Zäta

Den här dagen går inte till historien som årets gladaste. Det började ganska bra med en viss antydan till sovmorgon. Sedan spårade det ur direkt efter frukost.

Jag försökte engagera barnen till att julpynta huset. Lilla Svalan hakade tjänstvilligt på medan Guldgossen totalvägrade.
Efter åtta sorger och tio bedrövelser hade vi till slut lyckas åstakomma ett julfint hem och en disneyliknande gran.

På kvällen for Förundersökningsledaren, lilla Svalan och jag till Missionskyrkan och avnjöt en helt fantastiskt underbart strålande julkonsert med Dynamics. Guldgossen vägrade helt sonica att följa med så vi lämnade honom hemma ensam.

Konserten gjorde min dag, ja, hela julen känns det som. Den hade allt. Skönsång, stämning, högtidlighet, eftertanke, sväng, skratt, jubel, glada toner, klara toner, glidande toner, pricksäkra toner, beatbox, fiol, bas, tenor, alt, sopran… och så Elvis.

På vägen hem handlade vi och lilla Svalan ballade ur totalt för att hon inte fick köpa en dyr burk yoghurt. Sedan var hennes dag förstörd medan Guldgossen var på rätt bra humör efter några timmar i ensamhet.

Till barnens försvar får sägas att de båda är förkylda och har en anstrykning av feber.

Men hur helt knäpp i hela huvvet får man bli?!

I dag har jag varit med lilla Svalan i skolan hela dagen, förutom den timman vi ägnade åt ett besök på vårdcentralen.

När skolan var slut för båda barnen tog jag med dem till Willys för att köpa saffran. Jag hade glatt både barnen och mig själv med tanken på ett utlovat lussekattsbak i eftermiddag.

När vi kommit hem, tagit en snabb eftermiddagsfika, och börjat röja i köket för att ge plats för en sjusärdeles deg, slog det mig. Jag glömde köpa saffran.

När jag ändå var och handlade passade jag naturligtvis på att komplettera upp med lite mjölk och bröd och annat så det var inte bara saffran jag skulle köpa. Det är väl den enda ursäkt jag kan komma på, och den är rätt lam.
När jag stod i kassan tog jag mig en sista titt på inköpslistan och såg att det bara var saffran kvar på listan. Saffran förvarar man i kassan eftersom det är dyrt och stöldbegärligt. Jag gav inköpslistan till Guldgossen för att han skulle gå och slänga den i skräpet.
Sedan lastade jag upp alla mina varor på bandet, betalade, packade ner varorna i kassar och åkte hem – utan saffran.

Det värsta är – och som jag nästan inte vågar erkänna – att jag gjorde nästan samma sak i måndags. Då var jag och handlade allt som var billigt på Hemköp. Jag hade redan i förväg bestämt mig för att köpa saffran också, trots att det säkerligen inte var ekonomiskt försvarbart att köpa en dyr krydda i en dyr affär.
När jag kom fram till kassan frågade jag kassörskan om de förvarade saffranet i kassan. Det gjorde de, svarade hon vänligt.

Och sedan glömde jag att köpa det.

Nu surar barnen och jag i kapp över det uteblivna eller förhoppningsvis bara försenade lussebullebaket. Jag vägrar att baka utan saffran!

Jag skulle behövt gå ut på lunchen och köpt kuvert men jag hann inte. 45 minuter räcker inte till för att både äta i lugn och ro utan att få uppblåst mage, och göra små nödvändiga inköp.

Så om ni inte får några julkort i år beror det på att jag äter för långsamt.

Jag lyckades smita till mig några simtag på Arena Skövde i dag också. Det är tredje gången jag simmar den här veckan. Nu blev det bara två kvartar mellan rutschkanor klättervägg, vågbassäng, virvelström och annat roligt.

Jag är inte så förtjust i rutschkanor. Det fanns en kortare vattenpist som jag åkte några gånger, propert sittandes på rumpan med benen frammåt. Barnen gjorde en massa exter på den där kanan. Guldgossen satt med benen i kors och snurrade runt några varv, lilla Svalan formade sig som en banan och surfade ner på magen med huvudet före.

Sedan var det ju det här med de lite kavatare rutschkanorna. När barnen och framförallt Förundersökningsledaren tjatat hål i huvudet på mig tillräckligt länge gick jag med på att testa Magic Eye. Det var en ganska bred vattenrutschare som alla hävdade var väldigt snäll och inte gick så fort. Man kunde dessutom åka den med en stor uppblåst ring.
Jag bar med mig ringen uppför alla femtioelva trappsteg och fasade när jag märkte hur högt upp jag kom. Om man går uppför femtioelva trappsteg är det ju ganska troligt att vattenkanan är antingen väldigt lång eller väldigt brant, och jag var inte speciellt sugen på någon av alternativen.

När det blev min tur att åka åbäkade jag mig lite och var nära att tappa iväg ringen och på något sätt bar det sig inte bättre än att jag trädde benen genom ringen istället för att sitta på den, och sedan kanade jag iväg med ryggen först.
Det var mörkt och kurvigt och gick jättefort och jag skrek som en stucken gris hela vägen ner. Innan jag lyckades komma på rätt köl och få någorlunda kontroll på tillvaron hann jag bli helt yr i bollen och jag lovade mig själv att definitivt INTE göra om den där turen igen.

Vi var i badhuset i drygt fyra timmar och var skrynkliga som russin när vi väl klev upp. Det var en riktigt rolig eftermiddag tillsammans med familjen och goda vänner. Tyvärr uppstod lite blodvite. Guldgossen slog i ett knä och bet sig i läppen. Lilla Svalan simmade för långt ner mot bassängbotten och slog i tänderna och bet sig även hon i läppen så att det blödde rejält. Förundersökningsledaren körde näven i kakelväggen efter en rutschkanetur och skadade knogarna. Jag konstaterade att det bara var jag som var förståndig nog att behålla alla vitala kroppsvätskor innanför skinnet men de andra tyckte snarare att jag var en fegis.

Förundersökningsledaren och jag satt och pratade julklappar i går och kom fram till att vi inte behöver köpa några till varandra i år. Jag föreslog att vi kunde köpa något vi behöver till oss själva i stället. Jag vill ha en ny baddräkt och Förundersökningsledaren vill ha… Vad vill Förundersökningsledaren ha? Jag tyckte han kunde slå in den dyra snösläden som han vill köpa som julklapp till sig själv, men han var inte alls med på noterna där.

I stället fick jag lova att inte bli lika ledsen som ett annat år när vi bestämt att inte köpa julklappar till varann och Förundersökningsledaren faktiskt inte heller gjorde det!

Lite senare på kvällen kom Förundersökningsledaren och störde mig och barnen när vi tittade på Robinson. Han hade nämligen kommit på något han skulle kunna köpa till mig och som jag förmodligen önskade mig. Jag röt åt honom att vara tyst och när vi tittat klart berättade jag att han gärna får köpa en julklapp till mig.

Nu är bara frågan – måste jag köpa en julklapp till Förundersökningsledaren och hur ledsen blir han om han får en snösläde?

Har tittat på “Bonde söker fru” i kväll. Jag har följt programmet sporadiskt men har i alla fall lite koll på bönderna och deras uppvaktning.

I kvällens avsnitt var det verkligen känsloporr så det förslår. Den unge långe smale bonden slätade av en av “sina” tjejer rätt rejält trots att han bara kvällen innan hånglat upp det duktigt med en annan.

En annan bonde, den tyste blyge, fick veta att ingen av de tre tjejerna på hans gård ville stanna kvar. Han snörvelgrät på bästa sändningstid över att än en gång ha misslyckats i kärleksspelet. Inget att banda och visa barnbarnen direkt. I och för sig är utsikten att han överhuvudtaget får några barnbarn inte så stor, i alla fall inte om man ska gå efter hur TV4 valt att presentera den här bonden.

Den kvinnliga bonden (som kanske är minst kvinnlig av årets alla bönder) gör inga större utsvävningar. Hon är så tråkig att det blir intressant. Och det roligaste av allt är att hon lyckats få två lika försynta och försiktiga män att falla för henne. I dagens avsnitt lättade hennes ene beundrare sitt hjärta och med ett äkta leende avslöjade han att det pirrar till i kroppen varje gång han ser bondan le.

Nog om bönder. Nu ska jag gå och lägga mig.

Det här känns bra!

I går bakade vi pepparkakor tills vi inte orkade mer. Barnen och jag konstaterade återigen att degen är godare än slutprodukten, så varför bakar man egentligen pepparkakor? Kan man inte bara äta upp degen!

På eftermiddagen var vi och bowlade. Det var också jätteroligt.

När kvällen kommit satte Förundersökningsledaren med viss hjälp upp adventsstjärnor och ljusstakar och sen mös vi med… nej, inte glögg och pepparkakor som man skulle kunna tro, utan glass och fruktsallad.

I dag har vi alla varit i kyrkan. Min grupp hade hand om serveringen och det var smidigt eftersom vi körde med plastmuggar och servetter i stället för assietter. När jag kom hem från kyrkan hade Förundersökningsledaren redan lagat mat så det var bara att sätta sig till dukat bord.

Jag hade med mig några specialpepparkakor till paret som såg till att jag fick vara hemma med barnen i går. De var i kyrkan, i samma serveringsgrupp som jag. De blev jätteglada.

Nu ska vi bylta på oss alla tjocka kläder vi hittar och åka pulka en stund i Rådabacken, innan vi åker hem till goda vänner för korvgrillning och adventskaffe.

Livet kan knappt vara bättre.

Jag hade ju lovat barnen att vi skulle åkt till badhuset efter jobbet i dag. Så blev det inte för att jag fick mens för tidigt.

I morses tröstade jag barnen (och mig själv) med att vi skulle göra pepparkaksdeg i kväll, och ha ett riktigt mysigt pepparkaksbak i morgon förmiddag.

Nu blir det inget av det heller. Jag måste jobba i Kaffestugan den här helgen också. En av tjejjerna i vår grupp har hoppat av och kan inte vara med i morgon. Det fick jag kännedom om när jag skickade ut ett påminnelse-SMS till alla i förmiddags.

Vi ska egentligen vara sex personer i varje grupp för att det ska flyta smidigt och för att vi ska hinna diska fram rent porslin om det är mycket gäster. Vi är fem personer i vår grupp. Fem fina friska flickor, så det brukar funka friktionsfritt ändå.
Men fyra! Det går inte.

Så både badet och pepparkaksbaket flög sin kos.

Jag har inte vågat berätta för barnen att jag bokat in en timma bowling i morgon kväll. Det känns på något sätt som om jag kommer förorsaka allt för mycket besvikelse på för kort tid om något skulle hända så att vi inte kan bowla. Jag kanske blir avsatt som mamma för min familj.

Om man vill skriva att man är “jättenöjd” och så råkar pekfingret styra lite till vänster och trycka ner tangenten bredvid N, så blir det ett helt annat och mycket roligare ord, med en helt annan betydelse.

Så kul kan jag ha för mig själv när jag sitter och skriver slarvigt på jobbet.

Har gjort bort mig lite.

Efter Royalavslutningen i går förmiddags luktade vi alla rök från de tre eldarna som var i gång i skogen.
Jag slängde in allas ytterkläder i tvättmaskinen, drog i gång den… och glömde bort den.

I morses kom jag på att det nog skulle vara bra med torra kläder i skolan och för mig själv så jag la över Guldgossens termobyxor och lilla Svalans overall i torktumlaren. Min egen jacka kunde inte tumlas så den fick jag bara hänga på tork.

Lyckan var total när torktumlaren drog sin sista suck precis samtidigt som vi skulle ta på oss ytterkläderna. Lilla Svalan fick lyxen att krypa ner i en varm overall.

Själv fick jag nöja mig med min tunna höstjacka. Den är visserligen vindstoppande och har viss vattenavstötande förmåga, men den är alldeles för tunn för de kalla vindar som kommer smygande med snö uppe från renskötarnas rike.

I går kväll var jag fenomenalt driftig. Det har inte hänt på länge.

Jag slutade jobbet vid fem. Kom hem och åt middag med familjen samtidigt som jag lyssnade på lilla Svalan, Guldgossen och Förundersökningsledaren som alla talade intensivt och engagerat, alla om var sin sak.
Lilla Svalan berättade att hon råkat få en okänd svamp i munnen när hon låg på marken i skogen under skoldagen. Hon hade spottat ut den så snabbt som möjligt men var ändå orolig för att hon blivit förgiftad. Jag fick en lång utläggning om hur det gått till när svampen hamnade i hennes mun men blev ärligt talat inte så mycket klokare för det.
Guldgossen hade något mycket viktigt att berätta. Han hade nämligen öppnat ett brev som var adresserat till mig och upptäckt att jag kunde få byta ut mitt Expertkort till ett Coop MedMera-kort och få 1% i återbäring. Nu ville han läsa hela brevet och förklara fördelarna för mig. Och det var väldigt viktigt att han fick göra det NU.
Förundersökningsledaren malde vidare om vår falerade internetuppkoppling, orsaker och åtgärder och beklagade sig över att han var tvungen att kasta i sig maten för att hinna åka till Dabus och köpa en ny router innan klockan sex. Hur skulle han hinna, och skulle det verkligen hjälpa?

Under tiden som familjen pratade på ringde jag runt till några föräldrar för att samordna skjutsandet och hämtandet av lilla Svalan. Det var nämligen Royal Rangers för henne i går kväll. Resultatet av telefonerandet blev att jag skulle hämta hem lilla Svalan och ett annat barn när Royal slutade vid halv åtta.

Jag blev riktigt yr i skallen av all information min familj försökte klämma in i mig och det var en lättnad när Förundersökningsledaren gav sig i väg. Strax därefter kom skjutsen till lilla Svalan och det blev bara jag och Guldgossen kvar.

Jag började förbereda ett kakbak samtidigt som jag hjälpte Guldgossen med engelskaläxan.
Sedan bakade jag havreflarn och lyssnade till Guldgossen som spelade bas och förmanade honom att inte slå i den långa halsen (på basen).

Det var vådligt länge sedan jag bakade havreflarn. Jag hade förträngt hur mycket smeten flyter ut i ugnen. Nio matskedsstora klickar på en plåt blev en enda stor kaka. Jag fick skära sönder plattan till lagomstora bitar men det var ett kletigt och varmt hantverke.
På nästa plåt la jag bara fem klickar och trodde jag skulle ha bättre tur men de flöt ut de också.
Eftersom jag nästan bränt mig på den första plåten lät jag den andra svalna lite innan jag tog mig an att göra lagomstora kakor. Tyvärr väntade jag lite för länge så smeten hann bli stenhård. Det blev inga fyrkantiga fina kakor utan mer som ojämna flak. Guldgossen och jag provsmakade och kakorna fick godkänt. Jag lämnade de fula kakorna hemma och la de bättre i en burk att ta med till jobbet.

Sedan förberedda jag nästa kakbak och for och hämtade lilla Svalan och hennes kompis i Örslösa.

När jag kom hem satte jag fart på barnen för att de skulle göra sina kvällsbestyr och sedan bakade jag 40 kolakakor samtidigt som jag tittade på första halvan av Robinson på den lilla lilla TV.n i köket. Det är egentligen en sån där fotoram som visar digitala bilder men vi kan även på in TV på den.

Så fort alla kakor var ute ur ugnen gick jag upp till barnen och såg klart Robinson samtidigt som jag vek tvätt och nattade barnen.

När jag gick och la mig upptäckte jag att jag fått en ny rynka under ena ögat.
Jag är är nog för gammal för att ruscha runt och låtsas att jag är 25 år.

Jag fryser och fryser och fryser och fryser.
Precis just nu, nyanländ till jobbet och med ullsockar på fötterna, fryser jag inte.

Men annars fryser jag jämt.

I natt sov jag med långbenta pyjamasbyxor, långärmad superunderställströja och tre par sockar. Jag frös när jag la mig trots att lilla Svalan värmt upp platsen åt mig.

Asch då!

Två tråkiga besked på mindre än två minuter. Vilken tur att jag har ett så stabilt psyke och en grundmurad positiv livssyn.

I går kväll kom Förundersökningsledaren på att det vore trevligt att åka till Italien och klämma en pizza. Jag var ju där förra hösten tillsammans med Falunsystern och hennes man men det var faktiskt ett bra tag sedan hela familjen var där. (Förra sommaren, närmare bestämt. En helt underbar resa.)

Förundersökningsledaren satte sig och gjorde det han gör bäst – förundersökte. Han upptäckte snabbt att Ryan Air inte alls slutar köra till Milano från Säve, som jag ondogjort mig över tidigare. De tar bara en paus på några månader kring jul och kör igång igen i februari.
Förundersökningsledaren hittade överkomliga biljetter (7000 kr billigare än att flyga med SAS) vid påsk och vi började smida planer. Vi skulle kunna åka på skärtorsdagen och hem igen på annandan. Det skulle ge oss tre hela dagar i Italien för att hälsa på min syster och hennes familj, möta våren i Italien och äta god mat.

I morses ringde jag min Italiensyster och berättade om våra planer.

De hade tyvärr (för oss, inte för dem) egna planer och är högst troligen upptagna över påsken.

Italiensystern berättade också att Falunsystern inte har möjlighet att komma hem över jul. Det är ju värsta arbetsgivarjulen i år och Falunsystern har inget ledigt att ta ut. Jag som sett fram emot att hela min familj skulle vara samlad så att vi får mysa ordentligt tillsammans.
Min hjärna är så duktig på att projicera positiva önskedrömsbilder. Jag har till exempel sett framför mig hur jag och mina systrar bakar pepparkakor och tillverkar julgodis tillsammans med barnen medan männen står med kamerorna i högsta hugg och förevigar all lycka. Jag har också sett hur bastun står på hemma hos mina föräldrar och vi tar en julbastu tillsammans för att sedan varma och avslappnade sjunka ner i en soffa och spela sällskapsspel tillsammans.

Poff! Där sprack de drömmarna.

Jaja, vad är väl en bal på slottet? Jag får i alla fall träffa Italiensystern och hennes familj över jul och har jag riktig tur så kanske Falunsystern och hennes man kan komma hem några dagar över nyår.

Hu, hu, hu vad jag fryser.

Jag måste antingen tända en brasa eller få upp värmen med lite hushållsarbete.
Ja, det får bli en dust med tvättkorgen tror jag.

Jag ska till tandläkaren i morgon. Jag hyser inga som helst planer på att göra mig till inför besöket.
Tandläkaren är nämligen cirka 65 år och brukar svära över sina krånglande datorer och försöka få liv i nätverket samtidigt som han möblerar om i min mun med en hand. Jag har lite svårt för honom måste jag erkänna.

Update:
Jag tycker verkligen inte om att träffa tandläkaren. Jag hade inga hål men han lyckades få hela munnen att blöda ymnigt när han visade mig hur jag ska använda tandpetaren. Jag blev uppmanad att titta noga i spegeln ovanför mitt huvud och såg hur blodet bara välde fram. Jag såg ut som en vampyr som just fått syn på fredagskön på ICA.

Jag hade siktet inställt på 2000 när jag klev ut från kontoret och styrde kosan mot bilen på parkeringen.
2000 som i simmade meter.

Efter jobbet var nämligen planen att tillbringa en timma i simbassängen för att motionera lite hälsporrevänligt.

Tji fick jag!

När jag låste upp bilen och skulle dra nyckeln ur låset satt nyckeln kvar. Det var bara det svart plasthöljet runt själva nyckelämnet som följde med min hand. Och det var omöjligt att få loss nyckeln.
Jag gick tillbaka in på kontoret och lånade en polygrip av vår IT-tekniker. Men hjälp av den lyckades jag få ut nyckeln.

När jag skrapat rutorna och satt mig i bilen lyckades jag vrida om den futtiga nyckelstumpen i tändningslåset utan hjälp av polygripen. Men till vilken nytta? Bilen vägrade starta. Den bara tuggade runt utan att tända till.
Jag försökte några gånger innan jag gav upp och ringde till Förundersökningsledaren.

Han hade haft egna problem på väg hem från sitt arbete. Vägen var avspärrad på grund av snöovädret så han hade fått ta en omväg och kom försenad till fritids där sega barn väntade på honom och var högst ovilliga att få på sig ytterkläder och samla ihop sina saker för att åka hem.

När Förundersökningsledaren skjutsat hem barnen och hämtat en reservnyckel till bilen kom han äntligen för att hämta mig. Jag hade gått tillbaka in i vestibulen och stod och tryckte i värmen och sjöng julsånger för mig själv.
När jag såg att Förundersökningsledaren kom gick jag ut till honom. Då hade han redan fått igång min bil med sina magiska krafter. Eller om det kunde varit den hela reservnyckeln som gjorde susen.

Nu hade det gått en timma sedan jag slutade jobbet och det kändes inte alls som det var läge att åka och simma. Varken jag eller Förundersökningsledaren var heller särskilt sugna på att åka hem och laga mat så vi bestämde oss, med barnens glädje som svepskäl, för att köpa med mat hem från McDonald´s.

Förundersökningsledaren körde till McDonald´s medan jag körde hem och skulle börja duka.

Just som jag svängde in i vårt område från stora vägen ringde Förundersökningsledaren på mobilen.
-Jag har glömt plånboken hemma. Jag har inga pengar att köpa mat för…

Jag bestämde mig snabbt för att det ändå skulle gå fortare att åka till McDonald´s och bistå Förundersökningsledaren än att åka hem och laga mat så det var bara att vända kosan in mot stan igen.

Nu är vi alla mätta och glada, även om jag känner mig lite slapp som missade simningen.
Innan du skrattar åt min eftermiddag/kväll så ber jag dig betänka att allt utspelade sig under rykande snöstorm. Det gör liksom det hela lite jobbigare.

Jag kan i alla fall inte beskylla mitt liv för att vara tråkigt och händelselöst.

Vi blev lite sena i morses. Det var absolut inte barnens fel. När jag väl kom så långt att jag hann väcka dem satte de full fart och var ombytta och tandborstade på fem minuter.

Nej, i morses var det jag som hade problem. Jag var på toa tre gånger. En eller flera av mina ähmmrrojojoj hosthost… har spruckit och det känns som att skita ut taggtråd.

Det tar tid att skita ut taggtråd så toalettsejourerna blev ganska långa.

I dag är Förundersökningsledaren hemma med den enbenshoppande Guldgossen. Han kan fortfarande inte stödja på foten.

Lilla Svalan har bestämt sig för att stanna hemma hon också. Hon är den i familjen som har bäst förmåga att kunna suga ur allt ur en sovmorgon.
Jag är lite avundsjuk på Förundersökningsledaren som också får sovmorgon. De dagar jag varit hemma har jag ändå varit tvungen att gå upp tidigt och få iväg lilla Svslsn till fritids.

En liten sovmorgon på trekvart skulle jag dock få i dag eftersom jag bara har mig själv att ta hand om. Jag brukar gå upp kvart i sex men hade räknat ut att det skulle räcka med uppstigning halv sju.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka. Han hade glömt stänga av larmet.
Naturligtvis kunde jag inte somna om efter det. Förundersökningsledaren gick pp toa och kom tillbaka och somnade om.

Nu sitter jag vid köksbordet med en andra omgång gröt framför mig. Den första blev oätlig. Jag har kokat rågflingegröt i micron åtskilliga gånger och borde kunna receptet utantill. Men i stället för ett halvt kryddmått salt till en deceliter flingor tog jag en halv tesked salt till en halv deceliter flingor. Urk.

Jag hoppas dagen fortsätter lite bättre än den börjat. Det är tur att jag kan se det ironiska i det hela. Faktum är att jag sitter och småler åt mig själv inombords. Dessutom tycker jag att jag är duktig som klarar av att ha den här sköna inställningen till mig själv och när syster Duktig klappar sig själv på axeln så kan hon ju inte annat än att må bra.

I natt har jag varit uppe och ställt tillbaka alla klockor en timma. Exakt klockan 4 som seden påbjuder.

Nej, jag skojar bara. Datorklockan och Förundersökningledarens världsursstyrda väckarklocka har ställt om sig själva, resten av klockorna i huset tror fortfarande att dagen är en timma längre liden.

Däremot har jag inte sovit så bra i natt, trots utebliven klockvridarrunda. En bitsk träningsvärk i benen och en molande mensvärk i livmodern har tävlat om att hålla mig vaken. Jag tror de vann båda två. För trekvart sen gav jag upp och satte mig på toa och läste en nypåbörjad bok – “De samvetslösa”. Jag kommer inte ihåg vad författaren heter. Den handlar om två syskon som bevittnar en avrättning på en camping. De blir upptäckta av förövarna och flyr. Jag har kommit så långt som att sheriffen i staden ska ordna skallgång och de som utfört mordet på campingen är pensionerade poliser som erbjudit sig att delta i skallgången.

Men nu får boken anstå ett slag. Jag hade tänkt förbereda lunchen i stället. Jag har för första gången i livet köpt färska lasagneplattor och tänkte laga lasagne. Det tar ju en stund och när vi kommer hem från kyrkan lär vi vara hungriga, så det är bäst att förbereda så långt som möjligt.

Nu ska vi strax gå och lägga oss.
Förundersökningsledaren har fått någon typ av ryggskott och jag har varit och micrat i gång en risdyna. Ihop med en Voltaren kan han förhoppningsvis klara natten.

Framför TV-soffan serverades honungsmelon och filmen “Horton”. Extremt fånigt fjantig barnfilm, men vi skrattade några gånger och barnen tyckte att den var rolig.

Dagen har slutat betydligt bättre än den började.
Jag har ont i låren. Träningsvärk sedan i går. Skönt.

I dag har familjen Zäta mest surat. Jag tror jag är den som klarat mig bäst undan från surpuppesjukan, men övriga familjen har varit hårt drabbade, särskilt lilla Svalan.

På förmiddagen var vi på stan. Vi hittade kängor och en vinterjacka till Guldgossen, tights till mig och en tröja till lilla Svalan. Förundersökningsledaren letade jacka till sig – utan framgång. Vi handlade mat också. Ganska mycket.

I eftermiddag har vi städat. Det brukar göra mig ättickssur men jag är mer bara lite off. Offare blir jag av mensvärk och en lätt huvudvärk.

Nu är klockan halv sju och vi är på väg att göra kväll. Det innebär att jag måste avsluta städningen och sedan blir det nog mack-kvällsmat framför TV:n. Det är inte fel.

I kväll har vi haft mina föräldrar och Falunsystern här på middag. Toast med kräftor, curry, äpple och avokado till förrätt. Ugnskyckling, potatisgratäng och sallad till huvudrätt.

Vi gjorde ett litet försök att spela Cluedo också, men Guldgossen gav upp efter en liten stund och Förundersökningsledaren blev plötsligt dålig.

Nu har gästerna farit hem och jag försöker samla ihop familjen för natten.

Tjo vad vi har simmat!

Förundersökningsledaren simmade inte så mycket för han styrketränade i motionshallen i stället.
Men jag och barnen simmade 250 meter innan de fick leka. Sedan fortsatte jag med 750 m till innan jag “fick leka” med barnen.

Vi lekte att jag och Förundersökningsledaren var hajar som jagade barnen när de försökte rädda sig upp på de flytetyg som fanns att tillgå i lekavdelningen. Det var riktigt roligt, även för en mamma.

Innan vi gick in i den varma bassängen, för dagen 34,7 grader (ett nytt tjoho!) tyckte vi att barnen kunde simma lite till. Guldgossen nöjde sig med 50 meter men lilla Svalan som är en envis kvinna klämde 500 meter tillsammans med mig.
Så nu har hon simmat 750 m i dag, och jag 1500 meter.
Det är bra gjort av en så liten tjej tycker jag. Och då syftar jag inte på mig…

I dag har jag sovit riktigt länge. Ända till tjugo över åtta. Visserligen vaknade jag till strax efter fem och var på toa, men jag lyckades somna om ganska snabbt så det räknas inte.

Nu ska vi strax åka till badhuset och simma och leka med barnen. De har längtat, framförallt Guldgossen. Han missade badet med skolan häromsistens eftersom han glömde sin packade badkasse hemma.

Vaknade strax före fem. Inte av illamående men av trängd blåsa.
Gjorde det jag skulle och gick och la mig igen.

Kunde inte somna om.

Kvart i sex gick klockradion igång. Jag stängde av den och lyckades somna om. I fyra minuter. Sedan gick jag upp och duschade.

Då kom illamåendet. Inte så farligt men tillräckligt för att jag behövde bita ihop om en lurande spya så fort jag harklade mig.
Det blev några harklingar. Mina bihålor har nämligen plötsligt invaderats av segt slem som bara så sakteliga banar sig väg ner längst bak i halsen. Äckligt!

Nu är jag på jobbet. Här luktar det pyton. Någon sopa har muterat och fått eget liv. Vår ordningsamme VD håller just på att bära ut sopsäcken för att befria oss från eländet.
Tack och lov att jag inte är gravid. Då hade mitt luktsinne varit överkänsligt.

Ett litet lila streck växte långsamt fram för att bli tydligare och tydligare och till slut framstå som ett utropstecken…

…i kontrollrutan.

I den viktiga rutan var det tomt.
Phu!

Hoppsan, nu blev det stressig. Klockan är tre och jag ska hinna handla, laga middag (lilla Svalan och jag avslutade just vår pannkakslunch…), dammsuga på övervåningen och packa mina kläder. De tre första punkterna innan klockan fyra.

Det är omöjligt.
Jag får delegera.

Förundersökningsledaren får handla. Det innebär automatiskt att jag inte kan laga mat innan han kommer hem med råvarorna. Så har vi det problemet löst också. Dammsuga hinner jag, och jag kan i alla fall börja packa.

Jag har ägnat en stor del av eftermiddagen åt att leta reda på och gå igenom bilder från Falunsystern och hennes makes bröllop i somras, samt bilder från möhippa och svensexa. Snart är jag klar och då kan vi bränna en skiva till dem. Jag tror det blir lite för mycket kort för att bara lägga dem på USB-minne.

Jag har inte brytt mig om att pilla med dem någonting. Falunsystern använder samma bildredigeringsprogram som jag (Picasa) så hon kan själv göra de justeringar hon önskar tillsammans med maken.

Plötsligt befinner jag mig i den där klassiska mamma-situationen, som säkert miljontals kvinnor befinner sig i varje dag.
Jag lagar middag, hjälper Guldgossen med hemuppgifterna och hänger tvätt – samtidigt.

Dessutom försöker jag få till en samordning av skjutsning och hämtning av Guldgossen till Royal i kväll. Jag ringer hem till Guldgossens Royalkompis. Där svarar en mormor som inte vet hur föräldrarna har det i kväll, eller om de kan skjutsa eller hämta, eller när de kommer hem.
Jag går över till mobiltelefonerna. Ringer mamman i familjen. Mormorn svarar igen – mamman har glömt sin mobil hemma. Ringer pappan i familjen. Mormorn svarar på nytt – det var visst fel nummer angett på hitta.se så jag kom till mammans glömda telefon igen. Får rätta numret av mormorn.

Äntligen svarar någon. Jag och pappan kommer överens om att vi skjutsar ut, de hämtar.

Minutrarna senare ringer mamman. “Jag såg att du ringt…” Jag förklarar att jag pratat med pappan och att vi kommit överens.
En minut går, sen ringer mamman igen. “Jag kom på att det är bättre om vi skjutsar och du hämtar”. Okej, okej.

Sen ringer telefonen för tredje gången. Nu är det Förundersökningsledaren som undrar om han ska hämta lilla Svalan på fritids. Det ska han. Och det betyder att de snart kommer hem.
Skynda, skynda. Duka bordet. Hänga tvätten, laga maten…

Då ringer svärmor. Vi pratar om barnvakteriet nästa veckan. När kan hon vara här, när kan min mamma… Vi planerar, dryftar, funderar.

Till slut sitter vi alla till bords. Maten är varm. Det är väl ungefär det positiva man kan säga om sönderkokt potatis och dåligt smaksatt torsk. Barnen klagar. Mannen säger ingenting. Jag tar en liten portion och skyller på icke påhittat magkatarr som följt i spåren på för högt intag av migräntabletter tidigare på dagen.

Måltiden är över trots att maten ligger kvar på några tallrikar. Inget att göra åt – ta en banan.
Jag skyndar upp och hjälper Guldgossen leta fram rätta kläderna för en kväll i kalla skogen. Ber Förundersökningsledaren leta fram en vinterjacka. Jackan åker på – hade du verkligen den här förra vintern? Den är ju minst två storlekar för liten. Du får ta finjackan.

Förundersökningsledaren rotar bland kläderna.
“Vi behöver rensa ut bland kläderna nu.”

NU! NU! Nu när vi ska packa och snart resa och jag har miljoner saker jag behöver fixa i ordning innan vi åker, både sådant som faktiskt måste göras och sådant som bara Förundersökningsledaren tycker att jag måste göra.
“Ja, men det behöver väl inte ta så lång tid.”
Jag har tusen saker som var och en inte tar så lång tid, men tillsammans…

Jag får en litet bryt, skäller några ord.

Sedan kommer mamman som ska skjutsa barnen till Royalskogen. Jag klämmer snabbt fram klisterleendet och vinkar av Guldgossen. Här är vi minsann bara lyckliga familjen. Jag är aldrig stressad. Alla är glada. Ingen skäller på sin nästa. Nehej då, hahahaha!

Och så hjälper jag lilla Svalan ut till garaget där hon staplar ved med Guldgossen och jag struntar ett ögonblick i karotterna på köksbordet och pyser ur mig allt i den bästa ventil jag vet.

Jag har jobbat i Kaffestugan i dag. Det är jättekul men man blir lite mör efteråt. I dag var det dessutom välsignat gott om folk så det var inga lugna stunder direkt.

När arbetsdagen närmade sig sitt slut pratade mina kollegor om hur skönt det skulle bli att komma hem och vila en stund. Jag började fantisera om en stund med höglagda ben och en bok eller ännu bättre – ett bubblanda bad. (Och inte bara för att spä på allitrationen.)

Krasst konstaterade jag dock att de där vilostunderna brukar utebli hemma hos mig eftersom Förunderskningsledaren brukar ha dragit igång något städprojekt som plötsligt includerar mig också så fort jag kommer innanför dörren.

Det var därför inte utan än att jag drog på munnen när jag kom hem och genast blev ombedd av Förundersökningsledaren att börja putsa fönstren. Han hade startat i gång med utsida och tyckte att jag gott kunde ta insidorna åtminstone på nedervåningen.

Nu blir det kväll. Halv åtta hos mig och Idol.

Det blev lite rörigt i morse. När jag upptäckte att lilla Svalan var sjuk ringde jag skolan för att meddela att hon skulle stanna hem. Jag fick inget svar från hennes fritidsavdelning och ringde vidare till nästa. Där fick jag tag i Guldgossens fritidspersonal, som lovade meddela lilla Svalans. Samtidigt fick jag information om att Guldgossen velat följa med en kompis hem i går, men inte fått det för fritidspersonalen och att Guldgossen då blivit ganska sur. Vi pratade om det en stund och kom fram till hur vi kan göra i fortsättningen för att det ska bli så bra som möjligt.

Sen ringde jag jobbet och talade om att jag skulle vabba.

Under tiden ville Guldgossen äta frukost hemma så jag hjälpte honom att hitta lite gammalt bröd i skafferiet.

Lilla Svalan låg i sin säng och ropade på mig hela tiden. Guldgossen hade gjort några “läskiga ljud” som hon blivit rädd för.

Jag fick iväg Guldgossen på cykel till skolan, något för sent, och gick sedan och ringde sjukvårdsupplysningen för att få råd om lilla Svalans utslag.
Medan jag pratade med dem kom Guldgossen tillbaka och berättade att cykeln inte fungerade som den ska. Förundersökningsledaren har nyss satt på ett nytt bakdäck så det är nog något som blivit galet i samband med det.

Jag fick avslutat samtalet med sjukvårdsupplysningen och slängde in Guldgossen och hans väska i bilen och skjutsade honom till skolan för att han inte skulle komma senare än han redan gjorde, och passade på att informera fritidspersonalen om både lilla Svalans sjukdom och att Guldgossen ätit frukost.

Phu!
Nu känner jag mig redo att gå och lägga mig och sova en stund.
Typiskt nog gick jag upp extra tidigt idag för att hinna duscha INNAN jobbet. Klockradion drog igång tjugo över fem. Hade jag vetat att lilla Svalan skulle vara sjuk kunde jag i stället sovit till sju.

Men det blir ingen sömn nu. Vab-dagen måste utnyttjas. Så länge det inte regnar har jag massor av jobb i trädgården som väntar. Blir det regn finns fyra IKEA-kassar med ren tvätt att sortera och stryka. Dessutom kanske det är lämpligt om jag försöker ta hand om min lilla sjukling också…

Handlar snabbt snabbt för att hinna hem till middagen.
Det blir bara lite bottenskyla i vagnen. Några liter mjölk, lite frukt och billiga taccostillbehör.

När jag kommer fram till kassorna är det långa köer överallt. Vad är detta? Det är ju bara måndag. Varför fredagshandlar folk i dag? Länsade de kylskåpen under valvakan?

Alla kassor utom två är öppna. Jag väljer den kortaste kön men hamnar ändå bakom tio småbarnsföräldrar med rågade kundvagnar. Det här kommer ta tid.

Det är då det händer. Det där som bara sker i reklamfilmen.
En man i sina bästa år (och med ögon som skelar som skyltarna i en gatukorsning) kommer fram till en av de tomma kassorna. Han slår sig ner bakom kassaapparaten och plockar fram en påse växel.

Gissa vem som är först i kön? Gissa vem som i räserfart har styrt sin vagn förbi alla måndagströtta föräldrar och börjar plocka upp sina varor innan kassören ens hunnit ta undan “nästa kassa”-skylten.

Jag vågar inte vända mig om man jag känner hur de andras blickar bränner i ryggen. 20 ögon som med lika delar avund och missunsamhet, kanske kryddat med en aning hat, stirrar på kvinnan som trängde sig före, som struntade i den svenska kö-lagen och drog vinstlotten.

Jag småpratar lite med kassören, uppmärksammar hans nya frisyr, och plockar förnöjt ner mina varor i kassen. I dag var det min dag!

Sitter och går igenom mina foton från Island för att kunna ta med till jobbet. Vår datakille har frigjort ett litet utrymme på en server för vi ska kunna lägga upp och njuta av varandras bilder.

Men Picasa bara krånglar. I går kväll hade jag fixat till nästan hundra bilder men när jag skulle spara dem gick det inte.
Nu har jag gjort om allt arbete och när jag ska spara så… sparas bara ändringarna på cirka 60 bilder, sen orkar inte Picasa jobba mer.
Jag har också lagt in korten jag tog på familjedagen i förmiddags, men de vägrar helt sonika att dyka upp i bildbehandlingsprogrammet över huvud taget. Gratis är inte allt bäst.

Nu har jag lagt ner för i kväll och ämnar göra barnen sällskap i TV-soffan. Får jag förnyat tålamod kanske jag fortsätter i morgon.

Lilla Svalan och jag har lekt spa i eftermiddag.

Vi tappade upp ett hett bad, duschade och tvättade oss och gjorde en hårinpackning innan vi gled ner i vårt stora badkar. Sedan låg vi där en stund och gonade oss med både bubbel och massage tills Förundersökningsledaren kom och meddelade att maten var klar.

Det är inte fel med lite lyxliv även på hemmaplan.

Första kvällen med hela familjen samlad på riktigt länge. Vad gör man då?

Tja, jag redigerar bilder från Island. Förundersökningsledaren byter däck på en cykel. Guldgossen spelar dataspel och lilla Svalan har stängt in sig på sitt rum.

Vi är alla i samma hus men så utspridda vi kan.
Jag får nog ta fram lite godis för att locka alla till samma rum.

Fick tips på facebook om att byta kanal från TV4 till SVT1´s Debatt. Här är SD´s partiledare i full fart med att framföra sin politik. Intressant att äntligen få höra vad de tycker.

Till exempel får jag höra att SD anser att alla invandrare ska lära sig svenska, men de vill inte avsätta några pengar till SFI i sin budget.

Jag gillar Debatts programledare. Hon är sprallig och spontan och erkänner direkt när hon gör bort sig. Hon ställer intressanta och rimliga följdfrågor och har inte som målsättning att bara klämma åt sina gäster utan vill verkligen skapa en dialog. Hon har naturligtvis för kort tid på sig för att kunna låta folk tala till punkt men hon försöker i alla fall tömma ut det som går på den tid som finns till förfogande.

Nu är det Piratpartiet som anklagar en folkpartist för att vara dinosaurietänkande när det gäller nedladdning på nätet. Folkpartisten menar att musiker och konstnärer förlorar en fasa massa pengar på nedladdningen medan Piratpartisten hävdar att det bara är mellanleden som förlorar pengar. Jag kan inte avgöra vad som är rätt eller fel i den frågan och konstaterar att Piratpartiet inte får min röst.

Efter två och en halv dag på Island känns Sverigevardagen extremt händelselös.
Jag slår på TV:n och hittar TV4´s valdebatt och hoppas få lite spänning.

Det börjar med en debatt mellan Jan Björklund och Lars Ohly om morgondagens skola. Raskt snöar de in på gymnasieskolan. Sedan missar jag en stor del av debatten för jag får ett telefonsamtal i stället.

När jag kommer tillbaka till Tv:n har man börjat prata om fritids. Där verkar blocken vara ganska överens om att man ska satsa på fritidsverksamheten men börjar raskt gnabbas om vilket block som satsar mest pengar. Maud Olofsson sticker ut hakan och verkar påläst genom att kunna presentera en precis summa medan de rödgröna nöjer sig med flumpåståendet att de vill satsa “mer pengar” till kommunerna. Jan Björklunds åsikt om att åter förstatliga skolan lyser igenom när han kritiserar “vissa kommuner” för att de inte håller uppe kvalitén i skolan.

Nästa ämne är arbetslöshet. Mona Sahlin ämnar ta bort arbetsgivaravgiften helt för de som anställer unga. Fredrik Reinfeldt kontrar med att den reformen redan är genomförd och att alliansen vill hantera Sveriges ekonomi lite mer försiktigt än vad de rödgröna vill göra.

Jag fascineras av hur engagerade politikerna verkar. Ögonen brinner och de stakar sig när de försöker få säga vad som ligger dem närmast om hjärtat. Göran Hägglund går i försvarsställning mot Mona Sahlins attacker.

Fredrik Reinfeldt passar på att anklaga Mona Sahlin och kompani för att sakna täckning för sin budget. De kommer inte få råd att genomföra alla sina vallöften och han undrar vilken grupp de ämnar svika.

Peter Eriksson och Maud Olofsson får debattera bensinskatten. Maud försvarar överlevnadsbara bensinpriser för att befolkningen på landsbygden ska kunna föra en dräglig tillvaro. Peter Eriksson försvarar höjda bensinskatter för att vi ska kunna nå de livsviktiga miljömålen.
Fredrik Reinfeldt går in och styr upp munhuggandet genom att på sitt pålästa sätt kunna belägga Peter Eriksson med sakfel. Peter Eriksson försvarar sig så gott han kan och passar samtidigt på att på ett ganska snyggt sätt undvika att svara på Maud Olofssons fråga om vilka miljöåtgärder Miljöpartiet egentligen tänker genomföra. Om de vill minska koldioxidutsläppen bara genom höjda bensinskatter så måste bensinpriset upp åtminstone 10 kronor.

Och nu blir det nyheter.
Jag erkänner att jag än så länge inte blivit klokare av den här debatten. Alla partier har egentligen vettiga åsikter och står i grunden för saker som är bra och känns rätta.
Det hade varit intressant om TV4 inbjudit SD till debatten. Enligt mätningar har de ju tillräckligt många procent för att kvala in till makten och man skulle vilja höra vad de har för åsikter om viktiga frågor som skola och miljö. Har de över huvud taget ett genomtänkt partiprogram eller är de helt insnöade på invandrarfrågan?

Just det. Vi “firade” ju bröllopsdag i dag också. Jag har lite dåligt samvete för det är min tur att hitta på nåt kul. Vi brukar ordna någon överraskning åt varandra varannat år var.

Jag handlade lite gott i går och tänkte överraska Förundersökningsledaren med en vällagad kycklingwook.
Och han blev nog ganska överraskad för det var han som fick laga den medan jag kacklade runt och hjälpte Guldgossen att packa upp hans väskor efter lägerskolan, och packa barnas väskor inför helgens övernattning hos mormor.

Men det blev väldigt god mat. Jag åt den tillsammans med Guldgossen medan Förundersökningsledaren fick åka och hämta lilla Svalan från Royal.

När man tänker närmare på saken så har Förundersökningsledaren inte haft det särskilt muntert i kväll, och inte ett ord till klagolåt har jag hört om saken. Det är min man det!

Det blev lite stressigt i morses. Felet är naturligtvis helt mitt eget.

När jag kom ner i köket mötte mig en överfullt diskbänk som inte såg särskilt inbjudande ut. Jag är inte den som är så noga med städning och ordning, men jag tänkte på Förundersökningsledaren som varit borta med jobbet till sent i går kväll och ska göra det samma i dag.

Alltså började jag med att plocka ur ren disk ur diskmaskinen och ställa in den smutsiga och diska lite för hand.

Under tiden sörplade jag i mig ett glas ljummet te och lät tre ägg koka. Ett till Förundersökningsledaren, ett till min frukost och ett att ha senare på jobbet.

Sedan var det dags att fixa fruktstundsmacka till lilla Svalan och ett “förstärkt fika” (de uttrycker sig så fantastiskt i skolans värld) till Guldgossens lägerskoladag.

Och sedan gick jag på toa en stund och plötsligt var klockan dags att väcka barnen.
Jag fick lov att prioritera bort min egen frukost. Jag tog med mig båda äggen till jobbet och tänkte äta frukost där i stället.

Nu när jag kommit till jobbet har jag konstaterat att jag glömde bort att komma ihåg att ta med mig något till lunch. Därför har jag omprioriterat mina två ägg lite. De får bli lunch. Jag har också med mig två små gula tomater som kan bli fika. Till frukost har jag ätit en bulle jag hittade i påsen som barnlediga kollegan lämnade kvar vid sitt besök i går.

Att städa toaletterna är extremt otacksamt.
Knappt har man hunnit få till den där lilla extra lystern på kranen så kommer någon och bajsar i den rena toalettstolen, skvätter vatten på kranen och tappar några droppar flytande tvål på handfatet.

Jag bestämde mig för att tillämpa miljövänliga metoder när jag städade badrummen i dag. En halv citron fick ersätta rengöringsmedel och en speciell mirakeltrasa använde jag till speglarna. I toalettstolen kunde jag dock inte hitta på något bättre än gammalt hederligt WC-rent.

Mirakeltrasan var rätt okej. Efterlämnade en hel del ludd men det blev rent.

Citronen luktade fräscht och gjorde förvånansvärt rent. Minst lika bra som vilket annat medel som helst. Men om man inte eftertorkar ordentligt finns det citronfibrer kvar.
Jag hittade en kletig liten turf på lampknappen. Den liknade mest av allt en seg snorkråka. Mindre trevligt!

Lycka är…

…att passera järnvägsövergången precis innan klingelinget startar och bommarna går ner.

05.25
Klockradion väcker mig försiktigt.

05.30
Jag njuter av en lång, varm ducsh.

06.03
Förundersökningsledaren kommer in i badrummet samtidigt som jag drar det sista klädesplagget över huvudet.

06.10
Intar en god frukost bestående av en dubbel rostemacka med smör, ost och Emilskinka. Och så den obligatoriska koppen te.

06.20
Läser i lilla Svalans hemlånade bok om hajar och förfäras över att nästan alla hajarter finns representerade i Medelhavet. Vill jag någonsin åka dit och bada igen?

06.30
Gör i ordning barnens fruktstundsfrukt. De gjorde sina beställningar i går kväll. Lilla Svalan vill ha äpple och Guldgossen morot. Ingen större variation med andra ord.

06.35
Sitter en stund på toa.

06.40
Förundersökningsledaren: -Jaha, då är det bråttom i kväll igen. Vad ska vi äta som går fort?
Jag: -Jag tänkte baka bröd i bakmaskinen.

06.45
Egentligen dags att väcka barnen men jag laddar bakmaskinen först.

06.50
Väldigt mycket dags att väcka barnen men bakmaskinen krånglar. Jag måste ställa in timern. Hur var det man gjorde det nu igen?

06.53
Letar fram manualen till bakmaskinen och lyckas äntligen ställa in både klockan och timern. Med lite tur väntar nybakat bröd på oss när vi kommer hem efter jobb och skola.

06.59
Jag: -Vakna nu barna! Det är dags att vakna!
Jag skriker nedifrån undervåningen medan jag stressar runt och letar reda på frukt som jag vill ta med mig till fikarasterna på jobbet.

07.05
Guldgossen: -Jag är vaken.
Och minsann! Guldgossen sitter ombytt och klar och spelar dataspel.
Lilla Svalan sover dock fortfarande. Om tio minuter måste vi åka.
Jag väcker lilla Svalan som påminner mig om att hon vill ha en drickyoghurt innan hon kliver ur sängen. Detta påfund är inte så dumt, även om det tar extra tid. Lilla Svalan förvandlas från en surmulen gnällspik till en samarbetsvillig gullunge.

07.10
Jag borstar tänderna på Guldgossen och förmanar lilla Svalan att byta om.
Om fem minuter måste vi åka.

07.15
Jag borstar tänderna på lilla Svalan och sedan på mig själv.
NU MÅSTE vi åka.

07.20
Guldgossen kommer på att han har gympa i dag.
En gympapåse fylls med diverse klädesplagg och så ÄNTLIGEN går vi ner till farstun för att ta på skor och ytterkläder.

07.23
Jag upptäcker att Guldgossen bara har en T-shirt på sig.
Jag: -Du måste ju ha en tröja! Upp och hämta!
Guldgossen: -Nej, jag har snörat på mig skorna. Jag vill inte ta av mig dem igen.
Jag: -Spring med skorna på då!

07.26
Barnen och jag hjälps åt att lasta bilen med ryggsäckar och gympapåsar. Då hörs lilla Svalans röst:
Lilla Svalan: -Mamma, vi skulle ju vara på stranden i dag. Har du packat ner mitt fika?

07.28
Jag försöker förtvivlat hitta något i skåp och lådor som inte bara är kex och kakor. Den sista mackan tog jag själv till frukost. Jag spiller ut lite saft när jag fyller en flaska och måste ägna dyrbara sekunder åt att torka upp i köket.

07.31
Lilla Svalan: -Mamma, jag hittar ingen hink och spade!
Lilla Svalan letar energiskt efter någonting att kunna bygga sandslott med.
Jag: -Har du kollat i förrådet?

07.33
Lilla Svalan drar på sig sin storebrors stövlar.
Jag: -Men, varför tar du Guldgossens stövlar? De är ju för stora!
Lilla Svalan: -Men mina läcker ju in mamma. Det vet du ju! Du skulle ju köpa nya.
Jag: -Skulle jag? Det har jag missat.

07.34
Jag: -Men Guldgossen, du har glömt lägga ner skorna i gympapåsen!
Guldgossen: -De är ju för små. Du behöver köpa nya.
Jag: -Kan ni inte bara sluta växa några veckor, tills jag är i fas igen!

07.35
Äntligen kommer vi iväg.

07.36
Jag släpper av barnen vid skolan, vinkar hejdå och kan inte undvika en stressad suck. De blev i alla fall inte SÅÅÅ sena. Om de går direkt till matsalen kan de nog blanda sig med de andra barnen och försvinna i mängden.

07.46
Jag kliver in genom dörrarna till jobbet.
Bestämmer mig för att lämna stressen bakom mig och att det här ska bli “en riktigt bra dag” där jag presterar på topp och bokar omåttligt mycket besök.

Första september. Den första dagen i den första höstmånaden.

Plötsligt hör jag högt över mig, tranornas hesa hälsning mot den höga himlen.
Nu är de på väg mot varmare länder medan jag står lycklig kvar i trädgården och knipsar knoppar från min tomatplanta.

Fyra olika jultidningskataloger damp ner i brevlådan i dag.
Fem minuter senare ringde det på dörren:
-Hej, vill ni köpa jultidningar!

Vi kände oss som värsta Stockholmsfamiljen när vi just skulle påbörja middagen i går och upptäckte att klockan redan hunnit bli halv åtta.

Då hade vi först varit och provkört en bil (bara för att snika åt oss gratisbiljetter till Toy Story 3), jag hade handlat med barnen och så hade vi hjälpts åt att laga taccos.

Efter middagen gjorde jag inte många knop. Förundersökningsledaren fortsatte att idka handpåläggning på TV-datorn och jag pysslade om mina krukväxter som inte fått vård på två veckor. Inte vatten heller för den delen.

I natt drömde jag att jag fiskade – och fick upp en älg!

Vi var bjudna på eftermiddagsfika hos mina föräldrar i dag.
Barnen ville väldigt gärna hoppa i höet. Men de vågade inte vara ensamma på höskullen, i fall det skulle ske en olycka.

Alltså var först Förundersökningsledaren och sedan jag med dem en liten stund var.
När det var min tur skedde olyckan.

Jag var på väg ner mot betonggolvet men fastnade med foten i ett balsnöre och trillade sista sträckan.
En liten bit ut på golvet stod en stor kartong med en maskin i. Den ville jag inte träffa. Jag föll med magen nedåt och huvudet före och för att undvika kartongen böjde jag upp huvudet så långt bakåt jag kunde, och antog den vackra formen av en banan. Just som jag slog i golvet var bananformen fulländad varpå det knäckte till ordentligt i ryggen. Jag lyckades även slå i vänsterknät i fallet. Jag har ändå redan rätt ont i vänsterfoten så det gjorde inte så mycket.

Barnen blev så klart förskräckta över min otursamma nedfart. Lilla Svalan sprang fram och klappade om mig medan Guldgossen rusade efter sin far.
-Kom, kom! Mamma ligger medvetslös på golvet.
Jag ska komma ihåg att han har en tendens att överdriva. Kan vara en värdefull kunskap inför framtida eskapader.

Jag har börjat bli disträ. Eller så har jag alltid varit disträ men nu har det blivit värre.

När jag kom till ytterdörren på jobbet för en liten stund sedan upptäckte jag att den var låst. Jag suckade och ställde mig för att vänta på någon som kunde låsa upp.

Först efter en liten stund kom jag på att jag ju själv har nyckeln.

Hjälp! Nu har det hänt igen.

Jag har fått en avgrundslik hicka, direkt efter maten. Det låter som om jag rapar varje gång den kraftiga diafragmasammandragningen slår till.
Måtte det gå över inom tio minuter, för sedan bör jag börja ringa igen.

Molnen rör sig tussvis och snabbt över den upprörda augustihimlen. Från söder hotar ett kompakt gråblått mörker.

Jag går till järnvägsstationen för att köpa ett snabbt mål mat.
Inne på Sibylla sitter en mycket brokig samling människor, alla dystert försjunkna över sina ensamma måltider.

En kille sticker ut lite extra. Han har en svart munkjacka och på huvudet en matchande keps. På kepsen sitter nitar. Inga vanliga små gulliga ligistnitar utan långa spetsiga saker på mellan 5 och 10 cm. De är placerade som en uppåtriktad punkfrisyr.

Tänk vad man kan få se bara genom att ta sig över älven.

Den här dagen bjöd på en riktigt jobbig morgon.

Guldgossen hade en anings feber i går kväll och i morse var den visserligen borta, men han var ofantligt trött. Så trött att han grät, vilket minsann inte hör till vanligheterna.
Han ville inte kliva ur sängen, han ville inte borsta tänderna, han ville inte byta om. Han ville inte ens åka till skolan, trots att det är slöjd i dag.

Det var mer fart på lilla Svalan, som nog förstod att det inte var läge att sätta sig till motvärn.
När vi väl kommit till skolan, trots allt bara någon minut försenad, orkade dock inte lilla Svalan hålla masken längre. Då var det hennes tur att gråta lite. Hon kastade sig runt min hals och ville inte att jag skulle åka till jobbet. Dessutom var hon rädd för TBE-sprutan vi ska ta i eftermiddag och behövde utgjuta sin oro en stund.

Summan av kardemumman var att jag kom i väg en aning sent från skol-lämningen. Inte så att jag var orolig för att komma för sent till jobbet, jag har alltid några minuter tillgodo, men i alla fall.

När jag svängde ut från Gamla Läckövägen upptäckte jag att bönderna har kommit till stan.
Vet ni förresten hur man ser att bönderna har kommit till stan?
Det är bara att räkna hur många sparvar som fastnat i grillen.

När bönderna kommer med sina spannmålskärror händer det att de spiller ut en del av den värdefulla lasten. Genast kommer en flock sparvar och pickar i sig de små kornen. Och de har inte alltid vett att flytta på sig bara för att det kommer en bil på vägen. Två svärmar körde jag igenom på väg till jobbet.

Ute på den större vägen fastnade jag genast bakom två långsamma traktorer och hade inte möjlighet att köra om mer än den ena. Det hade jag dessutom ingenting för. När jag närmade mig rondellen vid Willys tog det stopp. Eftersom jag låg bakom en heltäckande kärra såg jag inte vad det var som orsakat stoppet förrän jag, med många långa stillastående pauser, fått krypköra lite grann.

I rondellen höll några gatuarbetare på att fräsa upp asfalten och blockerade mestadels båda vägbanorna.

När jag såg hur fort stoppet åt upp min kvarvarande tid drog jag iväg ett SMS till jobbet och förvarnade om att jag skulle komma sent.
Stoppet släppte strax efter det och jag kom bara några minuter efter åtta.

Nu sitter jag mest och funderar på hur Guldgossen har det. Jag har inte lyckats boka något besök på förmiddagen ännu och har en känsla av att hela dagen kommer bli misslyckad.

Jag har varit på Rörstrand på lunchen och letat efter assietter från Höganäs. Jag skulle vilja ersätta den jag slog sönder häromsistens. Tyvärr är den färgen vi har hemma grovt utgången. Nu blir det till att leta på nätet eller bestämma sig för en annan färg.

Vet ni om att man blir väldigt kissinödig av vattenmelon. Väldigt kissinödig…

Jag letar present till lilla Svalan. Jag vill inte avslöja vad jag är ute efter, men hur som haver så verkar det vara omöjligt att hitta det.

När jag cyklade hem från jobbet häromdagen låg det återigen en snok på cykelvägen.

Jag trampade som vanligt på ganska koncentrerat i högt tempo och upptäckte inte ormen förrän jag var en halvmeter ifrån. Den slingrade sig förtvivlat för att hinna undan faran som kom farande men förgäves, jag körde rakt över den, med benen upplyftade och en mask av fasa klistrad i ansiktet.

Jag stannade inte för att beskåda mitt dåd. Jag sneglade inte ens bakåt när jag fortsatte hemåt.

Tog bilen till jobbet i dag. Dels för att följa med barnen in på fritids och meddela att de är lediga i morgon (jag hinner inte följa dem ända fram till skolan om vi cyklar) och dels för att jag ska hämta lilla Svalan när arbetsdagen är slut. Om jag cyklar kommer jag för sent.

Bilfärden innebär att jag inte har något att skylla på i kväll. Det blir tvunget en runda en skogen.

Den beskrevs som en romantisk thriller, men rätta benämningen torde vara actionkomedi.
Knight and Day var en riktigt bra film. Riktigt bra!

Hela biosalongen bröt ut i ohejdat skratt emellanåt, samtidigt som vi bjöds på välregisserade actionscener med snabba klipp.
Efteråt satt Förundersökningsledaren och jag i bilen på väg hem och diskuterade de omöjligheter och svaga punkten i storyn som man ändå ganska enkelt upptäckte, men de förtar inte det faktum att det här var en rolig, välgjord och helt klart sevärd film!

Har ni missat filmen, så glöm inte att hyra den när det blir möjligt.

I går kväll hyrde vi Avatar från SF Anytime. Jag har sett den förrut, dessutom i 3D (som jag tyckte gav ytterligare en dimension åt filmen…) men för Förundersökningsledaren var det första gången. Tyvärr förstördes hans filmupplevelse av en frågvis Guldgossen och en tjattrande och senare skrikande lilla Svalan. Vi lät dem inte titta på de otäcka scenerna, vilket Guldgossen accepterade och lilla Svalan högljutt protesterade emot.

Det sägs ju att det finns en första gång för allt. Egentligen ett konstigt uttryck. Allt man gör gör man ju någon gång för första gången, men man behöver ju inte göra allt som alla andra gör…

Hur som haver – I dag var första gången jag besökte ett Systembolag. 39 år gammal!

Jag var där för att köpa en flaska porter till morgondagens cajunkryddade kräftor. Italiensystern och hennes man åker snart hem till Italien igen och jag vill väldigt gärna träffa dem en gång till innan de åker, så jag har bjudit hit dem och mina föräldrar på ett litet knytiskräftkalas. Och eftersom jag för tillfället mår ganska bra så har jag naturligtvis fått för mig att inte bara ställa fram en skål med kräftor utan fiffa till det lite och testa något nytt.

Det nya blir cajunsmakande kräftor. Jag har hittat ett recept i senaste numret av “Allt om Mat” som jag fått en provprenumeration på. I receptet ingår en flaska porter. Jag är ju ohyggligt obevandrad när det gäller alkoholhaltiga drycker, och har förresten inga intentioner att ändra på det heller, men jag har i alla fall aldrig sett till någon porter där jag vanligtvis handlar (Willys) så jag gjorde mig omaket att åka in till centrum för ett kort besök på systembolaget.

Det var inte mycket folk där så jag stegade raskt fram till kassan och bad den trevliga expediten att hitta mig en 33 cl-flaska porter som var lämplig för kräftkok. Jag passade på att berätta att det var mitt första besök i deras välfyllda butik, vilket expediten hade svårt att tro på. Jag fick i alla fall min flaska och for vidare till Willys och inhandlade övriga varor.

Det första jag fick syn på när jag styrde vagnen till drickahyllorna för att skaffa cider, var stora backar med porterflaskor!

Jag skulle vilja sätta mig och sortera stenarna som jag plockade på stranden i Bonnassola förra sommaren. Om jag hittar någon som kan borra små, små hål i dem ska jag göra smycken av dem.

Men det är mycket som behöver göras innan jag kommer så långt att jag kan sätta mig och pyssla om mina strandskatter.

När barnen gått och lagt sig i går kväll kom vi på att vi ville se på ytterligare en film. Iceage 3 tillgodosåg inte riktigt vi vuxnas behov av intelligens och förfining.

Alltså bad vi SFAnytime hosta fram Sherlock Holmes också…

När klockan var två hade vi äntligen sett klart filmen. Att det tog så lång tid berodde inte bara på att det var en långfilm utan också på att Förundersökningsledaren ägnade 45 minuter åt att försöka trolla fram den svenska textningen. Det fanns där när vi körde litet format på filmen men när vi smällde upp helskärm (och det vill man ju) så kom inte texten med.

Varken jag eller Förundersökninglsedaren har några större problem att hänga med i en egelsktalande film utan svensk textning, men när man har två sovande barn i närheten så funkar det inte att dra upp ljudet tillräckligt högt för att man ska höra vad som sägs.

I dag är vi lite trötta. Följdaktligen…

Klockan är halv tolv. Gästerna har just åkt hem och Guldgossen ligger och är rädd för harskrankar i sitt rum.

Och NU kommer Förundersökningsledaren på att han vill se på film.
Själv har jag huvudvärk och tänker nog gå och nana.

Om en halvtimma kommer Förundersökningsledarens Göteborgsbror med familj. Jag har förberett middagen (mycket avancerat. Jag har skalat och tärnat gårdagens kalla potatisar och rört ner i den färdigköpta potatissalladen. Några äppeltärningar fick också smita ner) och Förundersökningsledaren klipper gräset.

Någon gång under dagen svävade tanken på att springa förbi min hjärna, men jag lyckades inte gripa fast den utan hamnade i stället i soffan med Guldgossen. Han ville så gärna se en film och vi tog oss an “Harry Potter och de vises sten”. Man får ju ställa upp för sin son, eller hur?

Jag har också hunnit dammsuga på några strategiska ställen och vattnat blommorna. Resten av dagen har jag tagit semester tillsammans med Guldgossen.

I går avlägsnade och oskadliggjorde Förundersökningsledaren ett getingbo som tagit form under takpannorna på vår altan. Han är min hjälte!

Dessutom klarade han sig med bara ett enda stick.

Nu börjar det dra ihop sig. Snart ska bröllopet stånda. I dag är sista dagen för alla förberedelser att klaffa.

I natt satt jag uppe till halv tre och grejjade framför datorn. Jag misstänker att klockan hinner bli lika mycket i dag (eller i morgon för den som vill märka ord).

Under packandet och genomgången och strykandet av bröllopskläder (en del köpte vi i dag) råkade jag förstöra klänningen lilla Svalan ska ha. Det är en gammal söt grön- och vitrutig klänning med smockliv som båda mina systrar haft när de var små. När jag strök på ärmarna tappade resåren spänsten och puffärmarna förvandlades till något helt annat.

Så nu väntar en timmas nålande och syande också. Som om vi inte hade nog att göra.

Allt är “back to normal” i Caza di Zettervall igen.
Förundersökningsledaren är tillbaka från sin helgtripp till Ludvika och diskmaskinen är förhoppningsvis lagad.

I kväll cyklade vi ner till campingen och spelade äventyrsgolf. Det är som minigolf, fast svårare, med bunkrar och vattenhinder.
Guldgossen klådde mig med 6 poäng.
-Oj, slog du mamma? utbrast Förundersökningsledaren förvånad.
-Ja, det var väl inte så svårt, kontrade Guldgossen.

Jag tyckte det var lite dyrt; 50 kronor för 12 hål. Så att jag fick många poäng berodde enbart på att jag villa ha valuta för pengarna!

I kväll har vi myst framför TV:n och tittat på berättelsen om hur författaren till böckerna om Nalle Phu fick idén till böckerna. Förundersökningsledaren kroknade innan oss andra efter en hård helg men jag och barnen tittade klart på filmen.

Nu har jag just varit ute och stängt av vattenspridaren och ska snart gå och lägga mig. Eftersom det är semester är det lika bra att börja vända på dygnet med en gång. Det är väl det semestern är till för, eller hur?

Sådär ja! Nu är disken avklarad.
Flera dagars disk hade ackumulerat till ett ointagligt berg men tack vare min envishet och beslutsamhet lyckades jag bestiga det och förinta berget till glänsande rent glas, porslin och bestick i torkstället.

Att diska påminner för mycket om städning för att jag skulle vilja vara utan diskmaskin på permanent basis.

Vilken liten jättesöt gullunge nya lill-kusinen är! Jag har ju äntligen fått träffa honom. Han log mot både mig och lilla Svalan, dem som han inte träffat förut. Det bådar gott tycker jag. Barnet hyser tydlig potential att bli ett socialt litet underverk.

Onsdag morgon.
Guldgossen hade feber hela dagen i går och får följaktligen stanna hemma även i dag. Jag steg upp tjugo i sju för att fixa fika och dryck till lilla Svalan som ska till Barnens Hus i … ja, Tibro, Töreboda, Tidaholm eller nåt annat västgötskt på T.

Jag cyklade med lilla Svalan till skolan och när jag kom hem var det lagom till att Guldgossen vaknade.

Nu sitter vi båda vid kontorsdatorn. Guldgossen har bara 37,5 grader och vi hoppas båda innerligt att det ska vara tecken på att han är på väg att bli frisk. I kväll börjar Rådjursvikenlägret som Guldgossen är anmäld till och så gärna vill vara med på.

Vi är på väg till midsommarfirande i Lundsbrunn, men med stopp hos mina föräldrar för lunch.

Förmiddagen har varit minst sagt rörig. Barnen har bråkat, jag har surat, Förundersökningsledaren har stressat.

När alla utom jag bytt om och vi nästan var på väg att åka kommer plötsligt Förundersökningsledaren upp från köket och slänger av sig finkläderna och drar på jobbarbyxorna.
-Vad ska du göra NU då? fräser jag.
-Diskmaskinen är trasig!

Mitt i all annan röra har plötsligt diskmaskinen beslutat sig för att kila vidare. Naturligtvis var den full av disk vid frånfället.
Förundersökningsledaren plockar isär den och ställer sig och handdiskar all disk.
Jag smyger ner i köket och hör honom muttra:
-Jag har verkligen inte tid att laga en diskmaskin. Nej, inte den HÄR veckan. Vi får äta ute. Det blir restaurangbesök fram till semestern…

Jag är egentligen inte paniskt rädd för ormar utan håller mig till min getingfobi, men när jag cyklade hem i dag kunde jag inte låta bli utan att skrika högt.

På cykelvägen låg en stor snok. Den var smal och lång, ungefär en meter, och den ringlade omkring på ett synnerligen oberäkneligt sätt.

Jag höll som vanligt god fart och såg den för sent för att hinna stanna på betryggande avstånd så jag cyklade bara förbi. Den låg mitt på cykelvägen så det var inte stort avstånd mellan cykeldäcken och ormeländet.

Klockan är tjugo i ett den 20:de juni. Förundersökningsledaren fyller år i dag. I några få skälvande dagar är vi lika gamla, sedan hinner tiden i kapp och jag blir återigen ett år äldre än min make.

Jag har precis sytt klart det sista stygnet på lapptäcket till Italiensysterns yngste son. Han kommer hit i morgon, som blivit i dag, för att fira Förundersökningsledaren.

När jag kom ner från övervåningen där jag suttit och sytt samtidigt som jag tittat på kronprinsessebröllopet, kom jag på att jag ännu inte slagit in paketen till Förundersökningsledaren. Jag ska också, i skydd av nattens mörker, leka tandfe och ersätta Guldgossens tappade tand med en guldpeng.

Det dröjer alltså en liten stund innan jag kan gå och lägga mig.

Jag tänker lite på dagens bröllop, jag hann ju se en hel del medan lapptäcket blev klart. Det var en så konstig blandning av uppenbara fånerier, som till exempel överhovmästarens gigantiska plym i hatten, och genuin och äkta kärlek och värme, som under Daniels tal. Jag hoppas att bröllopet om en månad blir lika fyllt av kärlek och värme, men saknar fånerierna.

Jag erkänner, jag har tittat på bröllopet, i alla fall bitvis främst under vigseln.
Bland annat berättade kommentatorerna att nio JAS-plan skulle flyga förbi i formation.
Jag missade när det skedde på TV:n men alldeles nu kom de hemflygande till sin hemmabas här utanför Lidköping från Stockholm.

Jag gissar att min granne piloten var med och flög, eftersom de tog en liten extrasväng häröver.

Det var som om vi fick en liten livedel av uppståndelsen i huvudstaden, även här ute i landet.

När jag släppte ut fötterna ur skorna efter nio timmars instängdhet suckade de förnöjt, och jag med dem.
Det här har varit en helt igenom lyckad dag.

Ingen har skadat sig. Ingen har bränt sig i solen. Ingen har kommit bort. Ingen har blivit osams. Ingen har klagat. Ingen har velat ha saker de inte kan få. Ingen har vägrat äta. Ingen har ätit för mycket.
Alla har fått göra det de vill göra. Alla har hunnit göra det de velat hinna. Alla har badat. Alla har skrattat. Alla har åkt bilar och berg-och-dalbanor och karuseller och go-cart så mycket de bara kunnat.

Och nu pratar jag bara om barnen. Själv har jag också haft en perfekt dag. Jag har tittat på barnens glädje och bara behövt åka Gruvbanan en gång. Sedan har jag suttit i skuggan och sytt på lapptäcket jag så påpassligt tog med mig ifall jag skulle få en stund över.
Till och med när barnen badade lyckades jag lägga bort mina kyckling-mamma-tendenser och lät dem hållas i fred medan jag sydde fast kantbandet med små, små stygn på baksidan av täcket.

Nu är jag trött. Det tar ändå på kroppen efter en dag i sol och vind och med åtminstone några tentakler på spänn.
Barnen däremot, de fyllde på med lite vatten när de kom hem och sprang sedan raka vägen ut i skogen för att hinna suga ur det sista av leken så länge deras kompis är kvar. Flick-kompisen släppte vi av på ett kalas.

Jag är nog lite överhettad.

När vi var och handlade efter fästingvaccinet köpte jag bland annat fem säckar jord. Jorden stod pallad vid utgången och jag sa till i kassan att jag ville köpa jord, och betalade för den samma.

När jag kom hem och plockade ur matvarorna, och hade stoppat in grejjorna i skåp, kyl och frys, kom jag på att jag inte fått med mig någon jord hem. Jag hade bara glatt betalat och spatserat ut ur affären.

Senare i kväll for jag tillbaka till affären och hämtade mina säckar.

Den här lördagen har innehållit ganska många ingredienser.
Lilla Svalan har varit på klassfest i tre timmar. Guldgossen har förgäves försökt hitta någon att hänga med. Förundersökningsledaren har spacklat och målat i uterummet och jag har gjort tusen och en saker samtidigt utan att känna att jag verkligen fått något vettigt gjort.

Jag började dagen med att skriva upp vad jag tänkt göra på en lista i köket. Allt eftersom har jag kunnat stryka en del saker, men det där som jag mest av allt ville göra – nämligen fortsätta rensa i surjordsrabatten, har regnat inne.

I morgon är det söndag. Då blir det inget rensarbete. Då ska vi vila.
Vilodagen kommer helgas genom gudstjänstbesök i stadsparken och avslutning med Tillväxtgruppen. Jag ska påa radiosäningen och har i kväll skrivit en A4´s manus.

Nu är klockan tillräckligt mycket för att jag ska anse det befogat att gå och lägga mig.

Nästa gång jag skriver något ordentligt ska jag skriva om Kina.

Eftersom jag bestämde mig för att inte cykla i dag (det här är tredje inlägget i dag som handlar om den där cykeln, börjar ni tröttna?) så fick jag lite extra tid över.

Den tiden ägnade jag åt att gå igenom okända personer i Picasa.
Picasa är ett gratis bildbehandlingsprogram från Google (så vitt jag förstått) och vi använder det hemma. Det är väl framförallt jag som uppskattar det eftersom det är så enkelt. Man kanske inte kan göra några större underverk med bilderna, men man kan beskära, skärpa upp dem och ändra lite i ljuset.

I en nyare version av Picasa så finns det med en funktion för ansiktsigenkänning. Programmet går igenom alla bilder, upptäcker var det finns ansikten, ber en namnge de ansikten den hittar, och söker vidare efter ansikten som liknar de namngivna. Det är riktigt duktigt på att känna igen ansikten. Vi har kort på lilla Svalan som sträcker sig från det hon var nyfödd och fram till nu, och programmet känner i de allra flesta fall igen min dotter, oavsett vilken ålder hon befinner sig i på kortet.

Vid det här laget har Picasa hittat en fasa massa ansikten och känt igen de flesta, och jag satt en stund och hjälpte det på traven i morses.
Fortfarande återstår dock drygt 40.000 ansikten som inte är namngivna eller igenkända.

Tidig morgon hos familjen Zäta. Vi hoppas alla att Guldgossen ska vara frisk nog att gå till skolan i dag.
Guldgossen hoppas för han vill inte missa slöjden.
Lilla Svalan hoppas för hon är som vanligt lite avundsjuk när Guldgossen får vara hemma och inte hon.
Jag hoppas för jag vill inte att det här ska vara tredje morgonen i rad som jag kliver upp tidigare än jag behöver, ovetandes om Guldgossens tillstånd.
Och Förundersökningsledaren hoppas, för han vill helt enkelt att Guldgossen ska vara frisk.

I lördags fick vi sällskap på “vår” ö under eftermiddagen. En familj kom åkandes i en öppen båt och la till en bit bortanför oss. De klev iland och gick en bit upp på ön för att inte störa oss, och för att söka lä.

Vi satt i vår båt och hade sen eftermiddagsfika när vi plötsligt hörde ett klonk och ett rassel. Det var de nyanländas förtöjning som släppte och båten drev snabbt ut i viken. Lyckligtvis rubbades inte ankaret så det var ingen risk att båten skulle driva iväg eller flyta på vår båt.
Lilla Svalan blev tämligen upprörd och blev genast orolig å våra grannars vägnar. Vi hojtade, visslad och ropade för att försöka påkalla deras uppmärksamhet men inte förrän Förundersökningsledaren sprang till dem upptäckte de sin belägenhet.

Pappan i familjen stod och velade ett tag och Förundersökningsledaren uppmanade honom att hoppa i och simma till båten och sedan dra den i land. Det var ju en hanterbar båt som borde vara lätthanterlig även för en simmande person.
Pappan gick en lov runt den lilla viken, för att komma så nära båten som möjligt. Sedan började han ta av sig kläderna och doppade fötterna men sedan var det stopp. Vi trodde han tyckte det var för kallt för ett bad så vi ropade uppmuntrande att det var 18 grader varmt i vattnet. (Vi ljög inte heller, temperaturen var nogsamt uppmätt av våra badsugna barn. Både barnen och Förundersökningsledaren hade varit i badat.)
Mannen ropade tillbaka och undrade om han kunde få låna barnen stora badring. Vi lånade ut både den och en lång båtshake och förstod så småningom att problemet inte låg i vattentemperaturen utan i mannens bristande simförmåga.

Under återstoden av vår sena eftermiddagsfika fick vi en viss underhållning till brödet.

När vi for hem i går och närmade oss hemmahamnen gjorde Guldgossen oss vuxna uppmärksamma på en båt långt borta som låg och drev. En av de tre karlarna i båten stod upp (farligt, farligt) och viftade med en paddel.

När vi kom närmare började lilla Svalan gråta. Hon är i sanning en känslig själ och kände direkt av att männen i båten var oroliga över sin situation.

Vi körde intill och jag hivade över ett långt rep och så tog vi dem på släp.

När vi kom fram till hamnen blev Förundersökningsledaren erbjuden ett flak öl som tack, men avstod.

Guldgossen var glad och stolt över att det var hans förtjänst att vi kunnat rädda de nödställda. Han blev inte mindre glad och stolt över att hitta en fin bricka i skräpkontainern och rädda den till mig.

Vad gör man när man har ont om tid, en kropp att duscha, ett altangolv att skura, tio fullhöjdsfönster att putsa (utsida och insida) och väntar gäster om en liten stund?

Jo, man anlitar barnarbete.
Lilla Svalan har hjälpt mig att putsa fönstren. Jag tog däruppe där hon inte nådde och hon tog där nere så jag slapp böja mig. Perfekt fördelat arbete.

Och nu är det en kvart kvar tills gästerna kommer och jag ska dyka in i duschen.

Onsdag och torsdag utan motion.
Inte ens cykel till jobbet.

I går berodde det på att jag hade en hel del saker att frakta, och i dag ska jag sluta tidigare och har bråttom till lilla Svalans fritids för det är öppet hus där.

I går kväll kunde jag naturligtvis tagit en promenad, men jag prioriterade den eftersatta trädgården i stället. Vattnade, rensade i surjordsrabatten, band upp pionerna.

I kväll borde jag hinna ta till apostlahästarna och inte bara krypa på knäna, men jag kanske gör en liknande prioritering som i går. Om man nyper till ogräset så här i början på säsongen så blir det inte lika bali´t som om man väntar några veckor.

Jag behöver klippa naglarna. De är långa, snygga, välformade och… hårda.
Och på nätterna gräver de sig djupt in i mina handflator.

Det är inte så konstigt att jag vaknar med huvudvärk när jag ägnar nätterna åt att knyta nävarna. Jag vet inte vad jag sysslar med. Drömmarna handlar om meningslösheter på jobbet och är inte det minsta spännande, upphetsande eller aggressiva. Likväl vaknar jag med spända axlar, en fiolsträngad nacke och halvmåneformade avtryck i handflatorna.

Jag tyckte att jag hade helgen under kontroll.
Fredag kväll: Lugn TV-kväll med finalen av Talang.
Lördag dag: Klassfotboll.
Lördag kväll: Lägga i båten.
Söndag morgon: Kaffestugan och Klassfotboll samtidigt.
Söndag eftermiddag: Fira mor.

I förmiddags kikade jag dock preppykollegan över axeln och råkade läsa i NLT att det är församlingskväll i morgon. Just det, min serveringsgrupp har hand om fikat. Det hade jag helt glömt bort.

Nu skulle plötsligt lördagskvällen berikas med en aktivitet till och dessutom blir jag tvungen att handla till fikat någon gång under lördagen. Och då är jag ju upptagen med klassfotbollen.

Jag ringde Förundersökningsledaren och berättade att han nog blir tvungen att hitta en kompis som kan hjälpa honom sjösätta båten. Även om Förundersökningsledaren är en ytterst kompetent människa så klarar han inte allt själv.

Precis när jag skulle cykla hem började det regna. Jag använder min regnjacka som vanlig jacka men hade inga regnbyxor med mig. Vått, vått.
Och bråttom, bråttom. Eftersom Förundersökningsledaren hade några ärenden att utföra på stan innan hemfärd, och eftersom jag skulle cykla hem vilket tar lång tid, så var barnen tvugna att cykla hem från skolan själva. Guldgossen cyklar ensam ofta, men nu skulle även lilla Svalan cykla tillsammans med Guldgossen. På morgonen hade jag förmanat dem att ta hand om varandra men man vet aldrig om de lyckas hålla sams. Alltså ville jag skynda mig hem.

Men innan jag kunde börja cykla hem var jag tvungen att ta vägen förbi kyrkan för att hämta ut ett kundkort som jag ska använda när jag handlar inför morgondagens fika. Och jag behövde också kolla upp vad som finns av specialkostbröd i församlingsvåningens frys.

Medan jag stod där och kollade frysen, och regnet tilltog i styrka, ringde mobilen. Det var kvinnan som lovat sy till Falunsysterns brudklänning som berättade att hon inte hade möjlighet att ta hand om Falunsystern den helg vi avtalat. Etersom Falunsystern inte kommer hem hit ner särskilt ofta så ställde beskedet till det lite ytterligare i min hjärna. Den inbokade syhelgen äger inte rum förrän i andra hälften av juni, men ändå. Min hjärna, som redan var full av den här helgens rubbade planer, började gå torrt.

Torrt var det dock inte när jag kom ut till cykeln igen. Regnet öste ner och jag hivade upp mobilen för att ringa Falunsystern och även slå en signal hem till barnen för att höra att de kommit hem ordentligt. Om de var sams och hela oh rena ämnade jag be dem tappa upp ett bad åt mig, för jag misstänkte att jag skulle vara frusen och kall när jag kom hem efter att ha cyklat i regnet.

Det var då jag upptäckte det som fick bägaren att rinna över.
Mobilbatteriet var tomt. Sydamens samtal hade tömt den sista krämen ur batteriet.

Som en slokörad halvdränkt hund susade jag iväg på cykeln och trampade det fortaste jag orkade för att hinna hem till barnen så snabbt som möjligt.

Min berättelse skulle kunnat sluta där. I nederlagets bittra stund, men regn och stress och frustration.
Men så blev det inte.

När jag kom hem hade Förundersökningsledaren hunnit före mig. Han stod och lagade en efterlängtad middag och barnen var välbehållna och glada och hade hållit sams. Jag fick god varm mat och kärlek till det och sedan gick jag ut i regnet och tog en halvtimmas stavpromenad innan jag hjälpte Guldgossen med läxorna och bänkade mig i TV-soffan.
Att Talang bortom all logik slängt in en tredje semifinal kunde inte rubba min känsla av frid och det blev inte sämre av att jag fick överta lilla Svalans fotbad för en stund.

Nu tror jag nog att jag ska överleva den här helgen också. Det lär bli stressigt och lite för mycket, men det kommer gå.

I natt drömde jag att jag flög. Det är en underbar känsla. Att kunna sväva.

Men varje gång jag drömmer mina flygdrömmar, så drömmer jag alltid att jag störs av elkablar. Antingen är det vanliga luftledningar som går till ett hus och de brukar brännas, eller så är det stora kraftledningar och de är fruktansvärda. De surrar och brummar och flyger man för nära så suger de fast en och låser upp en i kramp tills man skakande som av epilepsi dör en kvalfylld död.

Jag fattar inte varför jag inte kan få ha mina härliga flygardrömmar obesudlade från trasslet med luftledningarna. Varför kan jag inte få in i min sovande skalle att luftledningar är allt mer sällsynta, de flesta grävs ju ner nu för tiden.

Med risk för regn, och ännu mer uppenbar risk för grav försening, lät vi cyklarna stå och tog bilen i dag.

Jag överlevde gårdagen. Det jag fruktat mest – lilla Svalans utbrott över läs- och skrivläxan, uteblev.
Fotbollsträningen gick också bra. Visserligen kom vi lite sent efter att ha stressat i oss en enkel middag (eller rättare sagt en macka, eller lite nudelsoppa) men regnet höll sig borta och barnen tränade duktigt. Lilla Svalan fick en hårt boll i magen och var tvungen att gråta i mitt knä en liten stund, men sedan gaskade hon snabbt upp sig och fortsatte träningen.

Jag hann ta hand om lite tvätt och förhöra Guldgossen på svenska glosor också, innan jag stupade i säng. Egentligen hade jag tänkt sy lite på lapptäcktet också, men jag orkade bara inte.

Det här är ingen bra dag.
Visserligen lyser solen, men jag kommer inte hinna njuta av den.

Vi stressade i morses. Det blir lätt så när det är cykeldagar. Eftersom det tar lite längre tid att cykla än att ta bilen, så är tanken att vi ska komma iväg tidigare.
Så brukar det dock inte bli. Speciellt inte när Guldgossen ägnar fem dyrbara men bortkastade minuter åt att leta efter sina nycklar.

På väg till skolan skällde jag på lilla Svalan som vinglade över hela vägen och inte kunde hålla sig till sin sida.
-Jag kan faktiskt inte cykla så bra, klagade hon högljutt. Tack och lov började hon inte gråta, det hade vi aldrig hunnit med.

Efter jobbet ska jag cykla hem så fort jag kan för att hinna slänga i mig något att äta innan det är fotbollsträning för lilla Svalan inför helgens klassfotboll.
Förundersökningsledaren ska träffa killarna i Tillväxtgruppen.
Var vi ska göra av Guldgossen har jag ännu inte orkat räkna ut. Antingen får han väl stanna hemma själv eller följa med mig och lilla Svalan.

När vi är hemma igen efter fotbollen måste lilla Svalan läsa sin läsläxa och skriva meningar. Då kommer hon vara jättetrött och grinig och jag som redan är jättetrött och grinig kommer ha uppenbara tålamodsbrister.

Men i morgon är det tisdag. Då är det ingen inplanerat. Hoppas jag!

Åter på jobbet och tillbaka i vardagen efter en helg i Ludvika. Och Falun, och Borlänge.

Jag varken hinner eller orkar berätta några detaljer, men det var möhippa för Falunsystern som gifter sig i sommar.

Torsdag morgon.
Jag vaknar utan hjälp av klockradion och upptäcker att det tyvärr beror på att jag glömt starta igång den i går kväll.
Sovrummet är varmt.

När jag kommer ut i allrummet ser jag att sommaren från i går har dröjt sig kvar under natten. Solen lyser och håller som bäst på att torka upp det daggvåta gräset.

Morgonstressen infinner sig när jag upptäcker att lilla Svalan ska ha gympakläder och Guldgossen badkläder med sig i dag. Jag snor runt och ber barnen skynda sig och klara sig själva.
-Strunta i regnkläderna. Det är jättefint idag också! ropar jag uppfodrande till barnen.

Det fungerar. Med minutrarna gott och väl på vår sida sitter vi i bilen redo för avfärd till skolan. När vi är framme konstaterar Guldgossen uppmuntrande att det fortfarande är tomt i matsalen, så de har inte missat den första delen av frukosten.
Jag släpper av barnen och kör vidare till jobbet.

På vägen börjar det regna. Stora, tunga droppar hänger som en ridå framför bilen och ger vindrutetorkarna ett styvt jobb. Det enda jag kan tänka på är barnens regnkläder som ligger outnyttjade på golvet i tvättstugan.

Framme vid jobbet kliver jag suckande ur bilen. En uppretad kaja sitter upptryckt mot väggen, balanserande på en indragen markis och suckar liksom jag fast med betydligt mer ilska i rösten.

Så börjar min torsdag, och mensvärken kommer tillbakasmygande när jag satt mig i min kontorsstol för att omsätta morgonens känslor i ord. Ord som förhoppningsvis kan ge mig medel att lämna, att lägga bakom.

Det har varit en ganska aktiv dag i dag. Även om jag inte arbetat med något inkomstbringande så har jag hållit igång. Förundersökningsledaren har verkligen inte legat på latsidan han heller. Han har tvättat och putsat och oljat båten. Jag har sytt, sytt och sytt på lapptäcket och har nu quiltat klart. Det “enda” som kvarstår är att kanta. Ett moment som innebär att mäta, stryka, skära till, skarva, styka, nåla till fördärvelse, sy, vika om och slutligen sy fast kantbandet för hand på baksidan av täcket.

Förrutom syarbetet har jag hjälpt Guldgossen att packa inför ett dygns läger, jag har lagat lunch och lilla Svalan och jag har varit 2½ timmar på stan och tittat och lyssnat på Timotej och shoppat kläder. Lilla Svalan har fått en söt vit bolerotröja som förmodligen kommer till pass vid sommarens bröllop. Själv har jag fyndat från ett ouletlager. En tröja, en knälång kjol och tre toppar för sammanlagt 250 kr.

På seneftermiddagen for jag och lilla Svalan till badhuset och simmade. Lilla Svalan är otroligt energisk och villig att öva. Tack vare hennes envishet och förmåga att ta varje tillfälle till akt lyckades hon i dag att ta två märken. Silver- och guldfisken. Nu är det bara järnmärket kvar. Jag vet att hon klarar både att simma 50 m bröstsim, 25 m ryggsim och dyka från kanten. Den färdighet hon behöver öva upp är att flyta. För att klara provet ska man flyta minst en minut men lilla Svalan klarar max 15 sekunder ännu.

Själv är jag en baddare på att flyta. Jag skulle kunna ligga en halvtimme och jag fick vara ostörd.

Nu ska jag ta hand om lilla Svalans och mina naglar. Lilla Svalan ska på kalas i morgon och vill vara nagelfager.

Lilla Svalan och jag söker oss till TV-soffan för att avnjuta semifinalen av Talang.
Lilla Svalan rapporterar vilka deltagarna är till mig, som inte riktigt hängt med under första presentationen.
-Åh, hon ska vara med mamma! Hon som gav dig kalla tårar!

Jag hinner fram lagom för att se första uppträdandet. Twisted Feet dansar sjukt bra.
Sedan kommer en liten kille som spelar piano. Helt imponerande. Även lilla Svalan är imponerad.
-Han spelar lika bra som jag. Eller till och med bättre.

Jag har sagt det förrut, och jag kommer säga det igen:
Jag hatar verkligen att städa. Jag blir så butter och tvär av städandet att jag inte ens lyckas uppskatta det färdiga resultatet.

I kväll har jag dammat hela huset och hjälpt lilla Svalan att städa undan i hennes rum. Hon är en värre Spara än jag. Vi skulle behöva investera i lite nya förvaringslösningar för att underlätta när hon själv ska hålla ordning.

Morgonens cykeltur, som egentligen inte borde blivit av, gick förvånansvärt lätt. Jag cyklade på högsta växel hela vägen från det jag skiljts från lilla Svalan och jag är änå knappt svettig.

Jag skulle tro att den främsta anledningen till mitt “flow” är att jag tänkte på tjänstepension och eget pensionssparande, allmän pension och löneväxling under hela vägen. Vi hade nykundsbesök på jobbet i går och jag fick lära mig en massa intressanta saker som jag inte vetat tidigare. Dessutom var vår kund en hejjare till pedagog och förklarade så att till och med jag begrep.

Guldgossen är sjuk. Han var på gång redan i går och vi funderade på om han borde stannat hemma, men då hade han ingen feber så det blev inte så.
I dag är dock Förundersökningsledaren hemma med Guldgossen. Jag vill jobba för vi har en tävling i veckan som jag inte vill missa. Förundersökningsledaren måste egentligen jobba för han har minst lika mycket att göra på sitt jobb som jag, men i dag drog jag det längsta strået och fick åka till jobbet.

Och så passade lilla Svalan och jag på att cykla, nu när solen skiner och tillfälle ges. Jag har inte kollat väderutsikterna så jag vet inte om det blir lika härligt att cykla hem, men varför oroa sig för det! Det är bättre att leva i nuet.

I dag blev det ingen cykel, även om jag inte har bråttom hem.

Det finns flera bra anledningar:
1. Enligt väderprognosen ska det regna i eftermiddag.
2. Jag ska handla efter jobbet och skulle inte orka cykla hem med två-tre matkassar.
3. Vi får kundbesök idag och jag gör ett bättre intryck osvettig och med håret i ordning.
4. Guldgossen är förkyld och hostig, hes och har ont i halsen. Jag har tvingat iväg honom till skolan eftersom han inte har någon feber men blir han sämre under dagen så kan jag snabbt hämta honom när jag har bil.
5. Jag är trött.

En kvart senare, och jag har ännu bara avancerat till plats 322 i kön, trots att det nu är 105 ivriga och hårt arbetande handläggare som betjänar alla inkommande samtal.

Men nu är min fikarast slut, så jag är tvungen att lägga på.

Jag var med Guldgossen på astmakontroll och läkarbesök och så småningom också provtagning på sjukhuset i går.

Naturligtvis glömde jag att anmäla VAB till försäkringskassan i går. Man kan inte anmäla i efterskott. I alla fall inte på nätet eller till deras automatiska telefonsvarare. Nu ringer jag fk för att efteranmäla.

-Du har plats… 461… i kön.
(Okej, det blir till att vänta en stund med andra ord.)

-Du har plats… 466… i kön.
(Men hallå! Vad hände där? Vad ska man göra för att få förtursbehandling? Någon måste i alla fall uppenbarligen ha fått det. Eller har försäkringskassan svårt att räkna när det kommer till så stora tal?)

-Du har plats… 462… i kön.
-Just nu är vi 101 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Oh, så fint att veta att de arbetar för att hjälpa mig.)

-Du har plats… 462… i kön.
-Just nu är vi 102 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Okej, en handläggare till. Då borde det gå lite fortare då…)

-Du har plats… 459… i kön.
-Just nu är vi 99 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Vart tog de andra tre vägen? Fikar de, eller gick de bara på toa?)

-Du har plats… 456… i kön.
-Just nu är vi 104 handläggare som arbetar med att hjälpa dig.
(Bara toabesök alltså. Och så hittade de två andra stackare som satt och tryckte på dass och lyckades locka med sig dem till telefonerna också.)

Den rafflande fortsättningen följer i nästa inlägg…

Förundersökningsledaren är och jobbar på Marinan, Kållandsö. Det är där vi har båten under somrarna.
Förra sommaren låg den inte i, då bilade vi till Italien och Frankrike i stället. I år ska den dock i sjön. Jag tror minsann hela Zätafamiljen är sjösugna.

I dag stannade jag och barnen hemma från kyrkan. Vi har tagit en lugn förmiddag i stället, med lite “datajobb” (protokollskrivning från förra radio PiL-mötet), sällskapsspel och slappartid.

Snart är det väl dags för lunchtillverkning. Ska bara ringa Förundersökningsledaren och höra om han vet när han kommer hem. Är det om en stund kan vi vänta med att äta tills han kommer. Dröjer det får vi väl äta själva, och kommer han väldigt snart så har jag bråttom nu. Kan vara bra att veta…

Ännu en sovmorgonsdag. Det är nästan för bra för att vara sant.
Visserligen var jag vaken några gånger under morgonen, men somnade gott om och klev inte ur sängen förrän halv nio.

Jag kan inte minnas senast det skedde, att jag fått sova så länge två mornar i rad.