Jag vaknade kvart i sex som vanligt. Eller rättare sagt tjugo i när Förundersökningsledarens väckarklocka ringde, men sedan somnade jag om och sov gott i fem minuter tills min egen klockradio gick igång.
Jag hade ett bra flyg genom morgonrutinerna med toalettbesök, påklädning, frukost och tarmtömning.
Det var först när jag dök ner i frysen för att hitta något att ta med mig till lunch som det gick snett. Jag hittade ingenting. Om man med ingenting menar två kilo frysta kycklingfiléer, en hoper likaledes frysta hamburgare (ja, allt i frysen är ju fryst. Det är liksom själva tanken…), bacon, köttfärs, frysklampar, isbitar… Det fanns en massa saker men ingenting som en kvinna med självbevarelsedrift (och om jag är en sådan kvinna kan ifrågasättas) tar med sig till lunch.
Jag bestämde mig efter viss tankemöda för att ägna lunchrasten åt att gå till Sibylla och köpa korv och bröd och ställde mig för att skära till en sallad att ta med som komplement. Jag hittade ganska mycket godsaker i svalen; morötter, gurka, rädisor, tomat, paprika och… vattenmelon. Just det, vi har ju en rejäl klyfta vattenmelon som Förundersökningsledaren handlade häromsistens.
Jag skar i ordning min sallad och piffade till den med en näve caschewnötter. Vattenmelonen ämnade jag tärna ner och ta med som fikarastfrukt. Men när jag gick förbi köksbordet för att väcka barnen som sov på övervåningen, fick jag se att jag redan förberett fikat med ett äpple och en banan.
Barnen vaknade snällt, men lilla Svalan fick jag inte upp ur sängen förrän jag satt på TV:n och skruvat upp ljudet till en obehaglig “omöjligt-att-sova-i-det-här-oväsendet”-nivå.
På vägen ner för trappan igen erinrade jag mig att jag ju faktiskt har tre citroner liggandes som bara väntar på att få piffa till någon härlig råsaftcentrifugerad juice, och ett glas smaksatt Ramlösa som står och tar plats i en 1½-litersflaska, redo att fylla ut nämda juice.
Tänkt och gjort!
Melonen var lite medtagen efter transporten från affären så jag fick skrota en del (den ligger kvar i vasken tillsammans med skröffset efter lunchsalladen) men efter en stund hade jag fina bitar som försvann ner i råsaftcentrifugen tillsammans med en svårskalad citron.
Nu var klockan redan kvart över sju. Det är det magiska klockslaget då det är meningen att vi ska ta på oss skor och ytterkläder och lämna hemmet.
Några minuter för sent gav sig i alla fall Guldgossen i väg på cykel medan jag fortsatte blanda melonjuice och lilla Svalan tittade på TV.
Jag ropade upp till Lilla Svalan att förbereda min tandborste, för nu hade jag bråttom. Matplanerna hade reviderats och nu bestod fikat av banan, äpple och melonjuice (som spätts ut med bubbellös Ramlösa. Ramlösan hade stått alldeles för länge i svalen) medan lunchen blev den proteinlösa salladen kompletterad med en fin flaska lyxäppelmust som jag fått i födelsedagspresent.
När jag nästan var på väg att åka kom jag på att jag ju lovat ta med en sekatör på kvällsmat i kväll. Det var till och med sekatörens förstjänst att jag lyckats bjuda bort oss till goda vänner direkt efter jobbet.
Sekatören låg inte på sin vanliga plats i tvättstugan. Det är egentligen inte där den hör hemma men jag använder den rätt ofta och den är mer lätthittad när den ligger på diskbänken bredvid vasken eller i skåpet där jag förvarar blomsternäring och vattenkanna.
Jag klampade ut i garaget och vidare till förrådet och var nära att ge upp innan jag äntligen hittade den lilla blåskaftade sekatören på sin ursprungliga plats i en plastback bland handräfsor och planteringsspadar. Varför hade jag lagt den där den skulle ligga? Den var ju nästan omöjlig att hitta!
Med sekatören i handen och stirrig blick ropade jag ner lilla Svalan med min tandborste och sedan hade jag ännu ett uppdrag till henne.
Mitt i alla andra tankar hade nämligen ett knicke-dick-kom-ihåg dykt upp som ett lysande bloss. Äldste sonen i familjen vi ska besöka i kväll har nyligen fyllt år och då är det ju om inte på sin plats så i alla fall väldigt trevligt att ta med sig en liten present.
Lilla Svalan letade papper och jag plockade fram sax och tape. Tillsammans färdigställde vi ett litet paket. Inte alls sådär tjusigt med krullade, splittade snören som jag föredrar att göra, men i alla fall inslaget.
Sådärja! Om jag nu bara skyndade mig för allt vad tygen höll så borde jag hinna ut i bilen innan jag kom på något mer jag måste (läs borde) göra. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för att inte klaga på lilla Svalan när hon inte tog på sig skorna tillräckligt snabbt.
Nästa prövning kom när jag försökte få i backen för att ta oss ner från vår uppfart. Det var omöjligt. Växeln är så saabtrög som någon växellåda kan vara och jag fick rulla i stället för att aktivt backa. Det fick väl bra de första metrarna, men sedan var jag tvungen att svänga och då försvann all rörelseenergi så vi fastnade mitt emellan en fånigt placerad lyktstolpe och grannens stenmur.
Efter några fruktlösa försök med att rycka och slita, myrkrypa frammåt, rycka och slita ännu mer, lägga i alla växlar som finns utom backen och rycka och slita lite till – så fick jag äntligen i backen och kunde förflytta fordonet den halvmeter som var kvar innan jag hade svängradie nog att ta oss framåt igen.
-Kör som vinden! Gasen i botten! utropade lilla Svalan uppmuntrande och väl inspirerad av gårdagskvällens biobesök (Bilar 2). Jag hade själv planer på att göra just det och därför inga svårigheter att följa hennes uppmaning.
Lilla Svalan blev fem mammapinsamma minuter försenad till fritidsfrukosten och själv hann jag till jobbet i god tid.
Nu är bara frågan – kommer jag komma ihåg att jag inte ska ställa mig och göra juice, slå in paket och leta sekatörer när det bara är en minut kvar innan vi ska åka hemifrån?
Vaknade till förvirrad fast jag knappt sovit och kunde inte förstå varför jag ville vara med honom. Somnade till igen och drömde att jag åkte pulka med en kollega hemma i mina föräldrars trädgård. Vi åkte riktigt långt trots att det knappt lutar.
Vi var vansinnigt kära och lyckliga. Tyvärr dog han ju i en motorcykelolycka och jag vaknade av att jag grät.
Så här ser INTE mina vaniljhorn ut.
