda stråk av lysande gula kabbelekor och utmärkte små vattendrag och bäckar. Jag njöt också av alla de välgjorda, numera mossövervuxna stenmurarna som skickliga hantverkare för länge, länge sedan lagt upp av dyrbar Kinne-Kullesten. På Kinne-Kulle finns det till och med hela hus helt uppförda i denna fantastiskt vackra sten som numera köps av välbärgade människor för att pryda trappor och uteplatser.
Innan jag kom fram till min destination var jag nära att köra över ett stolt exemplar av dotterns fruktade safaner, som olovandes spatserade ut på vägen framför mitt framrusande fordon.

Man kunde starta någon gång mellan halv åtta och tio, och det hade varit smart av mig att börja lite tidigare, alternativt tagit med en rejäl ficklampa, men eftersom jag valde att först äta kvällsmat (couscous, kassler, paprika, fetaost, tomat, parmesanost och majs sammanblandat till en läcker sallad) tillsammans med familjen, och inte hade en tanke på det där med ficklampan, så gick det som det gick. Det blev MÖRKT.

Första timmen, fram till klockan tio, var det fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Jag höll ganska god fart trots att det gick uppför hela tiden.
Jag gick ensam, hade inte brytt mig om att försöka ta med mig någon. Det berodde dels på att jag ville vara fri att bestämma mig för att gå (eller inte) i sista minuten och dels på att det är rätt skönt att vara själv, för en gångs skull. Under sluttampen, när vi gick förbi Hönsäters kapell, kom jag i samspråk med två äldre par och de frågade förundrat varför jag gick själv.

Jag hade tagit på mig, i mitt tycke, lagom med kläder. Superunderställ, knälånga yllestrumpor, rejäla Graningekängor och en långärmad polotröja under regnkläderna. Fram till den första kilometern var jag också alldeles lagom varm. Sedan började jag svettas.
Alldeles lagom dök första stoppet upp, med en sprakande brasa och en plastmugg med saft. Och när sedan den första lilla skylten dök upp utmed stigen, som upplyste mig om att jag bara vandrat en tiondel av vägen, tog jag av mig tröjan och virade ihop den till en orm och knöt runt midjan. Där skulle den vara skyddad mot det ständigt stilande regnet. När jag slutligen kom i mål hade jag en torr tröja att ta på mig istället för den genomvåta regnjackan.

Före mig gick en herre i sällskap med två damer som hade lika kornblå regnjackor som jag, fast av ett någon modernare snitt. Mitt regnställ köpte jag för 15 år sen, innan jag fjällvandrade under min Fritidsledarutbildning.
Jag bestämde mig för att försöka ta rygg på de blå jackorna eftersom jag var lite osäker på vägen och redan tidigt upptäckte att den var dåligt uppsnitslad. När jag stannade för att ta av mig tröjan försvann dock sällskapet med de blå jackorna runt en krök och sedan såg jag inte till dem igen. Istället blev jag upphunnen av två klämkäcka stavgångerskor och en far med son samt en otroligt pratglad, långhårig man i 40-årsåldern som förstörde naturupplevelsen genom sitt otämjbara pladder.
Först ansatte han de käcka stavtöserna.
-Är det första gången ni går här?
-Jajjamännsann!
-Jahaja! Själv har jag gått tjugotvå av de tjugofyra gångerna.
-Ojdå!
-Ja, det är ju rätt trevligt. Och så får man ju kondition också.
-Men det är ju bara en gång om året. (Fniss, fniss, fniss.)
-Ja, det gäller ju att vila sig i form också! sa mannen som aldrig tycktes svarslös.

Därnäst fick han syn på fadern till sonen.
-Nämen, Kjelle, är det inte du som jobbade på Lovene dörr förr!
-Jo, det stämmer. Vad gör du nu för tiden då?
-Jag har jobbat som personlig assistent ett tag. Väldigt slitsamt faktiskt. Det gäller ju att kunna knipa käft när dom… ja, du vet… (Det kan väl inte du ha klarat nåt vidare, tänkte den elaka sidan av mig.)
-Men nu är jag “between jobs”, som det heter. fortsatte pratmakaren. Och du själv? Du fick väl sluta på Lovene dörr i den där vevan…
-Ja, de la ju ner fabriken.
-Fick du gå då när det var 13 som slutade samtidigt?
-Alla blev ju uppsagda för fabriken la ner.
-Jaha, det var i den vevan ja…

Ungefär i “den vevan” hann jag upp en liten familj som gick vandringen med barnvagn. Pratmakaren och hans sällskap klevade förbi och jag passade på att ta en simulerad paus.
Nu återstod den sista jobbiga stigningen upp till utkikstornet. Det var rejält stenigt och mellan stenarna härskade lervälling men det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna ana var jag satte fötterna.
Klockan var tio när jag kom upp till utkikstornet. Fågelsången som glatt mig hela vägen tystande som på en given signal. Jag var ganska trött och svettig och unnade mig en snabb fika bestående av en Delicatoboll, innan jag fortsatte den betydligt behagligare vägen till Salen. Jag gick genom granskog och hade det bara varit lite tidigare på kvällen hade stämningen varit trolsk och spännande. Nu var det bara spännande, för inne bland granarna var det mörkare och svårt att se var stigen gick.
På ett ställe öppnade sig en glänta och jag läste en brandgul varningsskylt:
“Varning för fallande istappar från masten.”
Jag beslöt mig för att ignorera varningen och fortsatte obekymrat förbi den höga masten som var försedd med stora, lyssnande öron ut mot omvärlden. Min far har någon gång förklarat för mig att det är en militär anläggning och när han gjorde lumpen var han under en tid förlagd dit för att vaka över den viktiga masten.

Jag har hört historier om att det finns gigantiska bergrum under Kinne-Kulle. Militära anläggningar ruvande på fantastiska hemligheter, eller gångar med undangömt guld. När jag ALU-jobbade på Radio Kinne-Kulle utnyttjade vi en gång de där historierna och lät självaste Tomten förlägga sin boning till hjärtat av Kinne-Kulle och intervjuade honom via telefon.

Med tankarna på både min far och tiden på radion, kom jag så fram till Salen. Salen är en ganska stor, öppen plats på Kinne-Kulles högplatå, kringvuxen av enebuskar. Där serverades blåbärssoppa och “kôrvagobben” var som vanligt på plats. Jag köpte en korv i bröd och drack min blåbärssoppa och kände mig styrkt att vandra vidare. Nu var jag inte alls trött längre och såg i stället bara fram mot resten av vandringen.
Den känslan togs snabbt ur mig för efter bara några meter såg jag inte längre den snitslade banan. Skulle jag fortsätta rakt fram eller ta av upp i hagen till höger.
Jag låtsasvilade för andra gången under nattvandringen och väntade in ett äldre par och hoppades att de skulle veta vägen. När de passerat mig följde jag förstulet efter dem, rakt fram.

Efter en sträcka genom lövskog omväxlat med instängslade beteshagar kom jag fram till ett kalhygge. Här var vägen sönderkörd av de stora skogsmaskinerna och det var gropigt om ojämt.
Jag kom i ofrivilligt sällskap med några familjer med hund. Jag har generellt ingenting emot hundar men nu blev jag flankerad av två flåsande borderkollier som båda blängde bitskt på mig från var sitt håll. Jag ökade på takten lite och nästan småsprang i nerförsluten.
Bakom mig hörde jag en dam klaga.
-Undrar varför hon har så bråttom, hon kommer vricka fötterna av sig på den här vägen. Jag har så lätt för att vricka fötterna av mig. Min vännina säger alltid att jag är den enda hon känner som kan vricka fötterna på jämn väg.
Och när hon tystnad ersattes hon av en yngre stämma som gick på i samma tongångar, men med ett annat ämne.
-Jag gav pappa en hälsokontroll när han fyllde år men han har inte utnyttjat den än. Det var inte bara jag förresten, det var hela släkten på hans sida, men han har inte utnyttjat den. Jag tror jag ska köpa en till till honom när han fyller år nästa gång så kanske han kan göra den om tio år.
Och lite tystare men med varm, humoristisk röst:
-Men jag har i alla fall slutat röka.
Och sedan följde ett samfällt tjatter från de kvinnliga vandrarna om vilken enastånde prestation deras far, bror, farbror och svåger stått för som slutat röka, på själva julafton dessutom.
-Men det är inte lika roligt att dricka vin längre…

Sen hörde jag inte längre vad de sa och fick vandra själv några steg innan jag kom fram till en hel liten folksamling på gott och väl 20 personer som stod och tvekade om vilken väg de skulle ta i en korsning. Själv hade jag ingen aning heller men så hörde jag slutstrofen från en mäktig körsång som kom farandes med vinden från kalkbrottet och bestämde mig raskt för att gå efter sången.
Inte utan viss stolthet ledde jag hela skaran på rätt väg ner till brottet.

Det var en farofylld väg. Kalkstenarna var våta och slippriga och efter trampet av över tusen fötter (betänk att varje människa har två var) var vägen ofantligt hal. Visserligen var vägen bred men med branta stup på sidorna. Här hade dock vandrarklubben ställt upp marchaller utmed vägen så nu hade vi åtminstone små lysande punkter att följa. Marchallerna var inte bara av godo för de förstörde det lilla av mörkerseende jag lyckats skaffa mig, men de var helt nödvändiga för att vi skulle hitta.

Resten av vägen är inte så mycket att orda om. Ett tag fick jag sällskap av några småstrukna ungdomar varav tjejjerna i kvintetten inte vågade ta sig ner för en rätt brant nerförslut. De stod och sjåpade sig ända tills en av killarna röt till.
-Det gör ju inget om ni halkar. Det är så mörkt så det är ändå ingen som ser om ni smutsat ner er.

Jag fick mer och mer ont i vänterljumsken och höger stortå men så länge jag höll takten uppe och inte stannade till var det överlevnadsbart.
När jag senare på natten gick och la mej, efter att först ha slösat på varmvattnet en bra stund i duschen, gjorde det dock så ont i tån att jag hade svårt att somna.

Hela vandringen tog exakt två och en halv timma. Det hade säkerligen gått mycket fortare om jag inte gått i mörkret så stor del av vägen. En bit efter kalkbrottet var det riktigt luriga passager med branta stup utmed den slippriga stigen och där fann jag det för gott att ta det riktigt lugnt. Hellre låta det ta sin tid än inte komma i mål alls.

Den bite som kändes längst att gå var ändå vägen från målgången tillbaka till bilen. Jag gick nämligen vilse en liten bit och var tvungen att gå tillbaka en rätt bra sträcka innan jag hittade rätt. Det var tur att jag var ensam, så slapp det bli pinsamt.

Idag har jag fortfarande ont i både tån och ljumsken och jag är ganska trött, men ändå nöjd med mig själv och min prestation.

Nu är jag redan tillbaka.
Jag orkade inte med dubbla pass idag. Istället hade jag möjlighet att ta ut mej lite mer på första jympapasset, nu när jag inte hade de skumpande brösten att tänka på.

Jag blev svettigare, tröttare och varmare än jag brukar. Det känns bra.

En annan anledning till att jag inte gav mig in på coren också, är att huvudvärken kom stormande i slutet av träningen. Jag har haft småhuvudvärk några dagar. Jag gissar att det bland annat beror på att jag inte vant mig vid de nya glasögonen ännu. Med hjälp av Diklofenak (migränmedicin), ättikskuren och TNS-apparaten har jag hittills hållit det på en överlevnadsbar nivå.

Nu ska jag äta lite, vattna blommorna, vika tvätt, duscha och gå och lägga mej med TNS-apparaten. Jag har en timma på mej innan jag behöver somna.

Nu har jag lagat mat, ätit mat och diskat och ska skynda mig att byta om och åka till Friskis och Svettis.

Det är dags att inviga den nya sport-BH. Efter förra veckans fadäs med kvartettbysten ser jag verkligen fram mot kvällens träningspass. Det kan ju i alla fall inte bli värre.

Lite stolt över mig själv är jag allt.

När jag kört första passet på F&S igår kände jag att jag absolut inte orkade ett pass til. Jag längtade hem, jag var trött, jag kände för att sätta mig i soffan och se en film MEN (som Tony Irving säger) jag körde ändå!

När jag väl kom hem käkade jag lite och satte mig och läste ett tag innan jag orkade duscha. Boken var så intressant och gripande att jag hade svårt att slita mig.
Jag vet inte om jag kan med att berätta vad jag läste. Det var nämligen Kulla-Gulla.

I kväll får jag egentid.

Maken tar med sig sonen till Mariestad för att titta på en cykel och dottern får husera hos sin mormor och morfar ett tag.

Jag ska tillbringa kvällen på Friskis och Svettis. Först blir det vanligt jympapass och om inte orken tryter kanske jag hoppar in på Core-passet efteråt också.

På lårets insida finns en lång smal muskel som heter Gracilis.

De som kan gå ner i spagat, som tex Susanne Lanefelt gjorde i Let´s Dance, har förmodligen en extraordinärt utflexad Gracilis.

Efter träningspasset i onsdags känner jag att jag har en JÄTTEKORT muskel på insidan av låret. Den tar liksom emot när jag går. Och jag känner mig allt annat är graciös.

Nu är det ju fredag, och fredag betyder baddag i vår familj, så ikväll får jag i alla fall chans att sätta både lår och armar i rörelse.
Fredagar i badhuset innebär också att man får chans att träffa andra barnfamiljer, prata lite, och skämmas för den stora dallermagen.

Nu har glasögonproverna kommit med posten. Har ni tur kanske jag kan muta maken till att ta några kort så kan ni hjälpa mej att välja vilka som passar bäst.
Återkommer om det i så fall.

Lite trött så här på eftermiddagen, efter nattens vakna timmar.

Men om en timma börjar stationspasset på Friskis och då kommer jag bli piggelin igen!

Varför var jag vaken i natt då?
Jo, sonen hade växtvärk i båda fötterna. Jag provade med massage och benvärmare (en klassiker i vår familj) och låg i hans säng för att trösta och ge närhet, utan att störa maken. Till slut fick vi ta till det tunga artilleriet med Alvedon. När jag berättade sagan om den lilla grisen Selma och hennes husse Knut så somnade sonen till slut. Grisen Selma är så jätteliten att hon sover i en tändsticksask och blir mätt för en hel dag om hon äter en fluga. Hon är lite busig och brukar simma i toalettstolen.

Nästa gång sonen har växtvärk ska jag nog berätta om Selmas kompis Walle, som är en jättestor giraff.

Men nu är det snart dags att packa gympaväskan och samla kraft.

Jag var på Friskis och Svettis igår kväll och gick på mitt vanliga jympapass.
Jag lyckades hålla flåset på en hög nivå, strax under läget där jag får håll.
Efter passet träffade jag en kompis som var på väg in på ett Core-pass och jag hakade på.
Core liknar pilates som jag gått på på Korpen förrut. Core håller dock lite högre intensitet och fokuserar inte på andningen, bara magmusklerna och hållningen.

I morses, när jag vaknade, kände jag redan innan jag klev ur sängen att jag hade träningsvärk i benen. Jag har lyckats sträcka mej i ryggen också.

Men det är i alla fall ett strålande väder.

Vi har varit i Västerås i helgen och hälsat på makens bror med familj.

Svågern är rätt vältränad och har till och med ett litet gym i källaren. Svärfar, svärmor och min svägerskas make var där för ett par helger sedan och testade sina krafter i liggande tyngdlyftning. Jag vet inte om det kallas så eller om det heter något särskilt men man ligger i alla fall på världens smalaste brits och försöker lyfta en skivstång upp och ner.

Svärmor lyckades lyfta 22.5 kg och jag ville naturligtvis testa om jag också klarade det. Själva stången väger 20 kg så mindre än så går inte att lyfta. Jag gjorde några uppvärmingslyft på 20 kg först och sen klämde jag utan problem både 22.5 och 25 men vid 27.5 kg var det tvärstopp. Idag har jag träningsvärk i axlar och armar. Det känns så fånigt. Träningsvärk för bara några få lyft… Lite stolt är jag i alla fall.

Ännu stoltare är maken och här är anledningen:

Svägerskans man lyckades klämma 45 kg och svärfar 47.5 kg. Svärfar är ganska vältränad. Han arbetar som snickare och är van vid att lyfta tungt och arbeta i konstiga ställningar med armarna högt över huvudet. Maken var fast besluten att klå sin far. Jag pikade honom och sa att jag verkligen inte trodde att han skulle klara det. Men döm om min förvåning! Maken lyckades lyfta både 47.5 kg, 50 kg och 55 kg. Nu är till och med jag lite stolt över honom!

Som lite kuriosa kan jag nämna att min vältränade svåger i Västerås brukar värma upp med några 60-kiloslyft och sedan klarar han 100 kg!

Nu sitter jag här med en banan och eftersvettas.

Vi fick stränga förhållningsorder av vår jympaledare om att fylla på med kolhydrater inom 30 minuter efter träningen. Sedan skulle vi duscha, för att inte skrämma slag på vår omgivning. Min omgivning sitter just nu en trappa upp framför Bygglov så jag kan osa fritt här nere framför datorn.

Vår ledare idag var den första kvinnliga ledaren jag sett på Friskis & Svettis som inte visade magen. Jag tycker det är ganska befriande annars, att se alla degiga delade magar, och veta att det är fler än jag som inte kommit i form efter att barnen fötts. (Jag var visserligen inte form innan heller men det var då magen delade sej.) Den här ledaren hade en lite längre topp, som inte gled upp lika lätt under alla armsträckningar och hopp och skutt. Däremot hade hon en annan egenhet. Hon jympade med munen öppen och oftast hängde tungan utanför.

Nu ska jag berätta hur det gick på passet.

De första 10 minuterna tänkte jag att jag nog faktiskt kunde passa på att styrketräna efteråt för det var inte så jobbigt. Innan jag for hemifån manade maken mej att inte gå ut för hårt med tanke på förkylningen. När jag efter tio minuter upptäckte att jag fortfarande hade överdragströjan på mej ökade jag tempot lite och slängde av mej tröjan.

Efter en kvart gjorde vi en ganska sexig rörelse med höfterna och jag önskade att maken sett mig. Han hade antingen skrattat eller tyckt att jag var snygg, kanske både och.

Efter 20 minuter övergav jag tanken på styrketräningen och kände att jag nog skulle bli rätt nöjd efter den här timmen.

När halva tiden gått gick min hårklämma sönder. Det var ett litet bakslag. Det var min bästa hårklämma, alldeles lagom bred, och nu blir jag tvungen att köpa en ny.
Dessutom upptäckte jag när jag skuttade förbi glasdörrarna in till lokalen, att jag inte såg riktigt klok ut. I morses kammade jag håret rakt och nu stod det RAKT ut och RAKT upp. Jag funderade på varför jag inte tog med mej mössan. Det hade varit skönt att kunna dra den över kalufsen så fort sista musikslingan tonat ut. (På väg ut ur lokalen träffade jag en av våra bästa vänner. Hon ser alltid glad ut så jag kunde inte avgöra om hon skrattade åt mitt hår eller om hennes breda leende bara tillhörde det vanliga utseendet.)

När två tredjedelar av passet var avklarat skuttade vi runt i salen med ett slags hoppsan-steg och jag kände mig plötsligt väldigt kraftfull och stark och fick en nästan obändlig lust att ge mig ut och springa, fort och långt!

En minut senare drabbades jag av håll, Det var inget vanligt litet fån-håll heller utan hållet Allan. Jag har inte haft ett sånt ihärdigt håll sedan jag gick fritidsledarlinjen i Vara och vår exprimentelle lärare RaggsocksRolle såg till att vi empiriskt tog reda på vår maxpuls under en gympalektion.
Det gick till så att vi först joggade i individuell takt i 5 km (min individuella takt började med promenad om jag inte missminner mej), ökade temp på slutet och spurtade, jag menar toksprang, de sista 100 meterna. Upploppet slutade på en fotbollsplan och där föll vi follkomligt utslagna ner varvid Raggsocksrolle rusade fram och tog pulsen. Det var viktigt att vi verkligen gav allt, så att vi var helt slut när vi kom fram, men vi fick inte kräkas för då skulle det inte va så trevligt att kolla pulsen. Jag har för mig att jag hade ungefär 212 i maxpuls.

RaggsocksRolle fick sitt smeknamn efter vad han hade på fötterna. Vi hade honom i andra ämnen än idrott, men han hade alltid raggsockar på sej, även i gympaskorna.

Nu är bananen uppäten och jag ska duscha.
-Dusch på er! Så avslutade alltid en idrottslärare lektionen när vi gick i högstadiet. Vi tyckte aldrig särskilt mycket om honom för det gick ett rykte om att han kört så hårt med en klass att en kille snubblat i ren utmattning och brutit foten. Dessutom var den killen rätt snygg och hemskt snäll så vi tyckte det var förfärligt.

Nu minns jag plötsligt en gympalektion i högstadiet då vi hade en vikarie. Den vikarien hade gjort det oförlåtliga felet att ha på sig röda skor första dagen han kom till skolan. I fortsättningen sjöng vi alltid: “Å, jag älskar, far och mor, och mina röda skor” när han gick förbi.
På den här gympalektionen hade vi bestämt oss för att driva med vikarien. Jag får nog tillstå att jag tyckte det var lite dumt men jag oponerade mej inte utan föll snällt för grupptrycket. Vad vi gjorde, och som faktiskt drev läraren till vansinne, var att springa runt i en stor cirkel under hela gympalektionen. Läraren hade föreslagit att vi skulle spela fotboll, vilket var det roligaste vi visste och sådant som vi i vanliga fall brukade tjata på vår idrottslärare om att få göra, men nu skulle ju vikarien sättas på plats, och då sprang vi. Det är ju inte klokt vad dumma vi var!

Ska snart åka och träna. Det blir ett pass på Friskis & Svettis. Egentligen orkar jag inte. Jag är ju förkyld och har lite ont i halsen och lite förhöjd temperatur, men ingen feber. Det vore så gôtt att bara dega framför Bygglov i kväll, men det är väl när man inte orkar som man förstår att man behöver träna.

Förra passet jag var på var ett stationspass med två konditionsdelar avbrutna mitt i av en styrkedel där vi sprang runt mellan gummisnoddar, hantlar och step-up-brädor. Det var ett bra och roligt pass.

Ikväll blir det dock ett vanligt jympapass. Det brukar vara rätt kul också. Bra musik, klämkäck ledare och en massa otränade, koordinationslösa människor att titta på om man börjar skämmas för sina egna oförmågor. Friskis & Svettis är väldigt opretantiöst och det gillar jag. Det går att komma i samma träningskläder som jag använde när jag gick på gymnasiet utan att bli uttittad.

Precis hemkommet från ett pass på Friskis och Svettis. Än så länge håller jag mej till baspassen, det passar en överviktig konditions- och muskelsvag människa som jag.

Idag provade jag i alla fall på nått nytt – ett stationpass. Det var förutom en inledande och en avslutande konditionsdel, en avdelning med olika styrkeövningar meddelst bräda, hantlar och gummisnodd.

Riktigt roligt faktiskt. Kanske främst för att det var så inspirerande ledare. Det var en rödhårig lockig kvinna som var fantastiskt käck och energisk (är rödhättor lite mer energiska än vi andra rent generellt?) och en lite kort tjej med hockeyfrilla som knyckte konstigt på nacken lite då och då och det såg så roligt ut.

Nu ska jag duscha, äta lite morötter som blev kvar efter middagen och sen tror jag att det blir antingen en stund framför TV:n eller bakom symaskinen. Vi får se.