Zäta

Det blev ingen TV-kväll med pärlsortering. Just som jag tänkte gå och sätta på TV:n kom barnen in från sin påskar-runda men rosiga kinder och en hink godis. Jag gillar egentligen inte att de knackar dörr och “tigger godis” men jag tror inte de varit för framfusiga, och de hade ju teckningar att dela ut, och jag hoppas att folk har vett att säga ifrån eller låta bli att öppna om de ser mina målade barn och inte tycker om den här påsktraditionen, och…

…när jag stod i tvättstugan/groventrén och samlade in mina telningar upptäckte jag att jag hade en färdig tvätt att ta hand om. Och sen var ekorrhjulet igång igen med kvällsmat, barnomhändertagande och annat smått och gott.

Nu har jag suttit ett bra tag och knåpat på vad jag ska säga i radion i morgon. Jag är en av producenterna för Radio PiL´s förmiddagsgudstjänster. Det innebär att jag tar en stund innan live-sändningen för att berätta om vilka olika samlingar och gudstjänster som kommer äga rum i våra kyrkor under veckan och jag påannonserar också dagens gudsjänst. Vill du lyssna och är inom hörhåll så är frekvensen 93,8 MHz. Gudstjänsten börjar kl 11. Jag börjar strax efter kvart i elva.

I morgon ska jag sjunga på gudstjänsten också. Det blir två soloverser på en sång, och för övrigt är jag med i kören. Vi heter “Lilla körgruppen”. Jag har föreslagit att vi ska hitta på ett riktigt namn så det kanske kommer så småningom.

Nu måste jag uppsöka horisontalläge om jag ska lyckas kravla mej upp ur sängen i morgon bitti.

Här ska firas!

Det här är mitt 120:de inlägg.

Jag tänkte faktiskt uppmärksamma mitt 100:ade inlägg men jag glömde bort det. 120-jubileum är väl okej också?!

Grattis, grattis.

Jag återkommer med mer hipphipp när jag skriver inlägg 200. Orkar jag hålla nuvarande fart, med tre-fyra inlägg per dag, så dröjer det väl inte sä länge. Bara en månad.

Hjälp, vad ska jag göra nu.

Klockan är inte ens sju och huset är städat, barnen är utklädda och ute och påskar, maken sköter sig själv, jag har bakat klart alla 100 sesamkex (de blev godare än de ser ut) och jag har bestämt mig för att skolka från Getsemanestunden. Jag vill egentligen gå dit men nu är jag lite trött och maken tyckte att jag gott kunde vara hemma och vila lite.

Så nu ska här vilas. Jag undrar om jag ska sy på nästa lapptäcke eller göra ett armband till Falunsystern, eller måla lite på min evighetstavla, eller klippa ur intressantheter ur gamla tidningar eller… vila. Jag skulle kunna bara sitta framför TV:n och dega. Jag tror faktiskt att jag ska göra det. Jag kan ju sortera mina pärlor under tiden…

…för helt sysslolös är inte nyttigt att vara.

Dottern är lite vissnare nu efter min vara-så-duktig-som-möjligt- och utnyttja-tiden-så-gott-det-går-förmiddag.
Jag kollade tempen och den har stigit, hos både dottern och sonen. Sonen klarar sig under 38 men dottern svävar iväg en bit över.

Det är svårt att vara fru Duktig och samtidigt undvika dåligt samvete för det man missar. För man missar ju alltid nåt. Och fru Duktig vill inte missa. Hon vill vara superhjälte.

Halva Lidköpings befolkning har valt att handla på Willys samtidigt som jag. Eller, jag kanske överdriver lite, det är nog inte ens en tiondel. Men det var rätt knôkat i alla fall.

Hade jag varit en rökare eller kaffedrickare eller både och, hade jag satt mej med en kopp kaffe och en cigg ute vid solväggen och pustat en liten stund. Det var en smärre pärs att försöka proppa vagnen full med must, skinka, prinskorv, ägg, kex och allt det andra som stod på inköpslistan. Jag hittade visst lite som inte stod på listan också, sweetie och rädisor och mango. Jag älskar mango! De kostade bara fyra kronor stycket så jag slog på stort och köpte tre stycken, av olika mogningsgrad.

Det är tur att jag har så välartade barn att det går bra att handla med dem utan att behöva skälla, muta eller svettas.

Vi var i kyrkan en timma först, och städade barnlokalerna. Hade inte dottern blivit sjuk vet jag inte när jag skulle lyckats klämma in det i veckan, så inget ont som inte har nåt gott med sig.

Innan städningen fikade vi på jobbet. En av våra kunder bjöd på påskfika idag och dessutom hade en av kollegorna gjort jättegoda påskbakelser. Det var lite kul att presentera alla kollegorna för barnen också. De (barnen) har fått en ny idol. Min shoppingtokiga kollega har lånat ut Simsons-filmen till oss över påsk och barnen är jätteglada och tacksamma.

I brist på nikotin- eller koffeintunga laster ska jag nu laga lunch till barnen och mig själv. Det blir… ja, ni gissade rätt… pannkakor så klart.

Det blev som jag befarat.

Dottern har feber och jag får vackert stanna hemma. Sonen har påsklov och skippar fritids. Han har faktiskt nästan feber han med. Och jag har som vanligt lite förhöjd temperatur, men bara 37.6.

Jag kollade dottern grader när jag gick upp i morses, kvart i 6, och sen har hon inte somnat om. Sonen fick sova en timma längre innan det var hans tur att blir kontrollerad. Sen har sonen legat i sitt rum och lyssnat på “Munken och Kulan”. Det är jätteroliga berättelser om två killar som är med om allt möjligt.
Jag och dottern har legat i dubbelsängen och myst och jag har läst Kulla-Gulla för henne, eller för oss. Jag tycker det är roligt att damma av de gamla böckerna.

Nu ska jag strax fixa frukost. Utanför fönstret faller små snöflingor och försöker upprätthålla vintern. Efter frukosten tar jag med barnen till Willys för en rejäl proviantering. Förhoppningsvis behöver vi inte slåss med lika många om vi åker så tidigt som möjligt, nu när vi ändå är vakna.

Jag brukar inte slåss i livsmedelsbutiker men en gång var det nära.
Det var när vi bodde i Skara. Jag var och handlade på Munken och stod i kassakön. I kön bredvid mej stod en gammal dam stöttad på sin rullator. Jag sa hej och nickade lite vänligt. Mellan oss stod ett högt, rött tidningsställ. Det fanns ett lass tidningar kvar högst upp i stället, men inga nedanför, så det stod väl inte så stadigt kan jag tro.
Den lilla damen råkade knuffa till det tunga stället så att det välte över mej. Det gjorde riktigt ont. Jag ställde upp det och plockade upp tidningarna och hör undertiden damen säga, med så hög stämma hon förmår:

-Dagens ungdom! Bara förstör! Typiskt! Ligister…

…och annat som inte passar att skriva.
Jag blev både arg och ledsen. Och rätt förvånad över att den lilla tanten hade mage att skylla på mej när hon vält tiningsstället på mej.

Idag hoppas jag slippa välta ställ i affären.

Oh, jag måste berätta en annan sak som hände en gång när vi handlade på Willys. Det måste ha varit förra vintern.

Jag var och handlade med barnen. När vi var på väg mot grönsaksdisken upptäckte jag att jag glömt plocka till mej Cocacola och skickade tillbaka sonen i gången för att hämta det. Under tiden möter vi en tjejj i min ålder. På fötterna hade hon vita, riktigt långhåriga boots. Jag har för mej att de var lite på modet den vintern men dottern hade uppenbarligen aldrig sett några tidigare.
I samma ögonblick som vi passerar tjejjen gör dottern en smidig manöver. Mjukt och försiktigt och utan minsta ljud men snabbt som en vessla, slänger hon sej ner på golvet, sträcker sig bakåt så lång hon kan och lyckas klappa en av bootsen. Det hela går på mindre än en sekund och tjejjen märkte det inte ens.

Däremot fick jag förklara det hela för henne ändå, för just som det är gjort kommer sonen och frågar högt vad jag skrattar åt och det uppmärksammar tjejjen naturligtvis, så jag berättade och bad om ursäkt å dotterns vägnar.