Zäta

…Min mens kom idag!

Den skulle kommit i lördags så jag har nästan hunnit börja undra.

Minns ni att jag skrev ett irriterat inlägg om radioreklam för en långivare som försöker locka unga låntagare.

Nu hörde jag reklamen igen och hänger här gladeligen ut bolaget
Ferratum.

Det var länge sedan jag fotobloggade.
Nu kanske det inte är så att du sitter och längtar efter att se knäppa kort på mig, eller överexponerade kort på goda efterrätter, eller foton på barn i min släkt, men själv tycker jag det är ganska kul att titta på kort på andras bloggar.
Så nu får ni gilla läget, eller scrolla förbi.
Här kommer i alla fall ett långt frossarinlägg med kort från de senaste månaderna.

Mannen på taket
En vacker dag i augusti var familjen Zäta tillsammans med familjen Rana och hälsade på alla djur och bönder i mina barndomstrakter.
Medan vi andra gullade med katter och tjurar klättrade Guldgossen upp på taket på huset. Det är rätt högt, och han ställde sig längst uppe på nocken. Jag blev jätterädd men låtsades som vanligt inte om min sinnesstämning utan ropade glatt ner min son. SEN fick han skäll.

Simskoleavslutning
En inte lika vacker dag, men likväl i augusti, var det simskoleavslutning för barnen.
Det spöregnade verkligen!
Guldgossen tyckte det var okej för han är inte så ömfotade, men lilla Svalan frös så hon skakade. Jag har filmat lite också, och på filmen hörs min brutna stämma ropa uppmuntrande ord till henne:
-Du klarar det lilla Svalan! Det är snart över!
Och lilla Svalan grät ikapp med regnet men simmade sina längd och jag grät nästan jag också, av medömkan med min magra dotter och över hennes stålvilja.

Fiskafänge
Lilla Svalan kommer bli en världsberömd fotograf om några år. Här har hon lyckats fånga mig från min allra bästa sida, med fläskfiléhakan i centrum.
Det blev några bilder på fiskarna vi fick också, men de var så små så det är inget att visa upp på bloggen.
Nej, här ska jag stoltsera med stora saker, som hakor och tänder…

Föräldramöte
Minns ni föräldramötet jag skrev om? När jag först inte kunde komma på om det var Guldgossen eller lilla Svalans klass som skulle träffas.
När vi kom till Guldgossens klassrum låg det bilder och beskrivningar av alla föräldrarna på barnens bänkar och vi vuxna fick gå runt och gissa vart vi hörde hemma.

Jag erkänner att jag inte tog det på bilderna.Det är jag till höger, med blå tröja. Förundersökningsledaren har missvisande nog fått något längre hår än sin fru, i alla fall på ena sidan huvudet.
Jag liknar mest Edward Muncks “Skriket”. Kanske inte fullt så ångestfylld dock.

När jag läste den korta beskrivningen av oss kände jag snabbt igen mig.Allt stämmer till punkt och pricka. Särskilt sista meningen!

Så här skrev Guldgossen om sin far:Som ni förstår har vi det viktigaste gemensamt.
Jag noterade att Guldgossen utelämnade min ålder, precis som en sann gentleman ska göra.

Italienarna
Jag har inte bett om lov att lägga upp de här bilderna, men det är fritt fram att klaga så ska jag ta bort dem.
Det är bilder på min Italiensyster och hennes yngste son.

Min syster är så vacker.Hon är stilig och välvårdad och har fått alla de bästa dragen från mina föräldrar, som mammas smala näsa och pappas höga kindben.Det finaste hon har är ändå sina två söner.
Jag har ingen bra aktuell bild på den äldste, men här är den yngste lille solstrålen.Det är inte bara jag som är förtjust i honom. Lilla Svalan har också ett synnerligen gott öga till sin minste kusin.
Glace au four
Jag är som ni kanske begripit vid det här laget, ganska svag för efterrätter.
Glace au four är en storfavorit. Och det är inte så svårt att göra trots att det ser riktigt lyxigt och avancerat ut.

Här är receptet:
Täck botten av en form med sockerkaksskivor.
Stryk på hallon- eller jordgubbssylt, eller ännu hellre; strö över frusna eller tinade bär av önskat slag.
Lägg på en lagom mängd glass. Det behöver vara ganska tjocka skivor för att inte glassen ska smälta i ugnen. Vaniljglass är godast.
Vispa en marängsmet av äggvitor och socker. Jag vet inte riktigt hur många ägg man ska räkna, det beror ju på hur stor form du har, men till den här satsen hade jag fyra (tror jag). Räkna en knapp halvdeceliter socker per äggvita. Först vispar man vitorna till hårt skum och sedan vänder man försiktigt ner sockret och vispar så lite som möjligt.
Bred marängsmeten över glassen. Det är viktigt att det täcker helt och hållet.
Sedan ska anrättningen in i ugnen på högsta möjliga temperatur och stå inne tills den blivit gyllengul.
Och så gäller det att äta direkt, innan hela härligheten smälter.

Det går bra att göra i portionsglas också.

Skor
Vi har för mycket skor.
Eller så behöver vi bara några skohyllor till.

Döm själva:Längst bort skymtar mina snygga röda gummistövlar, Förundersökningsledarens rejäla stövlar och längst inne i hörnet, dolda från kameran, står mina vandrarstövlar. Jag ser också lilla Svalans foppisar där borta, och så ett bar lägre gummistövlar som tillhör Förundersökningsledaren.
Högst upp på skohyllan står Förundersökningsledarens kängor, ett par nya finkängar som tillhör lilla Svalan och så Förundersökningsledarens snyggskor. På nästa plan står Guldgossens snyggskor, och två par tennisskor som tillhör lilla Svalan.
Längst ner står ytterligare ett par tennisskor, i blå mocka, som lilla Svalan använder som snyggskor, och så är det nog ett par tunnare skor som är Förundersökningsledarens, och så mina vardagstennisskor.
Bredvid skohyllan står Förundersökningsledarens träskor.
På golvet finns två par vinterkängor som lilla Svalan använder och ett par som är Guldgossens. Jag ser också lilla Svalans nästan urväxta stövlar, ett par av Förundersökningsledarens höstskor, mina Graningekängor och lilla Svalans skoltennisskor. Ock så ett par rejälare tennisskor som Förundersökningsledaren använder till vardags, mina vanliga tennisskor med inlägg, Guldgossens skoltennisskor och slutligen mina slit-och-släng-tennisskor som jag använder när jag jobbar i trädgården.

En glad kusin
Måste visa en riktigt glad liten kille som var och hälsade på oss i fredags. Han är inte gammal men kan redan rulla på R:en.

Kalastårta
Sista bilden för idag blir på mitt senaste bakverk.
Det är tårtan jag tog med till 50-årskalaset vi bjöd in oss till i lördags.
Gissa vilken bokstav födelsedagsbarnets namn börjar på…

Vi har två gula efterrättsskålar i skåpet. Inhandlade på IKEA.
Värdelösa enligt Förundersökningsledaren eftersom de inte går att ställa i diskmaskinen på något vettigt sätt, och eftersom glacyren är undermålet så att det är fula grå ränder i dem efter skedarna.

Idag har jag upptäckt något som gör att jag börjar hålla med Förundersökningsledaren om att vi bör hiva dem.
På undersidan hittade jag namnet på produkten. Ni vet ju att IKEA brukar hitta på klämkäcka namn på alla sina saker.

Skålarna heter: Secla!

Hur äckligt är inte det eller! Seckla…

I tisdags ringde jag goda vänner för att se om vi kunde få lite trevligt besök på lördag kväll.
Det var ganska länge sedan vi bjöd hem någon. Helgerna har gått åt till annat. Men nu är huset något sånär städat och almanackan så pass tom att vi var sugna på besök.

Hur gick det då? Kunde de komma?

Nej.

Men vi blev hembjudna till dem i stället.

Nu har vi städat. Förundersökningsledaren har som vanligt gjort grovgörat med dammsugaren och golvsvabben och jag har skött finliret med toaletter och speglar.

Den här gången fick jag också för mig att torka av dörrar och några väggar i tvättstugan. Det blev en väldig skillnad.

Just nu sitter jag och fundrar på vad det skulle kosta att anlita en städfirma för storstädning till jul. Typ flyttstäd, fast utan att man flyttar.

Jag har kommit fram till att jag sover bäst varm.

Med t-shirt och långbenta pyjamasbyxor nedstoppade i jägarsockarna så får jag mycket bättre sömn än när jag är avklädd.

Idag är det kallt. Jag sitter på jobbet och småhuttrar med axlarna uppe vid öronen och med fötter som istappar under skrivbordet.

Nu ska jag ta en stärkande promenad i raskt tempo för att få upp ångan, och för att köpa mig något att äta till lunch.

Det verkar bli ”en sån där dag” idag. En sådan dag när det mesta går på tok, där allt som kan gå fel gör just det.

Det började redan när vi försökte väcka barnen. Båda mina juveler var jättetrötta, och lilla Svalan var närmast avdomnad och bortom kontakt. När hon väl kom till sans använde hon morgonen åt att ömsom beklaga sig och ömsom gråta ut sin trötthet.
Det var inte förrän jag släppte av barnen vid skolan som hon samlade sig, torkade tårarna och morskade upp sig. Jag såg henne trava iväg, behängd med skolväska, gympapåse och kassen med regnkläder, men rak i ryggen som en fura. Så långt från den där lilla, lilla tösen som bara utsöndrade gråtmild trötthet och tröstlöshet några minuter tidigare. En förvandlingskonstnär av högsta rang. Så lik mig själv att det nästan är skrämmande.

Guldgossen hade inte heller någon bra morgon. När han tog sina första steg för dagen smärtade det till i vänsterfoten och han ropade på mig som fortfarande var inne i lilla Svalans rum och försökte ruska liv i henne.
Jag gjorde en amatörmässig undersökning av foten och upptäckte en svag svullnad på utsidan, bredvid fotknölen. Området var också en aning varmare än den omgivande huden och jag kunde lokalisera det ställe där det gjorde mest ont. Vad som orsakat skadan kunde jag däremot inte förstå.
Jag skrev ett brev till Guldgossens lärare om att han borde besöka skolsköterskan om hon är på plats idag, och om att han kan ta det lite lugnt på gympan om han fortfarande har ont.

Sedan åsamkade jag min Guldgosse mer smärta när jag borstade håret på honom. Balsamsprayet är på upphällning och jag måste skaffa en ny flaska på Apoteket idag. Guldgossens lockar tillhör det trassligare slaget och det brukar kunna bli både skrik och som idag – tårar, när det är riktigt illa.

När vi, flera minuter försenade, äntligen kom ner till ytterkläderna hade Guldgossen oturen att snubbla på en av väskorna och slog huvudet i en stereo som står lite malplacerad på bänken i tvättstugan. Han konstaterade uppgivet att det här verkligen inte var hans dag.

Inga fler missöden inträffade innan jag lämnat av barnen vid skolan.

Däremot såg jag något som gav mig rysningar av obehag och fladderfjärilar av oro i magtrakten.
Två ambulanser stod uppställda utanför ett av husen jag brukar passera på min morgonfärd till jobbet. Efter en stund mötte jag också en polisbil, och sedan ytterligare en. Jag tror inte att jag fantiserar för mycket om jag gissar att poliserna var på väg till samma hus.
Fantiserade gjorde jag ändå en hel del.
Vad kan ha hänt? Är det ett familjedrama, eller har det varit ett rån? En olycka? Är det flera skadade eftersom det var två ambulaner? Är några barn inblandade…

När jag kom till jobbet försvann tankarna på ambulans-huset, även om det bara var tillfälligt.
På golvet stod nämligen en hink, under den en massa blöta handdukar och från taket droppade det vatten.
Som tur är kommer läckaget inte från ett avlopp, utan från röret till ett element. Och som tur är har det droppat ner på golvet och inte på något av våra skrivbord med datorer och viktiga papper.

Det var min morgon det. Hur kommer resten av dagen gestalta sig?

Idag träffade vi Italiensystern, hennes man och barn för sista gången innan de far hem till Italien igen.

Det blev ett tårfyllt avsked. Äldste sonen trillade nämligen precis innan vi skulle åka hem från mina föräldrar och slog i pannan rejält.

Jag hörde en så irriterande reklam för lån på Megapol. Trots att jag bestämde mig för att komma ihåg vad företaget hette har det redan fallit bort.
Det var i alla fall reklam riktad till ungdomar.

Den unga, glada pratan drog meningar i stil med:
-När du var liten lånade du leksaker av bästisen och kläder av mamma.
-När du blev större lånade du bilen av pappa.
-Du har alltid lånat av någon du kan lita på.
-Låna pengar av oss. Det är tryggt. Lån upp till 90 dagar.

Det hjälpte ju inte att jag satt i bilen och skrek:
UNGDOMAR SKA INTE LÅNA PENGAR!

Glada rösten pratade käckt vidare om hur tryggt och bra det var att låna pengar av dem.

Sådär ja!
Redan tillbaka efter den snabbaste inköpsrundan på länge.

Jag körde rally genom Willys, med lilla Svalan påhejandes i vagnen.
En äldre dam schoade (har ingen aning om hur det stavas, det är västgötska) förskräckt när hon såg min framfart med “det arma barnet”.

Dock höll det på att bli en väääldigt kort tur till affären. Jag fick nämligen inte med mig plånboken hemifrån till en början. I stället satte jag mig i bilen med min kalender.
Visst är mina dagar värdefulla, men de fungerar dåligt som betalningsmedel för socker, äpplen och grillkorv.

När jag bytt almanackan till plånboken kunde man tyckt att det skulle varit nog med tossigheter, men ytterligare förseningar uppstod utmed vägen.
Lilla Svalan störde min koncentrerade körning med att fråga vad vi skulle göra på skolan.
Utan att tänka på det, och förmodligen var det väl just brist på tankeverksamhet som fört mig på villovägar, så hade jag kört till skolan. Min hjärna var inställd på att lämna barnen till fritids och sen tänkte jag bege mig till jobbet. Eller, ja, tänkte var väl fel uttryck. Det var nog instinkten som styrde bilen.

Familjens herrar har gett sig av.

Förundersökningsledaren ska på återträff med fjällvandrargänget.
Han har suttit uppe några nätter i veckan och filat på ett kvartslångt bildspel som han kommer visa sina medvandrare. Det är jättebra, lite småroligt, och med synkad musik.
(Men det är inte såååå bra att det motiverar flera timmars oigentaglig sömn…)

Guldgossen har hajk i helgen, tillsammans med Royal Rangers i Örslösa.
Det ska vara ute i skog och mark och passa sig för att skära sig, bryta benen, hugga sig med yxa, elda upp varandras fleeströjor och frysa ihjäl i vindskydd om natten.
Det är allt jag har att säga om den saken!

Lilla Svalan och jag ska ha eget fredagsmys.
Just idag inkluderar det sockerkaksbak och matinköp.
Det är inte helt osannolikt att det även inkluderar ostbågar. Jag ska gå och läsa på påsen. Det kan väl inte vara så mycket kolhydrater i ostbågar…

Det blåser ute.
Så mycket att en trottoarpratare utanför Högskolan Online blåste omkull när jag gick förbi. En man stirrade hätskt på mig.
Jag tog det som en komplimang. Han måste trott att jag var en ung ligist…

Jag var på väg till Apoteket för att köpa kondomer.
Glömde ta en kasse.
Det var fler som stirrade på mig när jag gick tillbaka till jobbet med det tomteröda paketet i handen.

Den där huvudvärken…
Under eftermiddagen i går transformerade den sig från hanterbar till outhärdlig men så långsamt och smygaktigt att jag nästan inte märkte det.

Rätt som det var var klockan halv fem och jag slutade jobba för att hinna leverera en bortglömd gympapåse till lilla Svalan innan hennes handbollsträning började.
När jag reste mig från mitt skrivbord kände jag hur huvudvärken, detta ondsinta moln som byggt bo innanför skallbenet, hånskrattade åt mig och mina tappra försök att se oberörd ut när jag tvingades bära med mig min parasit ut från jobbet.

Lilla Svalan var tack och lov lätthanterlig och glad när jag hjälpte henne byta om och komma iväg från skolan till handbollen.
Guldgossen var ännu mer lätthanterlig och skötte sig helt själv när han samlade ihop sina saker och gick med mig till bilen.

När jag kom hem såg genast Förundersökningsledaren vilken status jag befann mig i och ömkade mig lite innan jag kraschade i säng.
Jag ville inte sova, inte innan vi ätit åtminstone, så jag läste lite och for sedan och hämtade hem lilla Svalan från handbollen när middagen var klar.

Förundersökningsledaren bjöd på kyckling med Onkle Bens-gryta och efter maten dämpade sig monstret där uppe såpass att jag kunde stryka lite.

När jag gick och la mig satte jag igång TNS-apparaten och låg med den två timmar.

Under natten vaknade jag av att lilla Svalan vrålade efter mig borta från sitt rum. Jag for förskräckt upp och snubblade mig in till hennes säng. Hon hade ont i en häl som hon slagit i tidigare under kvällen.
Jag kunde inte se någon åverkan så jag lät henne bara krypa ner bredvid mig i sängen och sedan låg vi och gosade en bra stund tills hon trött deklarerade att; nu gjorde det inte ont längre. Då gick hon på eget initiativ tillbaka till sin säng och somnade om.

När jag vaknade i morses hade jag ingen huvudvärk.
Nu, sittandes vid frukostbordet, känner jag det ondskefulla molnet hovra innanför pannan och smida ränker på att slå till igen så fort det får tillfälle.
Därför ämnar jag komplettera mina frukostägg med två Diklofenac. Migränmedicin är inte billigt, och jag vet att jag kommer få sota för tilltaget i form av magkatarr, men det får det vara värt idag. Ikväll får vi nämligen besök av min mamma ohch Italien-systern och hennes söner. Jag vill ju hinna träffa dem så mycket som möjligt innan de far tillbaka till Italien igen.

Kanske är det den nya sängens fel. Kanske är det bara jag.
Hur som helst har jag kommit in i ett stim av huvudvärk.

Det har inte varit den där tunga, riktigt jobbiga huvudvärken, som spänner åt och dunkar hårt. Snarare en nästan hemtrevlig småvärk. Jag har stått ut.

I morses vaknade jag med huvudvärk. Det brukar vara ett tydligen tecken på att dagen kommer gå åt pipsvängen.
Jag vill inte vara en sådan person som ger upp direkt, lägger mig ner och erkänner mig besegrad. Nejdå! Jag biter ihop, undviker att känna efter, och går med förväntansfulla steg till jobbet. (Eller, till bilen i garaget…)

Vid niotiden hade huvudvärken tilltagit och blivit besvärande. Jag tog en av de dyra tabletterna. Och bestämde mig för att vinka vit flagg om det inte blivit bättre efter en timma.

Nu har det blivit bättre.
Inte så mycket bättre att jag jublar av glädje och tacksamt tar emot alla anti-huvudvärks-tips i fikarummet, men bättre.

Jag har ett trix jag brukar ta till om jag känner mig lite nere.
Jag slutar.
Slutar känna.

Jag har blivit förvånansvärt bra på att inte känna.
Biverkningarna i form av avtrubbning, känslokallhet och blasé-ighet är förhoppningsvis ännu inte så allvarliga att omgivningen drabbas.

Ibland känner man sig mer värdelös än annars.

Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har jag brillierat över hur duktig jag är och hur mycket jag hinner med på mornarna. Jag har framställt mina tidigaste delar av dagen som stressfria och harmoniska.

Tji fick jag för det!

I morses var jag allt annat än lugn och fin.

Det började med att jag egentligen hade känslan av att jag skulle få sovmorgon. Anledningen var att Guldgossen kanske skulle stanna hemma ytterligare en dag. Han hade lite feber igår och eftersom de ”bara” ska spela handboll idag och inte ha några lektioner tyckte vi vuxna att det är bättre med en feberfri dag hemma innan han tacklar skolarbetet igen.
Guldgossen var dock av en annan åsikt. Han tyckte att han varit hemma länge nog och bröt ihop när han fick höra att han inte skulle få vara med och spela handboll. Vi vuxna fick ändra taktik och lovade kontrollera frisk- eller sjukhetsgraden på morgonen.

Guldgossen hade ingen feber. Han var istället het av förväntan inför handbollsdagen.

Min vanliga sejour med dagboksskrivning och eftertanke förbyttes till kringspring med febertermometer och beslutsfattande.

Sedan sprang tiden iväg medan jag satt med frukosttéet och läste Guldgossens läxbok om en bortsprungen katt och en rymmarpojke. Boken var så bra att jag liksom glömde bort att titta på klockan. Och plötsligt hade tidpunkten då jag brukar väcka barnen passerats med god marginal.

Båda barnen skulle till skolan. Lilla Svalan ska dessutom till badhuset idag och jag fick jaga runt ett bra tag innan jag kunde konstatera att jag inte hittade hennes baddräkt. Jag ringde till Förundersökningsledaren och frågade om han hade sett den, och det hade han. Den låg i mitten av en stor tvätthög i soffan. Jag lovar att jag aldrig skulle hittat den om jag inte vetat var jag skulle leta.

Det blir inte såå kul att komma hem idag för nu ligger all stryktvätt utspridd i allrummet på övervåningen.

Lilla Svalans fröken, som är en klok kvinna, har i veckobrevet noterat att barnen bör ha med sig en smörgås de dagar det är bad. Alltså sprang jag ner för trappan och började bre en tunnbrödsrulle. Jag fortsatte med två Hällakakor till Guldgossen som ju också skulle ha mellanmål med sig. Och så letade jag reda på en spork och värmde köttbullar. Köttbullarna hamnade i matlådan tillsammans med makaroner som jag faktiskt kommit ihåg att koka dagen innan, ifall nu Guldgossen skulle vara frisk. Sporken (som är en ganska smart kombination av sked och gaffel) tejpade jag fast på matlådan och la mat och mackor i skolväskan. Så kom jag på att han nog behöver ha något att dricka också och la ner en tom vattenflaska och fyllde en annan flaska med saft.

När vi nästan var klara att fara frågade Guldgossen vilka skor han skulle ha. Just det! Efter en ny vända i huset kom jag tillbaka med packad gympapåse också.
Äntligen kunde vi ge oss iväg. Två minuter innan barnen skulle äta frukost i skolan.

Phu!

En schäfferhund skäller som besatt på en svart labrador. Schäfferägaren klappar om sin hund och säger med en hög stämma, som är mer riktad till ägaren av den lugna labradoren än till sin hund:
-Duktig pojke! Det är viktigt att markera.

Jag gör en minnesanteckning om att man inte kan lita på alla hundägare.

En gammal vithårig tant, med betoning på gammal, sitter på sin rullator utanför Komvux och röker njutningsfullt en cigarett. Jag funderar på om hon har lunchrast eller om hon sitter där för att locka “ungdomarna” i fördärvet. Det ser hur som helst rätt så skönt ut.

Jag gör en minnesanteckning om att inte låta mig förledas av gamla tanter.

Fördelen med ett massagebadkar är att man kan tappa upp ett varmt bad med lavendelbadsalt och sänka ner sin lekamen för en halvtimmas nollställd avkoppling och vila efter att man kommit hem från ett rejält arbetspass i Kaffestugan.

Jag har fått en ny Bolibompafavorit.

Fåret Shaun har en liten efterföljare som roar mig och lilla Svalan när vi borstar tänderna på mornarna.
Idag ville han spela trumma. Ankan hade tagit trumman och Timmy var sur nästan hela programmet.

Det är så bra gjort. Jag fattar inte hur man lyckas visa så mycket känsla med bara en liten dragning i ena ögonvrån eller genom att flytta näshålen någon milimeter åt ena eller andra hållet.

Visst gör det ont när kroppar brister.
Varför skulle annars kvinnan kvida.
Varför skulle annars all hennes heta längtan
stelna, blekna med det röda.
Hinnan var en boning hela månaden
där intet nytt intog sitt livsfäste.
Ja, visst gör det ont när kroppar brister,
ont för den som kvider
och den som blöder.

Ja, nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tung de hänger,
klamrar sig vid väggen, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Det är svårt att vara oviss, rädd och delad:
Vill jag blöda eller föda?
Sitter kvar och bara darrar.
Jag vill stanna
och vill falla.

Jag har en ryggkliare. Den är inköpt på Indiska för ca tio kronor och lika många år sedan.
Nästan varje kväll unnar jag mig en knapp minut med min vän. Han kliar och jag njuter.

Jag är uppväxt med kli på ryggen. I mitt barndomshem serverades oftast TV-programmen tillsammans med en lång stunds ryggkliande. Vi gick laget runt. Det var fantastiskt skönt och gemenskapsfrämjande.

Tyvärr är Förundersökningsledaren inte lika intresserad av att klia rygg som jag är. Han brukar göra ett tappert försök men det är kanske lätt att förstå att en kvinna som borstar tänderna i tio minuter bara för att det är så skönt, är aningen svårtillfredsställd och tycker att det är för lite med bara några minuters kliande.

Därför är bambupinnen med en skårad böj i ena änden en så uppskattad kamrat.
Och ikväll tyckte jag liksom att det kliade lite extra.
Kan det möjligen bero på att jag hittade en fästing bakom Guldgossens ena öra tidigare idag?

Det var lite lustigt egentligen, för vi pratade om fästingar på jobbet idag.
Jag tror inte på reinkarnation men tanken att de värsta skurkarna skulle återfödas som något lägre stående djur lät ändå lockande när vi diskuterade saken i lunchrummet. Chefen tyckte att det värsta måste vara att återfödas som fästing. Tänk att tillbringa hela livet hårt fastklamrad vid ett grässtrå och bara vänta, vänta, vänta på att någon kom förbi. Och sedan antingen dö vrålhungrig efter att ha väntat förgäves, eller få ett enda rejält skråvmål och upptäcka att man sväller till orimliga proportioner.

Nej fy för att vara fästing, låter inte alls festligt.
Då är jag mycket hellre människa och kan sitta här i lugn och ro och klia mig.

Hur kliar sig en fästing förresten? Den har ju alla benen samlade framme vid huvudet. Tänk att vrålhungrig vänta hela livet fastklamrad vid ett grässtrå, och så börjar det plötsligt klia på bakkroppen som du inte når. Det måste vara det värsta som kan hända.

Vardag
Huvudvärk
Jättetrött
Jobb
Huvudvärk
Grinig
Trött
Orkeslös
Fantasilös
Allmänt lös…

Vardag…

En enda gång under föräldramötet blev jag lite upprörd.

Barnen har fått förlängda skoldagar. I våras slutade skolan kl 14.00 och i höst 14.20.
Jag har i min enfald trott att det berott på att barnen är ett år äldre, går i fyran i stället för trean.
Men icke sa nicke!
Det beror tydligen på skolbussarna. Nu när eleverna, som tidigare gått på en numera nedlagd skola utanför stan, har flyttats in, så måste ju skolskjutsarna organiseras på bästa sätt. Och för att lösa det har man förlängt skoldagen med tjugo minuter.

Jag hade själv en ganska dryg busstur till och från skolan under de 13 år jag gick i skolan och vet att det inte var det allra roligaste.

Hur som helst. Det var inte skolskjutsarna som gjorde mig irriterad. Mina barn blir ju curlade av sin mor till skolan om de inte behagar cykla i sju minuter.
Det jag blev arg över var när en av föräldrarna som bor på landet klagade över den förlängda skoldagen och sa:
-Ni måste ju tänka på oss som bor på landet. Nu med den förlängda skoldagen så är inte min son hemma förrän kvart i tre på eftermiddagarna. Och sen vill han ju hinna ägna sig åt sina fritidsintressen också och inte bara läsa läxor.

Grejjen var alltså att mamman tyckte barnen får för mycket läxor.
De har sex engelskaglosor, en matteläxa som inte är allt för betungande (om den inte består av uppgifter som går ut på att ta reda på varför Sophie är korkad nog att passa på att gå till frissan när hon är på semester i Frankrike och inte kan ett ord franska…) och en SO- eller en engelskaläxa.

Jag tycker inte att det är så farligt mycket. Framförallt inte om ungarna är hemma redan kvart i tre!
Vilket jag inte kunde hålla tyst om. Men så ville jag ju inte starta ett “vi i stan” mot “er på landet”-krig heller så jag sa:
-Nu kanske det har att göra med lite hur man jobbar också. Jag och min man jobbar båda heltid, vanliga åtta till fem-jobb, så Guldgossen är hemma kvart över fem ungefär. Man vill ju uppmuntra sina barn till att hålla på med någon fritidssysselsättning och då blir kvällarna väldigt korta. Jag skulle vilja föreslå att det finns utrymme under fritids-tiden för läxläsning.

Det roliga var att jag, som är en erfaren svammelpratare, inte hade en aning om att jag skulle föreslå det där med läxläsning på fritids innan jag öppnade munnen. Jag ville egentligen bara klämma till damen som hade mage att klaga på att hennes son inte kom hem förrän kvart i tre när min son inte är hemma förrän kvart över fem. Och så när jag började prata så upptäckte jag att mina ord var på väg att låta som rena pajkastningen, så jag gjorde som jag brukar, kopplade loss tankeförmågan och lät tungan löpa fritt, och simsalabin så hade jag kommit med ett jättebra förslag.

Alla tyckte att det var ett jättebra förslag. Föräldrar och lärare.
Tyvärr föll det när vi pratade med fritids-personalen.
De är två vuxna på 35 barn.
Det finns inte i chans i världen att de ska ha möjlighet att hinna sätta sig ner med de barn som vill läsa läxor.
Jag gissar att de har fullt sjå med att undvika att barnen slår ihjäl varandra eller river skolan eller åtminstone rymmer till skogs. Fast det sa de förståss inte.

De skulle dock fundera på om de kunde ställa ett klassrum till förfogande för de barn som vill sätta sig i lugn och ro och jobba med sina läxor. Det var också mitt förslag, som jag inte vet var det kom ifrån.

Ibland blir jag lite orolig för mig själv. Varför kan jag komma på så bra idéer när jag inte tänker? Och varför kommer jag inte fram till något vettigt alls när jag faktiskt anstränger mig?

Jag har sällan sovit så gott som i natt.

När jag la mig tog jag på mig ett par varma sockar, och pussade på Förundersökningsledaren.

Nu längtar jag efter min karl.

Det börjar bli kväll och vi har klarat oss utan honom här hemma i fyra dagar. Om lite mer än ett dygn är han hemma igen och det är inte en dag för tidigt.

Jag saknade honom lite extra igår kväll också. Då behövde vi en ficklampa för att leta efter en liten spelpjäs som försvunnit in under soffan. Det slog mig att jag faktiskt inte vet exakt var vi har ficklamporna här hemma. Förmodligen är de utspridda på olika strategiska platser, platser som jag inte känner till.
Det slutade med att jag hämtade en cykellampa från garaget.

I morgon kväll är det tjej-tillväxtgrupp här hemma. Då får barnen sköta sig själva. Jag vet att de kan, men det hade inte skadat med en man som stoppar om dem.

Det skadar inte med en Förundersökningsledare som stoppar om mig heller känner jag nu…

Äsch, jag erkänner:
JAG ÄLSKAR FÖRUNDERSÖKNINGSLEDAREN.

Lilla Svalan ballade ur en stund innan middagen. Jag försökte med lite läxläsning men hon låg på golvet och skrek sig hes för att vi andra inte var tysta.

Efter en time-out uppe i sitt rum kom hon tillbaka ner för att äta och sedan intog alla hemmavarande familjemedlemmar soffläge framför TV:n.

Nu sover småkottarna och jag ser på sista avsnittet av Överlevarna.

Nu är det riktigt härligt väder!

Stråken av höst från i morses har sopats bort av solstrålarna som dansar sin sommardans igen på parkbänkar och kullersten i Lidköping.

Jag gick en sväng till Jysk på lunchen och provlåg i deras sängar. Om jag inte passar mig kan det bli en skön ovana. Jag skulle kunnat somna där.

Våra sängar där hemma är lika gamla som vårt äktenskap men har inte hållit alls lika bra. Alltså, det är inget större fel på dem, men både Förundersökningsledaren och jag känner att det börjar kännas i rygg och höfter efter en natts hård sömn.
Och på Jysk har de som av en tillfällighet rea på sina bästa sängar. Och som av en tillfällighet har just den modellen som de rear ut fått riktigt bra betyg i ett jämförelsetest i GP eller om det var GT.

Det är frestande att köpa nytt. Lite höstnytt så här i sensommarvärmen.

Idag är det den 9:de september 2009.
Med spänd förväntan satt jag och väntade på att klockan skulle bli 09.09.
Fem 09: or på rad måste ju innebära något exceptionellt.

Så fick jag ett telefonsamtal och tappade fokus för en stund. Plötsligt var klockan tio över nio.
Och jag hade ingenting märkt. Ingen ”ljudbang” eller ett litet hopp i tiden. Tidslinjen fick inte ens hicka.

Jag har fått en släng av bloggtorkan känner jag. Det händer inget kul, intressant, omskakande, roligt, tråkigt, uppseendeväckande, eller…

Alltså, det händer ingenting alls just nu om jag ska vara ärlig.

Nej, i stället för att försöka krysta fram ett inlägg tror jag att jag ska gå och stryka lite, eller öva på sångerna till nästa framträdande, då med lilla körgruppen (vilket vackert namn på en kör…). Senare ikväll ska jag titta på andra avsnittet av “Överlevarna”. Jag gillar ju katastroffilmer så den här serien borde vara i min smak.
Och så ligger den ju så i tiden. 😉

Jag köpte Voltaren T på lunchen. Det är till Förundersökningsledaren som ska fjällvandra. Blir inte det en perfekt kärleksgåva från en förutseende fru?

Nej, faktum är han bett mig köpa. Han känner sin kropp och vet vad som väntar efter några dagars vandring.

Guldgossen har visat mig att man kan söka efter bilder på google. Det hade jag ingen aning om.

Börjar jag månne bli gammal nu?

Hänger för första gången upp tvätt ute, på vår relativt nyuppsatta tvättvinda.
Förundersökningsledaren brummar iväg i min lilla bil, tillsammans med Guldgossen som ska iväg och leka med en ny klasskompis. Kompisen bor på landet.

En känsla kommer över mig.
Jag känner mig plötsligt som en RIKTIG kvinna.

Man vet att man har stressat lite för mycket när man står i köket på morgonen med en kopp te och en obredd macka, och inte för sitt liv kan komma på vad man borde göra härnäst.

Barnen är lite hängiga.

Lilla Svalan hade huvudvärk i kväll och Guldgossen 37.7.
Förundersökningsledaren har lovat vara hemma i morgon om det behövs. Han var själv rôsen idag.

Nu hoppas jag att alla somnat, så att jag kan lägga mig och läsa en stund innan jag knoppar in.
Jag har kommit så pass långt i “Sömnlös” att den börjar intressera mig lite.

Båda barnen är iväg och leker med vänner. Förundersökningsledaren paddlar…
…och jag är ensam hemma med ett lapptäcke.

Kan en söndag bli bättre?

Jag syr lapptäcke.

Lilla Svalan leker med sin bästis.

Guldgossen är här hemma med en klasskamrat. De fortsätter strax på det Monopol-spel som jag och Guldgossen påbörjade för en timma sedan.

Först vaknade jag 5.20.
Sedan 6.02. Då trodde jag att jag försovit mig innan jag insåg att det var söndag.
Nästa gång var klockan 6.53.
Och så 7.16. Då var Förundersökningsledaren nere och bökade runt i köket och hade som vanligt missat att stänga dörren till sovrummet. Jag fattar inte att han inte kan fatta att jag väcks av sådana ljud. Bara för att han själv inte är lika lättväckt… Irriterad gick jag på toa och trodde att jag inte skulle kunna somna om, bara för att jag var så arg. Jag stängde FÖRSIKTIGT dörrarna till barnens rum också, så att min käre make inte skulle råka väcka dem heller med skrammel av porslin och prassel med plastpåsar.
Jag lyckades dock somna om och vaknade någon gång runt åtta när Förundersökningsledaren faktiskt SMÖG in i sovrummet för att hämta något. Jag sa “hej då” och “lycka till” och menade det. Han ska paddla Kållandsö runt idag, i kajak. Jag vet inte om han paddlat kajak tidigare.
Sedan vaknade jag halv tio utan att ha märkt att jag somnat om och sedan låg jag och läste en stund. Plötsligt var klockan kvart i elva. Jag har ingen aning om hur det gick till. Barnen har inte gjort något väsen av sig. När jag kom ut i allrummet låg lilla Svalan med lurar och tittade på TV och Guldgussen satt i sitt rum med lurar framför datorn. Jag visste inte ens att båda var vakna.

Nu måste vi äta frukost och sätta lite sprutt på den här dagen.
Efter att ha legat och läst så länge utan glasögon ser jag hur suddigt som helst. Det brukar gå över efter ett tag men känns lite obehagligt just nu.

Gårdagen: Stress, stress, stress.
Och när arbetskamraterna gått hem och jag ännu inte var klar med mitt jobb uppstod mer stress, stress, stress. För då ringde Förundersökningsledaren och frågade när jag ämnade komma hem, och om jag ville följa med och fiska.

Så klart att jag ville följa med och fiska. Vilken fråga! Jag älskar att fiska.
Stress, stress, stress och en snabbsväng till Willys för att handla inför barnkalaset. Jag ringde hem på mobilen när jag satt mig i bilen med två kassar kalasmat i kofferten. Ingen svarade, varken hemma eller på Förundersökningsledarens mobil. Äsch, då hade de hunnit åka.
Nedslagen fortsatte jag hemåt och desto mer strålande glad blev jag när jag upptäckte lilla Svalan i garaget. De hade inte hunnit åka. När jag ringde var de ute och jagade mask.

På stående fot och under rekordtiden en minut, intog jag middagen av falukorv och makaroner. Jag tog trappan med två steg i taget för att byta om och satt beredd i bilen innan de andra ens hunnit ta på sig ytterkläderna.

Lilla Svalan bar maskburken. Hon hade hunnit bli väldigt förtjust i maskarna och klappade dem och pratade med dem. Hon till och med intervjuade dem:
-Hur känns det nu, när ni snart ska dö!
Och förmanade dem:
-Ni gör inget hångel där när ni ligger så tätt!

Så var vi framme vid Ullersund. Min värsta stissighet började lägga sig och jag försökte insupa lugnet vid sundet, på bryggan under alarna.
Förundersökningsledaren tog fram sitt kastspö och kastade ganska snart upp draget i en alm.
Barnen metade. Jag agnade med halva maskar medan lilla Svalan talade lugnande till de vridande kräken. Det nappade inte så mycket men barnen lyckades dra upp två aborrar som var för små för att få följa med hem och en skräpfisk som fick göra sällskap med aborrarna tillbaka ner i sjön.

Efter en stund kände jag hur all stress hunnit rinna av mig. Axlarna sänktes, de virriga tankarna som fladdrat som styrlösa fjärilar flög tillbaka in i min hjärna och satt sig till ro, andningen flyttade sig från ytliga flämtningar i lungtopparna till magdjupa, lugna andetag.

Då sa barnen:
-Nu är det tråkigt. Nu åker vi hem!

Det var en bra dag igår.

Båda barnen trivdes med att börja skolan igen. Bra lärare, bra klasskamrater.

Halv fem var jag och hämtade dem och så for vi hem och svidade om och slängde med oss badkläder och cyklade till stranden. Där väntade en skön kväll med grill och klassmöte. Barnen badade i det iskalla vattnet och värmde sedan upp sig med att leka på lekplatsen. Vi vuxna satt och gonade oss i solen som gjorde plötslig och oväntad entré under gårdagen. Vi pratade om ditt och datt och bestämde vilka som ska agera nya klassföräldrar under läsåret.

När vi kom hem åt vi överblivna muffins från kalaset, med vaniljvisp och blåbär. Jag stökade lite i köket och tog hand om en tvättmaskin Förundersökningsledaren på något mystiskt sätt hunnit starta under de fem minuter han var hemma och fixade grillmaten.

En bra dag helt enkelt.

*

Torsdag morgon kvart över sju.
Mina fina, skolklädda och redo.

Jag drömmer så mycket nu för tiden.

I går natt drömde jag bland annat att jag åsåg nära dussinet apor som meddels motorscyklar, rallycrosscyklar och mopeder själva forslade sig till en djurpark. De körde som galningar och körde i brôt allt som oftast. Jag tyckte djurparksföreståndaren måtte vara galen som hanterade sin investering på detta sätt. Inte för att det var synd om aporna som kunde skada sig, utan för att ägaren skulle förlora pengar på skadorna.

I natt drömde jag att jag befann mig på resande fot, troligen med jobbet. När jag checkade in på flygplatsen använde jag mig av ett pass som tillhört en äldre, sedan länge avliden släkting (som inte finns i verkligheten utan som min drömmande hjärna uppfann). Det var fullt normalt att använda andras pass och utge sig för att vara någon annan och jag hade till och med fem olika pass med mig att alternera mellan.
Vid ombordstigningen på planet, som skedde i hast och stress och halvmörker, tog en tulltjänsteman mig åt sidan och förklarade att den person vars pass jag använt, hade en stor skuld sedan 1950-talet och när nu datorn registrerat att personen uppenbarligen fanns tillgänglig så plingade den till och jag skulle få betala räntan på skulden.
Räntan uppgick till en miljon!
Jag fick ont i magen vid tanken på att behöva berätta för Förundersökningsledaren om min katastrofala fadäs.

Guldgossen ville titta på film. Och inte en film som finns inspelad på TV-datorn utan som vi har i det gamla urtidsmediat DVD. (Ironi…) Hur som helst så är tyvärr vår DVD-spelare av det mer uråldriga slaget och krånglar så mycket att det inte längre är lönt att försöka ge sig på att spela några skivor där. Det berättade jag för Guldgossen.

-Men mamma, vi har ju köpt en ny!

Det där var inget jag kunde påminna mig så jag nekade ihärdigt, ända tills Guldgossen drog iväg mig till TV:n och, minsann, där stod det en apparat som jag aldrig sett tidigare.
Först misstänkte jag att Förundersökningsledaren och Guldgossen gemensamt gjort en liten kupp bakom min rygg när de skaffat den där slimmade svarta tingesten.
-Men mamma, du var ju med när vi satte i alla sladdarna.

Jag erkänner att jag inte kan minnas varken inköpet eller sladdragningen men jag tvivlar inte på Guldgossens ord.
Det är nog snarare så att jag börjar bli senil.

Guldgossen och Förundersökningsledaren är på läger. Jag och lilla Svalan vinkade av dem vid kyrkan halv tio i går förmiddags. På söndag ska vi åka och hämta dem igen.

Tills dess har vi en hel rad sköna tjejjdagar för oss själva.

Lilla Svalan har beställt fotbad, målade naglar, McDonald´smat, bubbelbad, lek med kompisar och såklart pannkakor. Jag tycker det är mycket rimliga önskemål.

Igår lekte hon med en kompis hela dagen och vi målade både tå- och fingernaglar. Vi åt pannkaka till lunch och kvällsmat. Idag blir det mer pannkaka och mer lek och så kanske fotbad till kvällen.

Jag ägnade gårdagen åt att först botanisera bland alla broschyrer på turistbyrån. Jag råkade få med några på tyska också så på måndag får jag gå dit igen. Sedan handlade vi lite på Willy´s så att vi har tillräckligt med ägg till all pannkaka.

Här hemma har jag vattnat utomhus, klippt av ett gäng jordgubbsblad på de plantor som inte blommar mer, strukit en massa tvätt och sytt på lapptäcket.
På kvällen tittade lilla Svalan och jag på ett program om dinosaurier och så på Ernst som tar i hôll med sommarbostäder. Vi gick och la oss i dubbelsängen strax efter tio.

Jag ställde väckarklockan på åtta, för en viss anpassning till icke-semester-tider. Då kommer klockan visserligen ringa drygt två timmar tidigare, men jag får väl gå upp klockan sju i morgon bitti… eller inte…

Nu vankas strax frukost och fredagen kan börja.

Vardagen närmar sig med stormsteg. Jag är inte odelat negativ. Visst är det skönt med sena mornar, frukost vid tio-taget, hemmapyssel utan stresskrav, glada barn som leker, leker och leker, sena kvällar med film, obegränsat med tid för lapptäckssömnad, trädgårdsrensning och stryktvätt och dagar som inte behöver rutas in i fasta mat- och sovtider men…

Jo, nu blev jag odelat negativ.
Jag vill inte börja jobba på måndag.

Jag tänkte skriva att jag ser fram mot lite fasta rutiner och att träffa arbetskamraterna igen, känna att man gör lite nytta… men jag ångrade mig när jag verkligen tänkte efter.

Står i köket och häller ingrediens efter ingrediens i bakmaskinen inför morgondagens färska frukostlimpa.
Har just klippt upp en påse torrjäst när den glider ur mina söndertvättade händer och miljarder små jästflagor sprider ut sig på golvet.

Nej, jag blir inte arg. Inte ens en gnutta frustrerad. Jäst är billigt och jag har ytterligare en påse i skafferiet.

Och det bästa av allt: Jag har ett litet hål i sockeln vid golvet strax bredvid spisen. Om jag sparkar till där så startar centraldammsugaren och jag behöver bara dra några tag med sopborsten så är jag av med eländet.
Det är ungefär som att sopa skräpet under mattan.

Ibland är jag väldigt glad över att vara gift med ett prylgalet teknikfreak. Utan honom hade det där hålet aldrig funnits.

Efter frukosten bestämde jag mig för en liten promenad i syfte att utröna huruvida det fortfarande finns blåbär kvar i skogarna häromkring. Modern har nämligen uttryckt en önskan om att komma häröver och plocka någon dag.

Jag hittade både blåbär och lingon.

Jag “hittade” också ett nytt bostadsområde i närheten av vårt. I och för sig har jag väl länge känt till att det varit ett på gång men jag visste inte att man kommit så långt att man börjat bygga.

Nyfiken som jag är bestämde jag mig för att spatsera igenom området och kika lite.
För att komma dit var jag tvungen att passera en bäck, en skogsväg som var gropig efter stora maskiner, och ett lite halvsumpigt område i utkanten av den första tomten.

När jag äntligen trodde att jag hade fast mark under fötterna igen så hände det.
Jag trampade tungt på en plätt med slät och torr jord, sådär tungt ni vet som man gör när man fått jumpa från tuva till tuva och äntligen ser att här finns något stadigt att landa på.

Det stadiga var inte stadigt, det var en bottenlös gyttjepöl maskerad till torr jord.
Mitt tunga högerben sjönk ner i leran och jag fick kasta mig framåt för att inte sjunka ner ända till knät. Plätten jag kastade mig mot var en slänt med makadam.
Jag bröt högerhandens lillfingernagel som jag så omsorgsfullt skulpterat med filen i går kväll. Med ett högljutt slurpande lyckades jag i alla fall dra loss foten.

Resten av vägen gick jag i sakta mak med en stor lerklump som ersättning för den en gång vita tennisskon på högerfoten.
Förundersökningsledaren skrattade när jag kom hem. Jag skrattade också. Det var ju rätt dråpligt ändå.

När jag tvättat skor, byxor och fötter och hängt åtminstone byxorna på tork på tvättvindan, satte jag mig en stund i solstolen i trädgården. Jag tror det var första gången jag solat i vår trädgård. Eftersom ändå byxorna redan hängde på tork så tog jag av mig t-shirten också och lät sommarsolen som äntligen kommit på besök, behagligt smeka min kropp.
Tre minuter lyckades jag njuta innan det dåliga samvetet skrek för högt och jag gick in och började sy på lapptäcket i stället.

Men nu vet jag att jag kan.
Både gå på upptäcksfärder (men nästa gång tar jag nog stövlar) och sola.

Jag har inte gjort många knop idag. Strukit lite och bara gått runt och lallat utan att göra ett skapandes grand.

Det är semester det!

Men i morgon kommer Falunsystern på besök. Jag ska hämta henne klockan nio vid bussen. Sedan ska jag bjuda på frukost (scones) och så ska vi spela spel (Carcasonne) och äta lunch (taccos) och handla (brudklänning och jeans) och spela mera spel (kanske Siedler) och på kvällen far vi hem till mina föräldrar och äter kvällsmat (kräftor och paj).
Då får jag fullt upp och måste sätta på hjärnan igen. Det kommer bli spännande.

Att tvätta sig igenom dryga tre veckors resekläder kommer ta några dagar i anspråk. Tvättmaskinen kommer behöva gå för högtryck och torktumlaren och klädstrecket i tvättstugan kommer vara fulla.

Då kommer plötsligt Förundersökningsledaren på att det är dags att sätta upp tvättvindan han köpte för två år sedan.

Nu har han grävt, mätt, blandad bruk, gjutit och vattenpassat. I morgon borde det gå att sätta upp vindan.

Jag har inte haft hjärta att påpeka att det ska regna i morgon, och de närmaste femtioelva dagarna…

Det är mycket som tar slut idag.

Sista arbetsdagen före semestern.

Sista dagen för barnen på fritids innan semestern.

Sista dagen på simskolan för barnen innan semestern.

Sista…

Nej, nu vet jag inget mer.

Håller på att plocka in i diskmaskinen. En mugg har torkat fast på diskbänken och påminner mig om morgonens missöde.

Trots ganska god planering hade vi som vanligt bråttom. Vi sitter i uterummet och äter frukost. Lilla Svalan har till sin lycka fått en smörgås med Nutella på. Hon behöver få en sockerchock för att orka med simskolan som är det första som händer på morgonen, och skulle hon mot förmodan gå upp lite i vikt så vore det väldigt bra också.
Guldgossen tjurar för att han inte får choklad på mackan. Han är nötallergiker så det skulle aldrig gå.
-Jag vill också ha nåt sött och gott! säger han trumpet.
Jag hämtar sockerströaren och häller på lite socker på hans macka.
Guldgossen tycker inte det är gott men äter ändå, bara för att…

Förundersökningsledaren ger sig iväg till jobbet och jag försöker skynda på mina telningar så att vi ska hinna, hinna, hinna.
Då spiller såklart lilla Svalan.
Varm O´boy rinner ut över hennes sockar, över dynan i solstolen och ner på golvet i uterummet. Jag skäller lite lagom. Hade hon suttit rakt fram och ätit, istället för med kroppen på fel ledd i stolen, så hade hon spillt på tallriken och bordet istället.
Jag skickar iväg lilla Svalan att tvätta fötterna och byta sockar och torkar upp eländet med en skurtrase. Muggen ställer jag på diskbänken, och där har den lyckats gro fast tills nu.

Nu minns jag också att jag lät Förundersökningsledaren smörja barnen, fast han egentligen inte hann och blev tvungen att äta frukost på två röda.
Han frågade om vi inte borde smörja barnen lite rejält hemma, istället för att som vanligt bara låta dem sköta det där själva när de är på Fritids.
-Jovisst sa jag, gör det du.
-Jag hinner inte, sa han.
-Inte jag heller, sa jag.

Och så fick han smörja, och inte hinna. Jag fick dåligt samvete, men sa ingenting om det. Och jag hade inte hunnit. Kom ändå två minuter försent till jobbet.

Familjen Zäta var på Skara Sommarland i går. Det var lyckat. Varmt men lyckat.

Lilla Svalan lärde sig simma.
Guldgossen lärde sig uppskatta åkattraktioner.
Förundersökningsledaren kom upp i 63.5 km/h i “fritt fall.”
Jag brände mig på axlarna och bysten.

Som sagt, en väldigt lyckad söndag.

Jag slutade en dryg timma tidigare för att vara god moder och hämta barnen tidigt från Fritids och hinna röja lite hemma, packa, städa, plocka, trädgårdsfixa.

Lilla Svalan tog med en kompis hem. Nu far de runt i huset och funderar på vad de ska göra. De är inte helt sams i frågan. Mamma, pappa, barn eller TV-spel eller studsmattestuds eller orkester eller… låtsasstryka på min strykbräda där jag börjat plocka fram kläder och saker som ska med på semestern.
-Mamma, får vi låtsasstryka på din strykbräda?
-Ja visst, inga problem.
-Men det är en massa saker på.
-Lägg dem i min säng så länge då.

Det var obetänksamt. Kommer jag få äta upp när jag ska gå och lägga mig och upptäcker att jag inte får plats i sängen.

Guldgossen var inte heller sugen på att umgås med mig utan cyklade genast iväg till en kompis för att gemensamt åka och bada.

Suck.

Men nu har jag ju all tid i världen att göra lite nytta.
Vad ska jag börja med? Röran i köket, tvättstugan, vardagsrummet eller allrummet. Eller ska jag gå ut i trädgården? Nej, det är för varmt.
Vattna de törstande blommorna inomhus, laga middag, gå igenom barnens garderober? Nej, all inspiration bara försvann. Jag tror jag bloggar en stund och ser vad som känns mest akut om ett tag…

Igår kväll hade lilla Svalan och jag en riktig tjejjkväll.

Vi var för oss själva med Guldgossen på läger och Förundersökningsledaren på provvandring på Kinne-Kulle.

Till kvällsmat intog vi vår gemensamma favvomat: Pannkakor (det var därför vi åt pannkakor till frukost).
Sedan for vi en snabbis till stranden för lilla Svalan var sååå badsugen trots att hon varit med Fritids vid Läckö och badat flera gånger redan. Jag tog med mig en bok (“Låt den rätte komma in”. Boken har nu avancerat från bara en “på-jobbet-bok” till en “läser-mest-hela-tiden-bok”) och en fällestol och tänkte få mig en skön om ändock kort stund i solen under tiden lilla Svalan fick sitt badbegär tillgodosett.

När vi kom till stranden hade vi sådan tur att vi träffade på goda vänner där. Både lilla Svalan och jag fick sällskap, lilla Svalan i böljan den blå och jag med trevligt samtal.

Väl hemma igen plockade vi fram fotbadet och sköna fotkrämen och myste med popcorn framför “Halv åtta hos mig” och “Sommar med Ernst”.
Vad jag stör mig på den mannen! Hans fnasigt torra läppar och överdrivna uttryck. Han går igång så på sig själv att jag bara får avsmak. När han säger något i stil med “Nu ska vi vara här i två veckor och jag ska göra om en hel massa, men ni kan känna er helt trygga för JAG kommer vara med er hela tiden och guida er igenom de här programmen” – ja, då får jag rysningar, av allt annat än välbehag.

Kvällen avslutade jag i soffan i sällskap med läckerbiten Brosnan och en film jag sett förrut men inte mindes förrän jag såg den bit för bit. “Äventyraren Tom Crown” tror jag den hette.

Julafton är risgrynsgröt och skinka.
Påskafton är ägg och godis.
Midsommarafton är sill och jordgubbar.

Och om man nu inte tycker om sill så är jordgubbarna verkligt viktiga.

Lilla Svalan och jag for för att plocka jordgubbar klockan tio i morsen. Vi började vittja Råda självplock.
Redan vid vägen satt en stor skylt om att jordgubbarna var “slutt”. Så vi fortsatte till Truve. Där hann vi parkera innan vi såg skylten om att “Jordgubbarna är tyvärr slut på grund av det kalla vädret.” Vi såg dock en hel del människor i rörelse bland raderna så jag klev ur bilen och frågade om det verkligen var slut. Jodå, det var det, men om man ville kunde man få gå och leta på eget bevåg.
Jag tog med mig lilla Svalan och vi gick ett varv men hittade inga röda bär, så vi gav upp och bestämde oss för att åka in till stan för att se om vi kunde köpa några liter färdigplockade.

Första anhalten blev torget där kommersen var i full gång. Vid grönsaksstånden såldes tyska gubbar för 45 kr/liter. De var lika lite röda som de jordgubbar vi ratat tio minuter tidigare i Truve.

Nästa stopp fick bli Åhléns. Glädjen var stor när jag såg att det stod två ungdomar och sålde Vara-bär utanför ingången. Kön var visserligen lång och regnet hängde i luften men jag ställde mig förhoppningsfullt och väntade.
När jag nästan var framme såldes sista litern till kvinnan framför mig i kön.
Jag och ytterligare en ytterst köpsugen kund dröjde kvar en stund och lyckades få köpa var sin liter halvmosade bär som ungdomarna skrapade ihop av de gubbar som trillat ur kartongerna och hamnat i fraktbackarna.

Jag var inte helt nöjd så trots att jordgubbsförsäljarna sagt att det var slut på midsommarförhöjarna över hela stan, och trots att lilla Svalan plötsligt erinrade sig att hon ju faktiskt hört på nyheterna i morses att det va jordgubbsbrist i hela landet, så for jag till ytterligare ett ställe för att se om jag kunde komma över några liter.

Utanför ICA ringlade sig kön lång men det såg ut att finnas tillräckligt med bär för att även jag skulle kunna få köpa.

Till slut kom jag hem med tre liter bra, men mycket halmiga bär, och en liter mosiga.

Och nu har vi ätit upp så många vi orkat och vi har njutit och det har smakat midsommar!

Huvudvärken är borta.

Jag var rätt borta själv, igår kväll. Det var ju inte i dag det skulle komma folk, utan i morgon, på Midsommarafton. För att i någon mån hämnas på Förundersökningsledaren så har jag själv bjudit hit ytterligare två familjer. Vi vet inte vilka som kommer ännu. Jag sitter just nu vid datorn som någon sorts samordningscentral och försöker få ihop Förundersökningsledarens tankar och önskemål om morgondagen med mina egna förhoppningar och en inköpslista som ska levereras till Förundersökningsledaren per telefon.

Phu, nu är det klart.
Jag funderar på om jag gjorde det hela lättare eller svårare genom att blogga under tiden…

Jag har suttit på toaletten och läst ikapp mig på författaren Peter Barlacks blogg och nästan somnat på toalettstolen när jag väcks ur min halvslummer av Förundersökningsledaren som ropar till mig från nedervåningen och ber mig ringa våra vänner för att höra om de vill lägga ihop med oss till en 30-åring som har kalas på lördag. (Det var en ganska lång mening!)

I rena förskräckelsen råkar jag stänga av datorn istället för att gå in på hitta.se för att leta reda på rätt telefonnummer. Sen tar det ett tag innan jag får igång minidatorn igen, kommer ut på nätet och upptäcker att vännernas telefonnummer inte finns med där. Jag ropar ner till Förundersökningsledaren och jajjamänsan, han kan numret utantill. Då hade jag ju inte behövt göra mig besväret med att starta om datorn igen innan jag ringde.

Jag ringer och är ganska sparsam med artighetsfraserna eftersom klockan är kväll. Framställningen är nästan kort i tonen. Åtminstone har jag min yrkestelefonröst inkopplad när jag frågar om de vill vara med på hopalägg till födelsedagsbarnet.

Det visar sig att de inte är bjudna på kalaset.
Det känns av någon underlig anledning väldigt pinsamt.

Idag har lilla Svalan tappat en tand. Den har varit lös länge och Förundersöknigsledaren försökte dra ut den innan han for iväg till sin provvandring i kväll, men lilla Svalan bara skrek berättade Förundersökningsledaren för mig per telefon, så det blev inget med det.
När jag kom hem halv nio mötte jag till min stora förvånig en glädjestrålande liten Svala, med ytterligare en tandglugg att stolt visa upp.

Idag har jag haft huvudvärk. Det är menstider och jag har nu lärt mig att mens betyder huvudvärk, men det irriterar mig fortfarande att mitt förutseende inte kan förhindra värken. I tre dagar har jag haft ont. Inte jätte, men sådär lagom för att inte vara på topp.

Idag har jag varit mer förkyld än tidigare i veckan. Så på topp skulle jag väl inte varit ändå, även utan huvudvärk. Näsan har runnit, huvudet har fyllts med snor och jag har varit hes och haft rejält ont i halsen. Vid ett tillfälle knöt sig stämbanden när jag höll på att prata med en person, och jag fick nöja mig med att ge honom tummen upp och gå iväg och hosta så jag nästan kräktes och dricka vatten på toaletten.

Idag har jag haft riktigt ont av magkatarr. Alla migräntabletter jag tagit (sex stycken de senaste två dagarna) går inte obemärkta förbi mitt mag- och tarmsystem.
Jag har ätit från en riktigt god buffé med skaldjur, fantastiskt god lax och ännu mer fantastiskt god sås, samt finfin mandeltårta med vispgrädde till efterrätt. Matglädjen förtogs dock av smärtorna i ryggen från magkatarren.
Nu kommer jag inte att ta fler Diclofenak de nämaste dagarna för då är jag rädd att magen pajar helt. Jag får bita ihop och stå ut med huvudvärken om det blir nödvändigt.

Idag har jag kört hela vägen till Göteborg – och tillbaka, utan att en enda av mina passagerare så mycket som drog efter andan. Jag har annars lyckats skapa mig ett rykte på jobbet om att köra verkligt illa. Jag tror det grundar sig på en händelse i Göteborg för många år sedan då jag försökte köra ikapp med Leif “Loket” Olsson.
Sanningen är att jag faktiskt är en ganska bra bilförare men det är inte alls lika roligt att bara köra snällt och fint som att skojja till det lite. Idag hade jag dock med mig en kontrollbehovsperson i bilen så då fick jag så klart köra därefter.

Idag har jag varit utställare på en fastighetsmässa för en kunds räkning. Det har varit fantastiskt roligt och mycket intressant. Mässan ägde rum ombord på en färja och jag har sällan träffat så många trevliga och roliga människor på en och samma dag tidigare.

Idag har jag varit snygg. Jag har faktiskt tyckt det själv. Ja, jag har känt mig som den fula ankungen som för första gången ser sin spegelbild och upptäcker att han är en svan. (Eller hon…)
Jag gick upp kvart över fyra för att hinna sminka mig ordentligt innan jag åkte hemifrån klockan fem. Jag använde både puder, rough, vit kajal, tre ögonskuggor och mascara innan jag var klar.
Håret samlade jag löst bakåtstruket med en krokodilklämma bakom varje öra och utan att det var meningen föll en tunn lock fram vid vänsterkinden och mjukade upp ansiktslinjen.
På mig hade jag mina älskade jeans, som visserligen inte är det minsta moderna längre, med sina utsvängda ben och mellanblåa färg, men jag passar i dem och det är min mamma som har köpt dem åt mig för ett antal år sedan och det gör dem ännu mer värdefulla i mina ögon.
På fötterna bar jag de enda skor jag kan gå i en hel dag utan att riskera att bli krymplig – ett par svarta walkgympadojjor. De är inte de vackraste skor som beträtt trottoarerna häromkring, men de duger.
Överkroppen har jag skylt med ett vitt linne och en vit skjorta, med lagom många knappar lämnade oknäppta.
Det som gjort mig vacker idag är en lyckad sminkning, som matchade mina smycken i turkost, ett bra hår, och en riktigt förskönande BH som lyft upp mina E-kupor till nya oanade höjder. Jag är riktigt ledsen att jag nu sminkat av mig och bytt om till pyjamas innan Förundersökningsledaren kommit hem. Det är ju han som ska se mig när jag är vacker.

Det fanns visserligen en man ombord på båten som såg mig. Färjans snyggaste karl enligt kollegan. Han frågade om han fick bjuda mig på en wisky i Göteborg när vi kommit iland. Det fick han inte. Och jag glömde tacka honom för ytterligare boostat kroppssjälvförtroende. Hur kunde han veta att jag behövde det?

Nåväl, det jag behöver allra mest just nu är ändå en god natts sömn. Båda barnen sover redan i min säng och jag hoppas att jag ska kunna hitta några centimeter för min egen lekamen innan jag somnar.

Jag tror den går nu. Diskmaskinen.
I alla fall så har Förundersökningsledaren fått undan ALL disk som stått på diskbänken i flera dagar. Jag har svårt att tänka mig att det skulle kunnat ske på annat sätt än genom diskmaskinskraft.

Var och handlade en sväng på Willys i kväll.
När jag var på väg in i affären mötte jag två karlar på väg ut.
En bar tre fulla plastkassar i ena handen och två fulla kassar och ett paket blöjor i den andra.
Den andre karln bar en liten kruka dill.

De gick till var sin bil och for hem till var sin familj.
Jag tänkte på de där familjerna.
Undrar hur de ser ut, hur många barn de har, hur de bor, hur de mår.

Och vem av herrarna var mest toffelhjälte tror ni? Han med alla kassarna, eller han med dillen?

Idag händer ingenting.

Jag var och åt frukost i skolan med lilla Svalan. Hela hennes arbetslag bjöd in samtliga föräldrar till frukost mellan 8 och 9 som ett led i deras hälsovecka. Barnen bjöd både på fil, smörgås och sång. Trevligt initiativ!

Det regnar och åskar och är blåsigt medan tidningslöpen skriker ut värmebölja till helgen. Jag ställer mig tvekande.

Ikväll ska Guldgossen öva fotboll vid “röret” inför helgens klassfotboll. Jag behöver följa med och titta eftersom Förundersökningsledaren är borta och övar med lovsångsteamet.

Som sagt, ingenting att skriva om idag.

Barnen är lagda och sövda, rabarberpajen avsmakad, disken diskad och keramikhällen glänser som ett nybonat salsgolv.

Nu äntligen ska jag få göra kväll.

Och så sitter jag med minidatorn i knät på toaletten och bloggar lite.
Det här kan mycket väl utvecklas till en ful ovana.

Nu har jag ätit upp en liter “små söta jordgubbar”. De skulle nog gjort sig bättre med lite socker.

Visste ni att jordbubbar är väldigt vätskedrivande…

Häromsistens köpte jag Lambi toapapper. Jag ville vara snäll mot mina ädlare delar och Lambi är ju faktiskt mycket mjukare och skönare än till exempel Willys eller Euroshoppers skithuspapper.

Men idag, när jag var i färd med att byta rulle, fick jag se att Lambis tomrullar är mycket större än de billiga, hårda varianterna.
Så inte nog med att Lambipappret är dyrt för att det är mjukt, det är dessutom mindre på rullen, i smyg liksom.

Dålig stil Lambi säger jag, och vill likt Sverker i Plus slänga pappret i soptunnan. Men det går kanske lika bra att spola ner det i toaletten…

Den tredje juni har jag Tupperwareparty här, klockan 19.00.
Du är hjärtligt välkommen!

Jag har just mailat ut 58 inbjudningar och hoppas på fullt hus.

Idag har jag sovit riktigt länge. Förundersökningsledaren och lilla Svalan sover fortfarande medan Guldgossen vaknade någon gång före åtta.
Ja, jag har varit lite småvaken förut, varit uppe på toa och tittat på klockan några gånger men det är inte förrän nu, halv tio, som jag vaknat till på riktigt.

Så fort det blir helg försöker min kropp förskjuta dygnet. Jag är vaken senare på kvällarna och sover längre på mornarna. Och när det som nu är långhelg så hinner jag skjuta ganska mycket. Jag släckte inte lampan förrän vid ett och sover fyra timmar längre (obs, inte MER) än mina vanliga vardagsmornar.

Är detta ett tecken på att jag egentligen inte är skapad för den dygnsrytm samhället har tvingat in mig i? Eller är det bara en fingervisnig om att vi går mot sommar så att kvällarna blir ljusare och det är mer lockande att vara vaken sent? Men det är ju också ljusare på mornarna vilket i så fall borde innebära att jag skulle vakna tidigt för att kunna utnyttja de ljusa timmarna för vakenhet.

Tänk om människan vore funtad så att sömnkontot inte bara var ett dygn långt utan ett helt år. Då skulle vi kunna sova när det var mörkt och arbeta och leva när det var ljust. Alltså mycket sömn på vinter och lite på sommaren. Sova mellan 16 och nio när det är som mörkast och bara någon liten timma runt midsommar. Hela samhällsstrukturen skulle behöva göras om med arbetstider, affärernas öppettider, programtablåerna för TV… Och det skulle kanske fungera om det bara fanns Sverige i hela världen. Men vi måste ju anpassa oss i alla fall någorlunda efter omvärlden. Det skulle inte fungera med säg fyra timmars arbetsdag under den mörka årstiden och 16 timmar på sommaren.

Nej, det är nog bäst som det är nu. Och nu är det bäst att jag kliver av toaletten där jag suttit och skrivit det här inlägget och lämnar plats för nya, nyvakna besökare.

Idag blev det jobb igen. Guldgossen hade ingen feber i morses.

Jag trivs nog bäst ändå när jag jobbar och allt är som vanligt. Vanemänniska… tråkmänniska…

Okej, jag berättar.

I torsdags var jag och handlade på Willys inför helgens bjudning. Det var inte så mycket folk i butiken och jag rörde mig obehindrat mellan pasta och grönsaker, bröd och mejeriprodukter.

Jag stod och plockade till mig päron när jag stötte på honom första gången. Han skulle också ha päron och ställde sig bredvid mig. Han hittade först ingen godtagbar frukt och lyfte på en låda för att leta fräschare exemplar.
-Här fanns det finare päron, sa han till mig.
-Ja, sa jag.

Och våra blickar möttes och något hände. Jag såg hur det liksom klack till i honom. Blygt tittade han bort.

Vid mjölkdisken möttes vi igen. Jag nickade lite och log, sådär som väluppfostrade människor gör. Han log tillbaka.

Sedan såg jag honom titta efter mig när jag passerade mjölet.
Han var i min ålder, möjligtvis några år yngre. Han såg bra ut. Välklädd i beige byxor med mörkt skärp och en ljusblå pikétröja. Mörkt hår, utländskt utseende. Kanske Iran-Irak eller något närliggande land.

Han flirtade inte men det låg något i luften.

När jag ställde mig i kassakön och började plocka upp mina varor stod han som kommen från ingenstans plötsligt vid kassan bredvid min. Jag tittade inte på honom.
Han var klar strax före mig och jag tyckte att jag väl borde säga något i alla fall så jag sa:
-Ha det så bra!

Urbota fånigt tänkte jag medan han svarade:
-Det samma.

Sedan gick han före och ställde sig vid spelhörnan och fyllde i en tipskupong. Jag sneglade på hans fulla kundvagn. Normala saker som bröd, pasta, grönsaker, kött och mjölk. Men uppenbarligen spelade han. En torsdagskväll. Ensam. Lite sorgligt.

Jag gick ut genom glasrondellen i entrén och överraskades när han befann sig bredvid mig igen med sin vagn.
-Lite trångt, sa han urskuldande.

Så gav han mig sitt innerligaste leende och la en hopvikt tipskupong i en av mina kassar.
-Här får du en lapp av mig.

Så gick han till fiskaffären medan jag förbryllad fortsatte mot min bil. Jag såg att han tittade efter mig hela tiden när jag lastade kassarna i bilen och gick och ställde tillbaka kundvagnen. Han såg så uppenbart förälskad ut att jag inte kunde med att ta upp lappen jag fått. Jag ville inte ge honom fel signaler. Jag ville inte ge honom några signaler alls.

När jag kom hem tittade jag så klart på lappen. Ett namn och ett mobilnummer.
Jag har inte ringt och jag kommer inte ringa. Det måste vara det bästa sättet att inte inge falska förhoppningar.

Hade jag inte haft mitt på det torra (och jag lovar er att ett liv med Förundersökningsledaren är allt annat än torrt!) skulle jag ringt. Han var fin och verkade inte framfusig eller jobbig på något sätt. Jag tror faktiskt att han helt enkelt blev handlöst förälskad och bestämde sig för att i alla fall ta chansen att inte gå miste om en möjlighet till kontakt.

Vad jag inte kan förstå är hur en man som ser bra ut och är i min egen ålder (alltså inte hundra år och gubbsjuk) kan fatta tycke för en överviktig kvinna som inte ser mycket ut för världen. Jag väcker inte på något sätt uppseende där jag går fram. Möjligtvis för min stora bak då, men den är definitivt ingen killmagnet. Och jag tror det var när han såg mig i ögonen som det hände. Så där plötsligt…

Jag är smickrad och förbryllad men inte förälskad eller förförd.

Förundersökningsledaren har bett mig att ringa från jobbet om jag ska ringa honom, för vi har dolt nummer. Så att han inte kan spåra upp mig. Men mitt hjärtas kärlek behöver inte oroa sig. Jag tänker inte ringa. Inte ens för att säga att jag inte vill ha någon kontakt. Det skulle bara bli dumt.

Det var i torsdags. Nu har redan minnet av hans ansikte bleknat. Jag minns bara känslan av uppskattning. Jag hoppas den sitter i några dagar till.

Den jag uppskattar… och älskar…

På väg på cykel till jobbet i morses.
Just passerat sopsorteringsstationen.
Plötsligt attackerad av en svart korp. Trodde jag i alla fall.

Korpen kraxade och svepte förbi mitt huvud med några decimeter tillgodo. Jag blev så skrajsen att jag höll på att köra i brôt.
Strax efter kom dock en kråka flygande.

Kråkan jagade korpen. Märkligt.

Men igår kväll såg jag “Mitt i naturen” eller annat likvärdigt program och där var tittarfilmer och där var en kråka som hade tänkt sig att äta upp en sork och lyckades hacka upp den ur sorkhålet. Sorken hade dock andra planer än att hamna på kråkans middagsbord och försvarade sig vildsint och hoppade och skuttade och bet och fräste.

Sorken avgick med segern. Kråkan gav sig av med stjärtfjädrarna mellan benen.

Kanske hade dagens kråka sett gårdagens TV-program och bestämt sig för att inte fortsätta leva i förnedring som kråkrepresentant utan bestämt sig för att ge sig på någon större än sig själv.

Så vitt jag kunde bedöma var det kråkan som hade läget under kontroll i morses.

Nu måste jag gå och lägga mig. Jag är vråltrött och veckan som kommer kommer inte vara nådig mot de trötta.
Förundersökningsledaren är borta måndag och torsdag kväll. Samtidigt har han utlyst “operation vårstädning” av huset (smart kille, eller hur!).

På lördag har vi efterlängtade gäster. Jag har inte tänkt ut all mat än. Det står mellan buffé eller kyckling eller bakpotatis. Efterrätten har jag i alla fall redan gjort. Jag är rädd att mitt “jag-vill-så-gärna-imponera-och-göra-mig-till” kommer segra över mitt mer förnuftiga “jag-bjuder-på-något-som-tar-lagom-lång-tid-att-förbereda”. Tack och lov att Förundersökningsledaren inte har några som helst påfågelsdrag utan kan hålla mig nere på jorden när det gäller att upprätta menyer.

På jobbet blir det också en tuff vecka. Vi ska ha en veckotävling med olika delmål. Jag gillar att tävla och det gör alla på jobbet tror jag. Belöningen är en ledig klämdag, om vi klarar tävlingen vill säga.

Jag håller på att bli förkyld och lilla Svalan hade 37.7 grader i kväll. Det är i och för sig ingen fara för det är ju normalt med lite högre temperatur på kvällen, men parat med snuva och halsont så bådar det inte gott. Jag har redan förvarnat Förundersökningsledaren om att det är han som får bli hemma om någon är sjuk i veckan. Det var jag som var hemma förra veckan så nu är det hans tur. Jag vet att han inte kan vara från jobbet eftersom de har förtvivlat mycket att göra, men det kan ju egentligen inte jag heller.
Och så är det för de flesta har jag märkt. De som har jobb har mer än de önskar och de som inte har jobb – har inte jobb… Det blev inte så där överdrivet fyndigt men ni fattar vad jag menar hoppas jag.

Nä, nu skulle ju jag går och lägga mig.
På tal om jobb så kommer jag fortfarande ihåg att jag lovat berätta om när jag gjorde bort mig på arbetsförmedlingen, men det får bli en annan gång.

En spång, flera spänger.

Så heter det faktiskt. Enligt Bonniers svenska ordbok kan man även säga spångar, men spänger står som förstaval när man ska pluralera (se där, ett ord som kanske inte finns alls) en spång.

Nu är klockan 12.00.

När jag går till och från centrum från mitt jobb måste jag alltid passera järnvägen.
Tåget har en benägenhet att vilja passera ungefär en minut innan jag ska vara på plats på mitt arbete igen. Det har hänt åtskilliga gånger att jag blivit stående på fel sida bommarna och sett klockan ticka iväg.

Idag hade jag dock tur. Precis när jag tagit sista klivet över järnvägsspåret klingade det till i stolpen bredvid mitt öra.

Förundersökningsledaren frågade om han kunde köpa en minidator. De kostar några tusenlappar.

-Vad i allsindar ska vi ha en minidator till? Vi har ju redan några datorer, och en bärbar… säger jag skeptiskt.

-Ja, man kan ju till exempel skriva sina blogginlägg på den när vi åker till Italien i sommar, och så lägga upp dem på bloggen när vi kommer åt något nätverk.

Jag oroar mig lite för att Förundersökningsledaren börjar bli allt för duktig på att kunna få mig dit han vill. Är det inte vi kvinnor som ska vara den listiga och manövrerande parten i ett äktenskap?

Jag har varit rätt pigg i dag ändå. Tackar Rosenroten för det.
Men nu är det läggdags. Nattugglorna får klara sig utan mig.

Jag var ute en sväng i kvällningen och klippte lite i tujahäcken medan barnen rensade ogräs nedanför. Eftersom jag klipper lite i taget med en vanlig liten seckatör (hur stavas det? Det där såg inte rätt ut i alla fall…) så tar det låååång tid och min arm blir jättetrööööött. Tröttare än resten av Zäta faktiskt.

Ikväll är inte Förundersökningsledaren hemma så nu tittar jag ostört på Dr House.

Lite vardagslyx så här dagen efter annandagen…
…och jag har nallat lite på min eviga julchoklad.

Nu är långhelgen slut. Vad fort det gick! Jag hann knappt gå in för landning förrän det är dags att rivstarta på nytt.

Men vilken helg vi haft. Underbart, underbart väder och mycket avslappnat umgänge med härliga vänner och med familjen. Vi har varit ute en hel del och inte hemma så mycket alls. Jätteskönt att inte behöva städa och påskpynta och laga mat… Säger en lat Zäta med smilbanden uppdragna till öronen!

Klockan är tio i sex. Jag är plötsligt ensam hemma.
Förundersökningsledaren har just åkt iväg med Guldgossen för att skjutsa honom till ett kalas. Lilla Svalan är och leker med en klasskamrat.
Att gå några minuter för sig själv är dyrbar lyx som måste tas tillvara på bästa sätt.

Så vad ska jag göra?
Det står mellan att:

A. Blogga
B. Gräva fram den sista slatten hemmagjord glass som jag gömt undan för särskilda behov längst ner i frysboxen, och sätta mig med den en stund i solen på baksidan av huset.

Nu stundar arbetssamma tider.

Det är livsfarligt att lämna Förundersökningsledaren ensam hemma en onsdagskväll.
Han har tittat på “Rent hus” och har fått en massa dumma idéer.

Kära hjärtanes, hur ska detta sluta?

Fick just en påminnelse av käre maken. Guldgossen ska till tandläkaren idag så jag ska sluta jobbet kvart i fyra. Det är om en halvtimma.

Jo, idag ska det inte bli som sist, då jag helt glömde bort tiden och fick köra som värsta rallyföraren genom stan för att hämta lilla Svalan och sen tillbaka för att hinna till tandläkaren innan han fick frustrationsutbrott på sina små patienters glömska mammor.

Om en halvtimma åker jag. Var så säkra!

När jag väckte Guldgossen i morses tittade han både yrvaket och sömndrucket på mig och så satte han sig upp i sängen, tittade ner på golvet och sa:
-Varför är det vatten på golvet?

Jag inspekterade golvet noggrannt men kunde inte upptäcka vatten någonstans.
-Nej, det är inget vatten på golvet.
-Jo, det är vatten på golvet.
-Du är nog inte riktigt vaken än.
-Men det ÄR vatten på golvet!

Till slut trodde jag att Guldgossen faktiskt trodde att han såg vatten på golvet och då, just när han såg att jag var lagom konfunderad, klämde han nyktert till med:
-April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

Muntert suckande gick jag in till lilla Svalan och försökte ömt skaka liv i min lilla sexåriga tonåring. Det var stört omöjligt att få henne att vakna.
-Men lilla Svalan, vakna nu. Det är morgon.
Då slår hon upp sina stora bruna och utbrister triumferande:
-April, april! Jag sov bara räv.

Efter ytterligare några försök att lura sin mamma (som jag inte gick på) berättade barnen att lilla Svalans klass vann ljuskoppsinsamlingen. De slog tvåan med tusen ljus. Gissa om jag trodde dem? ICKE!

Därför fick jag skämmas lite när jag frågade lilla Svalans fröken vid lämningen vilken klass som vunnit…

Men på väg till skolan lyckades i alla fall jag få till ett lur för mina barn.
Jag vinglade till lite med bilen och tittade oroligt i backspegeln.
-Nej, nu körde jag på en ekorre igen!
Båda barnen slök luret med hull och hår och jag kände mig riktigt nöjd när det var min tur:
-April, april era dumma sillar. Jag kan lura er vart jag vill-ar!
Guldgossen meddelade att han hade blivit pirrig i magen när han trodde att jag gjort det igen.

För sex år sedan opererade jag bort gallblåsan. Eller ja, inte själv förståss, det var en läkare som gjorde det, och han hade hjälp av några personer till som söv och skickade peanger och skalpeller och allt vad det hette. Efter att jag varit och tagit bort stygnen (nu var jag där igen, påstår att ensam är bäste dräng) ringde jag mamma och lurade i henne att de invärtes såren blivit infekterade så att de skulle bli tvugna att öppna mig och dränera och göra om.

Märkligt nog uppskattade hon inte mitt aprilskämt!

Lilla Svalan följer nästan varje dag med någon klasskompis hem efter skolan. Oftast leker hon med tjejjerna i klassen men någon enstaka gång kan det också vara en pojke. Igår var första gången hon var hemma hos H. Jag var där och hämtade henne vid sex-tiden och hon hade haft jätteroligt. H har två marsvin som lilla Svalan fått klappa och till och med bära runt på.

När vi for hem i bilen konstaterade lilla Svalan att hon måste bada. Guldgossen är allergisk mot pälsdjur (inte bara muskotnötter…) och av hänsyn till honom ville lilla Svalan avlägsna djurspåren från sin kropp.
Badet blev kort eftersom det var läggdags. Jag tappade inte ur vattnet utan lät det stå kvar ett tag.

När barnen somnat, Förundersökningsledaren kommit hem från sin övertidskväll och klockan var närmare tio, så tappade jag i lite mer varmt vatten och lät kroppen sakta sjunka ner i karet. Jag låg stilla en stund och bara tog in hur vattnet omslöt mig, som en mjuk kram över hela min lekamen.
Sedan satte jag på ryggmassagen och gav de spända rygg-, axel- och nackmusklerna en rejäl omgång. Jag flyttade mig runt lite i karet så strålarna fick chans att komma åt överallt.
Tiden flöt iväg. Jag gav min hjärna en tanke att bearbeta och bestämde mig för att fantisera om vad jag skulle göra om jag vann hundra miljoner. Hjärnan släppte dock lockbetet rätt snabbt och föll tillbaka i sin vanliga trall kring jobbet, och jag lät den hållas. Det som är jag, mitt innersta, struntade i vad hjärnan gjorde en stund och lyssnade bara förstrött till alla irrande tankar medan jaget koncentrerade sig på att njuta, att känna endorfinerna sprida sig i kroppen.

Efter ett bra tag, jag vet inte hur länge, var både kropp och själ på väg att somna. Jag skruvade upp proppen i botten av karet och lirkade upp min endorfintunga varelse ur vattnets omfamning. Kroppen riste lite av temperaturskillnaden mellan 37-gradigt vatten och 24-gradig inomhusluft men själen orkade inte vakna till.
Jag torkade av mig och gick till sängs, slank ner mellan de svala lakanen, och somnade…

Förundersökningsledaren är stressad. Det är mycket att göra på jobbet och att vi tagit ledigt i morgon för att ägna oss åt en ”på-tu-,man-hand_helg” gör inte saken bättre. I morses kom jag på honom med att inte ställa in frukostdisken i diskmaskinen.
-Haha, utbrast jag triumferande. Du ställde inte in i diskmaskinen. Det tar inte mycket längre tid att ställa in det där än att bara ställa det på bänken.
Så brukar nämligen Förundersökningsledaren säga till mig när jag inte ställer in efter mig, vilket händer betydligt oftare än att han själv gör denna miss.

Förundersökningsledaren log, till och med skrattade, och ställde in tallrik och glas i diskmaskinen, gav mig en puss på munnen och skyllde på stress.

Och då var jag såklart tvungen att erkänna vad jag själv gjort tio minuter tidigare.

När tevattnet kokat klart, jag hällt upp i koppen och hällt kvarvarande vatten över disktrasan så att den skulle få sig en liten uppfräschning, ställde jag in vattenkokaren i kylskåpet.

Det bidde ingen House igårkväll. Det bidde ett inspelat avsnitt av 24 i stället.

Jag har aldrig följt den serien tidigare men Förundersökningsledaren tittar gärna. Den här omgången har jag dock råkat se första programmet och det var ju rätt bra, så när nu Förundersökningsledaren säger att han vill titta på 24 i stället för att jag ska få titta på House, så agerar jag underdånig hustru och kurar ner mig i soffan bredvid maken.

Nu får det inte plats mer information i min hjärna. Det är så många bollar att jonglera med att jag tappar en efter en. Jag är rädd att jag rätt som det är förlorar koncentrationen totalt och missar varenda en.

Fick just en påminnelse från vår blida expeditionsansvariga i kyrkan om att jag inte lämnat in inköpskort och kvitto från helgens fikainköp. Skit också!
Ska kasta i mig lite mat och ila dit nu.

Tillbaka från lunchpromenaden kommer jag just på det ultimata sättet att ta av sig tennisskorna.
Jag har knytit dem lite löst från början och nu sparkar jag bara av mej dem. Och så med en enda liten ryggkrök lyfter jag upp dem från golvet, snör upp dem och ställer tillbaka dem igen.

Perfekt! Mycket bättre än att behöva stå huvudstupa i en halvminut för att dra i skosnören och pyssla med trilskande knutar.

Förundersökningsledaren ringer min mobil. Han är i affären och kompetteringshandlar. Följande samtal utspelar sig:

FUL: -Jag är i affären. Är det nå´t särskilt jag ska handla?

Jag: -Jag vet inte.

FUL: -Kolla kylskåpet då.

Jag: -Jag är inte inne. Det är så fint väder så jag tog en liten promenad när jag kom hem. (Förundersökningsledaren tycker ibland att jag gott kan unna mig en promenad emellanåt så jag kände mig lite duktig när jag sa det.)

FUL (Uppskattande): -Ojojoj!

Och här väntade jag mig att han skulle säga något fint om att jag utnyttjar det vackra vädret och är ute och rör på bilringarna lite men istället fortsätter han:

-Här får man prova juice. Det måste jag göra!
Var det nåt vi skulle köpa?

Jag suckar och säger det han uppenbarligen inte hörde i sitt extatiska tillstånd över provjuicen:

-Jag är inte inne.

Minns ni att jag skrev att jag väckte Förundersökningsledaren på hans sovmorgon med mitt snarkande?

Igår kväll slog hämdens timma. Jag hade läst ut den gråtframkallande boken och släckt lampan för att försöka sova. Försöka… sova. Tankarna tumlade runt på kudden. Bröstcancer. Hur skulle det kännas att förlora ett bröst? Hur skulle det kännas att förlora ett liv? Hur skulle det kännas att förlora en äkta hälft?

Det var svårt att somna. Till slut gled jag i alla fall in i det där dvalliknande tillståndet som äntligen förebådar sömnen. DÅ – började Förundersökningsledaren snarka.

Idag behöver jag försöka strukturera upp mig lite. Jag har skrivit en to-do-lista. Den är redan i sitt initialskede för lång så jag får stryka efterhand som klockan går.

Frukost och morgontoalett är avklarade. Förundersökningsledaren har åkt fram på stan för att leta skor och Guldgossen har pyst iväg till en kompis. Om en halvtimma skjutsar jag lilla Svalan till kalas.

Ikväll kommer goda vänner på besök från Linköping. Vi har inte träffats sen i julas.
Förundersökningsledaren har kommit på att vi kan leta fram raqletten (stavning någon?) och sitta och mysäta ett tag innan Melodifestivalen. Låter bra tycker jag.

Sitter framför fredagsTV´n. Själv.
Förundersökningsledaren hänger tvätt och barnen spelar dataspel.

“Det är en baggis för Bagge att bugga.” Så säger käcka programledaren. Och hon har rätt. Så fort jag fick se Laila på dansgolvet drogs mina mungipor upp till öronhöjd alldeles av sig själva. Jag vill vara Laila Bagge. Jag vill åtminstone ha hennes ben!

Nu är det reklam. Efter reklamen ska vi få se världens starkaste fru gråta.

Det var inte långt ifrån att jag grät igår kväll. Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om hur jag övermannades av migrän, mådde illa, hur högerarmen domnade bort och hur jag nästan tuppade av när jag körde hem barnen från Royal Rangers i snöyran. Jag skulle skriva känslosamt och beskriva målande så att ni verkligen förstod hur hemskt det var, och varför jag lät barnen sköta sin nattning själva när vi kom hem.
Men jag avstår. Några piller senare och en natts sömn har försatt mig i ett helt annat läge.

Nu har Magnus buggat, och kysst sin fru. Och jag fällde en liten stillsam tår också när frun grät. Dansen såg inte sådär jätteimponerande ut. Juryn är mer överväldigade än jag. Men så är de ju experter också. Och de braschar på med 10:or! Där ser man.

Jag gillar David Helenius. Han har just förklarat sin kärlek för Magnus fru. Han är så rolig. Ofta så där torrt konstaterande rolig!

Nu är det Elisabeths tur, eller otur om man så vill. Hon gör ju inte så illa ifrån sig med tanke på hur den reumatiska krippen är skapad men jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad när Niclas åkte ut istället för det politiska oraklet förra veckan. Idag ser hon ut som ett grönt monster, men ganska glad i alla fall. Även om jag inte ger så mycket för hennes dans så är hon en helhärlig person. Hon kan alltid svara för sig och det utan att varken vara otrevlig eller fjantig.
Danspartnern Tobias är min favorit bland proffsdansarna. Han har känslorna i ansiktet i stället för i hjärtat. Jag älskar den grabben.

Och nu kommer Morgan. En älsklingsgrabb till. Det är ingen av de andra dansande killarna som är så uppmärksam på sin kvinna under dansen. Jag tror man känner sig som en prinsessa med honom. Ikväll kom han bort sig rätt rejält. Juryn är inte sena att såga honom för detta och tycker till och med att han gör sig bättre som studsboll. Så illa tycker jag inte att det var! Dermot och Tony viftar med sina 5:or. Morgan kommer gräma sig nå´t kopiöst över sitt misstag och jag undrar om han kommer kunna ladda om inför nästa dans.

Ikväll är det ju två danser som gäller. Den glada buggen och den heta salsan.

Nu är det reklam igen.

Hade jag bloggat direkt efter lunchen skulle jag talat om hur jag kände mig när jag gick ut på min lunchpromenad. När jag gått några steg i den friska och milda luften kände jag plötsligt att jag var fri. Det var som om jag precis tagit av mig ett säkerhetsbälte. Jag kunde andas, sträcka på mig och lyfta haka och blicken. Det var minnet av den hemska migränen som lämnade kroppen i ett enda nu och fick mig att känna mig så befriad. Underbart.

Nu känner jag att jag håller på att bygga upp ny huvudvärk. Axlarna kryper upp mot tinningarna igen och jag rynkar ögonbrynen. Dagens lättnad är kemiskt framställd och bara tillfällig. Jag vet att jag kommer få bära min börda ytterligare några dagar innan det går över för den här gången.
Jag vill inte fortsätta att käka en massa piller för magen kraschar, men en dags frist har jag i alla fall unnat mig.

Nu blir det salsa.
Bagge är först ut. Hon är så söt och rar och naturlig. Hon verkar så ambitiös och driver sig själv hårt också.
Och hjälpars vilken salsa. Hon är ju sexig som en jag vet inte vad. Jag vill se 10-or. Men juryn sågar. Hon håller ingen stil. Hon bara fepplar runt. Hon vickar inte tillräckligt på rumpan och hon har ingen balans. 8,7,6,6. Jag hade gett 10, 9,10, 9.

Och nu börjar de prata om priset – glasskon. Den är ju så ful. Jag skulle inte vilja vinna och behöva sälja den där glaspjäsen på Blocket.

Nu går Magnus på yoga i 40 graders värme och sen spelar han trummor. Nu vickar han på rumpan igen. Det är ju bara för att fria till Tony, så genom skinligt. De gör inte så mycket avancerat och konstigt med sin dans. Kanske ett smart drag. Annika får beröm för sin koreografi. Tony fick inte chans att uttala sig men den kvinnliga juryn var också imponerade av stjärten så det hjälpte liksom inte. Tony tar dock igen bristen på snack med att slicka sig om läpparna och leverera en 9a.

Nu ska Elisabeth dansa salsa. Det kommer ju bli intressant. Jag tänker väl inte direkt på sexighet och något hett när jag ser henne. Nehej, de försöker inte ens. Det satsar på att hon ska vara lite söt och rolig istället. Kanske förståndigt. Men nu rullar hon ju på höftern för i all sin dar. Inte illa!
Och så Tobias! Tänk om man haft honom som storebror när man var tonåring.
Och nu kommer en kamera in i bild. Vilken miss!

Nu är det bara Morgan kvar. Hur ska det gå? Jag gillar ju honom stenmycket. I min värld står det mellan honom och Laila.
Haha. Byxorna skär in i stjärtspringan. Och nu blottar han den hårlösa bringan!
Han gör några missar men han har ju inte glömt hela koreagrafin i alla fall.
Dermot gillar det han såg. Jag med. Skulle man välja en man att dansa med av alla dansarna (och inte fick välja någon av proffsdansarna) så skulle jag tveklöst välja Morgan eftersom han inte ser ut att försöka göra sitt bästa och glänsa mest utan dansar för att framhäva sin kvinna/partner.

Och nu blev det svart i rutan. Grattis TV4. Ni vinner första priset i största… möjliga… tysssstnad!

Förundersökningsledaren står i trappan och övar upp sitt knä. Det knakar. Och gör ont. Han ber mig kolla tv4.se för att se om det står något om avbrottet. Jag får väl göra en bloggpaus. Nej, nu kom det tillbaka igen. ICA-reklamen är rolig igen. Den där lille killen kedjar fast sig och kräver rabatt på ekologiska varor. Kema problema säger chefen. Och där får han sitta hela helgen, utan chans att impa på tjejjen, vilket ju var hela syftet med hans miljöaktion. Kul!

Lost ska börja igen. Jag tittade lite första säsngen men sen var det bara konsigheter så jag struntade i det. Nu vill jag ser Robinson. Jag gillar trailern. Jag misstänker att programmen inte kommer vara lika bra som när de gick på SVT en gång i tiden. Men det kan ju vara bra ändå.

Nu börjar Let´s Dance igen. Nu ska de dansande framföra ett gruppnummer. Eller två. Elisabeth missar sin lilla armrörelse. Typiskt skulle jag tänkt om jag vore Bagge.
Förundersökningsledaren kommenterar talibanskägget. Och Morgan gör sälen under Magnus skrev.

Nu är det snabbrepriser. Jag ler åt Bagges bugg igen. Annika är verkligen duktig på salsan. Tobias dansar med hela ansiktet. David påstår att han har en Lasse Berghagen-kavaj, och det har han ju! Han är så rolig.

Jaha, nu är det slut. Nu kvarstår bara att se när någon åker ut. Jag sätter mina sparade slantar på Elisabeth. Men nu ska jag lägga barnen!
God natt på er bloggvänner!

I morses tog jag på mig mina favvo-trosor. De är av märket NewBody och jag har köpt dem av grannens pôjk. Han var här och knackade dörr före jul och sålde underkläder och sockar till förmån för sin idrottsförening.
Trosorna är rätt så rejäla, med bred resår i midjan. De är tillverkade av allra mjukaste bomull och sitter som en smäck!

Strax efter att jag dragit dem över min imponerande akterspegel var jag tvungen att vädra mig lite.

Besvikelsen blev stor när jag upptäckte att det blev en blötfis!

Jag sitter här och letar och letar bland inläggen men upptäcker att jag nog glömt att berätta att vi har bränt ner bocken. Det var den 12te januari så det var ett tag sen nu.

I vår Tillväxtgrupp har vi som tradition att byta julklappar. Det är dock förbjudet att köpa någon julklapp. I stället måste vi ta med oss något vi inte längre vill ha själva. I julas gav jag till exempel bort en väggklocka och två stycken alldeles för små BH:ar.

För många jular sedan fick vi med oss en stor halmbock hem. Den var tämligen uttjänt och orkade inte stå för sig själv. Men den var stor och hög (midjehög mankhöjd) och det var ju lite roligt. Förundersökningsledaren har lyckats ställa upp bocken så pass bredbent att den fått överleva jul efter jul utanför vår entré men den här julen fick bli den sista. Nu orkade den inte stå själv utan fick luta sig mot en av pelarna vid dörren.

Så i år skulle vi elda upp den, på bästa Gävlemanér.
Förundersökningsledaren ställde ut bocken på ängen utanför vår tomt, hällde på lite bensin och tuttade på. Jag och barnen stod inne i uterummet och tittade på.

Vår alldeles egna bockbränning!

Lägg märke till den fotoillusoriska gröna gasen som ser ut som en sista rökare.

Jag glömde ju lunchen hemma idag.

Det är egentligen ett stort plus att inte ha med sig mat – för det innebär att man är fri att gå ut på stan och äta vad man vill. Nå´t smaskigt gott som man inte tycker sig ha råd att unna sig annars. Men har man glömt maten hemma har man ju liksom inget val.

Idag kände jag inte för pizza. Inte för dagens.
Inte för räksalladen som var billig på Hemköp. Inte för paj, inte för plättar, inte för…

Nej, jag hittade inget som föll mig på läppen.
Det slutade med att jag något slokörad återvände tillbaka till jobbet med en vitlöksbaugett och åtta kvisttomater.

Snuvig.

Lätt huvudvärk.

Försenad till skollämningen för att jag borstade mina tänder för länge.

Skulle ta med en dator till skolan som barnen ska få skruva isär. Stoppade in den i framsätet på bilen, smällde igen dörren.
Tjong! Bildörren gick inte igen. Datorn var för stor. Nu har jag ett fult märke i dörren och datorn står kvar hemma.

När jag kom fram till jobbet upptäckte jag att jag glömt ta med mig lunchen.

Jag tog tjuren i hornen och gick till min frisörska och bad om ursäkt. Hon lyckades klämma in mig på torsdag i stället.

Jag börjar ana att hon är en fantastisk kvinna!

Det blev en film i helgen. “De tolv apornas armé” med… ja, vad heter han nu då? Bruce Willis är det va?!

Filmen handlar om… ja, hur ska man säga. Det är i alla fall i framtiden. Och nästan hela jordens befolkning har utplånats av ett virus som är smittsamt och dödligt, men inte för djur. De överlevande lever nere under marken och har kommit på ett sätt att förflytta sig bakåt i tiden.
Ett gäng forskare försöker hela tiden sända tillbaka folk som ska förhindra att viruset kommer ut och gör sitt jobb.

Bruce (jag bestämmer mig för att det är Bruce som är med i den här filmen) är en fånge i framtiden och han utses till att skickas tillbaka i tiden för att samla in material som kan hjälpa forskarna att avgöra exakt när viruset kommer ut.

Sen blir han kär, och skickas lite fram och tillbaka i tiden, och ett tag tror han att han är sinnessjuk, och ett tag tror alla andra att han är sinnessjuk, och sen…

Ja, det är en rätt rörig film. Men den var inte dålig. Man är tvungen att tänka lite bara. Det är inte så lätt att tänka klockan tolv på natten.
Förundersökningsledaren får förklara en del i efterhand…

Bilradion är inrattad på Radio Väst och spelar upp ett reportage från den stora manifestationen för Saab igår. Mona Sahlin använder sin allra mest pådrivande röst och går hårt åt regeringen som inte vill skjuta till pengar för att rädda Saab. ”De påstår att de lyssnar. Men nu måste de sluta lyssna och börja agera.” skalderar hon.

Röstfiske, tänker jag. Hon räknar med att hela Trollhättan kommer rösta på henne i det stundande valet, och hon behöver inte oroa sig för konsekvenserna för sina uttalande för hon kan också räkna med att regeringen inte kommer gå in med några bortkastade pengar.

Sedan intervjuar de ”vanligt folk”. En mycket uppbragt gammal dam får komma till tals. Hennes man var en av de första som jobbade på Saab och hennes svärson jobbar där nu.
-Dâ é fasansvärt dâ som händer nu. Di får ju tänka på folket som drabbas. Jag tôcker di sa jâra nôt, antingen rejeringa eller… vem som helst!

Förrutom den mustiga västgötskan reagerar jag också på ordet ”fasansvärt”. Denna härliga påhittade blandning av fasansfullt och fruktansvärt har jag också nyttjat. Men det var länge sedan. Jag trodde nog att det var lite ”Skälvumska” men där hade jag tydligen fel.

Idag har det varit lite stressigt på jobbet. Och inte bara under arbetstid. På min tre kvarts långa lunch skulle jag hinna städa en kvart, äta min mat, gå till kyrkan och se om det finns servetter och blommor inför helgen, och köpa en bra och lagom dyr present från lilla Svalan till en klasskamrat. Jag började med att jobba över några minuter också eftersom skrivaren krånglade…

Efter jobbet åker jag och handlar. Jag kommer inte iväg från jobbet i tid heller. På något sätt har jag lyckats räkna fel på mina timmar och ägnar tio minuter åt att lokalisera felet, en manöver som en normalt fungerande, ickestressad hjärna förmodligen klarat på två!

Varför är det bilköer i Lidköping? Lidköping är ju en liten söt, halvsovande småstad! Och gatukontoret ägnade hela hösten åt att anlägga två rondeller som skulle ta bort bilköerna. Det funkade sådär tycker jag.

Jag kommer in på Willys 17 minuter över fem. På vägen in i affären, genom den snurrande glasburen, möter jag min serveringsgruppskollega. Hon är på väg ut och jag försöker skrika genom glaset:
-Det har ordnat sig. Jag har beställt kakor och kransar till söndag.
Såklart hör hon inte. Bara de fyra andra människorna på min sida glaset får ta del av upplysningarna.
Naturligtvis måste jag stanna och prata med henne. Vi pratar om helgens servering, vilka som kan vara med och inte vara med och vem som ska köpa vad. Jag är jättestressad för jag vill hinna hem innan barnen åker iväg till Royal Rangers. Jag blir inte mindre stressad för att mobilen börjar vibrera i min byxficka. Två gånger hinner det ringa medan jag pratar kakor.

Nu styr jag den trilskande kundvagnen (varför kan ingen vänlig själ uppfinna en kundvagn som går rakt fram och svänger på befallning) genom svänggrejjerna in bland varorna. Jag hivar upp mobilen samtidigt som jag letar efter inköpslistan. Texten är pytteliten och lappen fullklottrad. Det är naturligtvis Förundersökningsledaren som ringt. Förmodligen något han vill att jag ska köpa. Jag ringer upp honom.
-Hej, var är du, säger han.
-Jag kom precis in i affären.
-Då får du skynda dig. Jag måste ha bilkuddarna när jag skjutsar barnen till Royal.
-Jag kan inte lova att jag hinner. Det är rätt mycket som ska handlas.
-Ja, men jag måste ju ha dem. Jag kan ju inte köra utan kuddar, det fattar du väl.
-Ja, men jag vet inte hur lång tid det tar. Jag ska skynda mig. Nu lägger vi på så att jag kan handla.
-Du hade ju precis kommit in i affären. Kan du inte gå och prata samtidigt!
-Nej, det kan jag inte. LÄGG PÅ NU DÅ SÅ JAG KAN HANDLA. LÄGG PÅ LUREN. HÅLL INTE PÅ OCH TJATA PÅ MIG!

Det sista skriker jag, till min och omgivningens stora förskräckelse. Hade jag inte varit så stressad så hade jag skämts ögonen ur mig.

Jag går tio meter in i affären, med siktet inställt på brödet. Sedan kommer jag på att jag skulle köpa orkidénäring och krånglar mig tillbaka, mot strömmen, till ingången där det finns krukor och blomsternäring. Nehej, någon orkidénäring saluförs inte på Willys. Det borde jag kunnat räkna ut. Tillbaka in mot brödet.

Framför mig upptäcker jag nu en bekant som jag inte pratat med på jättelänge. Jag känner att jag verkligen skulle vilja prata med henne en stund. Höra hur hon har det och vad som är på gång i hennes liv för tillfället. Men jag hinner ju inte. Jag vågar inte ens hälsa för då kommer hon vilja prata. Tyst smyger jag efter, så tyst man nu kan vara med en kundvagn som låter som ett tröksverk och ideligen bumpar in i makaroner och kakställ på sin framfart.

Brödet är avklarat och jag går med bestämda steg mot grönsaksdiskarna. Där inne i det speciella utrymmet för frukt och grönt stöter jag på ytterligare ett par bekanta. Jag undviker strategiskt kvinnan (vi kvinnor är ju mer pratglada rent generellt) och säger bara ett snabbt “hej” till mannen.

Resten av inköpsrundan förlöper utan problem. Ända tills det återstår tre varor. Jag ska bara ha knäckebröd, O´boy och mjöl när telefonen ringer igen. Förundersökningsledarens, kanske i just det här fallet inte så ljuva stämma hörs igen.
-Hur långt har du kommit?
-Jag har bara tre saker kvar. Men det är massor av folk. Hela butiken är full. Man får knô sig fram.
Förundersökningsledaren svarar något som jag inte uppfattar och lägger på luren. Kanske valde han det kloka alternativet att inte reta upp mig igen. Jag har redan skrikigt som en riktig barnunge i den här affären idag.

Det är lång kö vid kassorna. Jag är strategisk och väljer en ganska lång kö som ligger precis bredvid en obemmanad kassa. Och min chansning går hem. Det är precis som i triss-reklamen. Plötsligt bara händer det! Och jag som redan var förberedd lyckas dessutom vinna tävlingen och hamnar först i den nyöppnade kassan.
Snabbt packar jag upp mina varor, packar ner mina varor, betalar mina varor, kastar ett öga på klockan och ser; TIO I SEX! Då hann jag inte i alla fall. Förundersökningsledare och barn har åkt hemifrån för fem minuter sen. Det var förmodligen det han sa i telefon.

Oförmögen att pusta ut och ta det lugnt utan fortfarande uppvriden som en mekanisk leksak jäktar jag ut till bilen och låser upp koffertluckan för att lasta in mina tre välfyllda kassar. Jag har handlat för 630 kr och fått riktigt mycket för pengarna. Tack, Willys!

Inte tack Zäta! Kofferten är redan full. Jag har helt glömt bort att jag fick hjälp av min mamma att lasta den proppad med gamla skolböcker, nya låneböcker, tyger och annat smått och gott som mamma hittat i gömmorna och som är mitt att spara eller slänga som jag finner lämpligt.
Det lämpliga i att inte lasta ur bilen utan köra runt hela veckan med full bagagelucka kan jag dock i detta läge inte finna. Jag får ställa kassarna i baksätet istället. Jag funderar en stund på om jag ska spänna säkerhetsbältet om dem men bestämmer mig för att köra försiktigt i stället. Äggen har jag packat i botten på en kasse så de kanske klarar sig även om kassen välter.

Nu har jag varit hemma en stund. Ätit, strykit, tittat på TV och skrivit av mig. Förundersökningsledaren har tappat upp ett bad och nu ska jag gå och lägga mig där en stund innan jag tar kväll på riktigt.