Zäta

Sonen har börjat cykla till skolan. Jag misstänker att den nya cykeln kan ha en eker med i spelet men själv hävdar sonen att det beror på att han vill rädda polaristen. -Både på Antarktis och det där andra kalla stället som heter nästan likadant.

Att jag ändå kör bil till skolan varje dag för att lämpa av lillasyster på dagis, och att frånvaron av hans 27 kilo förmodligen inte minskar bensinförbrukningen nämnvärt, har jag inte nänts påpeka. Man ska inte ta musten ur en lovvärd ung idealist.

Jag hade min första lektion i logik när jag gick i tvåan på gymnasiet och sonen går ännu bara i tvåan på lågstadiet, så jag kan vänta några år med att förklara.

Tills dess har han antingen redan blivit desilusionerad, eller så har jag också börjat cykla.

Lovade i ett överilat ögonblick att visa vad som hänger i vårt plommonträd. Såg nämligen att det hängde toapapper hemma hos Rana i bloggen http://ranashorisont.blogspot.com/

Ser ni vad det är?

Här är en närbild.

Varför hänger man krukor i träden? Det verkar ju inte riktigt klokt!
Nej, det tyckte inte maken heller, tills jag förklarade att det lurar trädet att ge rikligare skörd. Hänger grenarna ner tror trädet att det är sjukt och håller på att dö och då sätter det mer frukt för att kunna ge frön att föra släktet vidare med. Smart va!
Det funkar också! Se bara.

När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att fota lite. Idag kom ju våren men det är ännu inte mycket liv i mitt smultrontorn.

Ute bland krokusarna hittade jag vårens första humla.
Den var alldeles rusig av våryra och nertyngd av pollen. I stället för att flyga från blomma till blomma klättrade den omkring, men till slut lyckades den lyfta i alla fall.

Plötsligt hörde jag ett glatt tillrop. Det var dottern som kom springande runt husknuten.-Mamma, är det vår nu?
-Jaa, nu är det äntligen vår, svarar en lycksalig, intet ont anandes mamma.

Kvickt plockar dottern av sig ena kängan och provgår lite i det vissna fjolårsgräset.

-Nja, kanske inte så mycket vår riktigt, förmanar jag.

Men påsken är i alla fall slut.
JÄTTESLUT

…och den här gången handlar det inte om kläder. Visserligen har hon hunnit köpa en vårkappa, en cardigan, ett par tjocka tights och en blus sen sist jag skrev om henne, men nu handlar det om ett litet djur.

En groda har hoppat ur hennes mun, igen… Den idoge läsaren kanske minns när hon placerade Colombia i Afrika och påstod att hennes farbror var rostfri.

Nu lät det så här:

-Jag måste vaccinera mej! Jag tror jag behöver vaccinera mej.
-Mot vaddå, undrar vår chef (och befarar att tösen tänker ta tjänstledigt för utlandsvistelse, för hon är en sån där äventyrstörstare som kan få för sig att ge sig iväg).
-Mot sånna där, vad heter det… löss!

Hon menar så klart fästingar.

Måste berätta att det bidde bullar ändå i går kväll.

Jag är ju tidsoptimist och startade halv åtta och var klar halv tolv.
Jag tycker själv inte att jag hör till de impulsivas skara och är ganska duktig på att planera, men jag glömde bort det där med att bullarna skulle svalna innan man lägger dem i påsar. Annars hade jag varit klar tidigare.

När bullpåsarna äntligen låg i frysen för att vänta på sommarens utflykter var jag bara tvungen att läsa ut en Kulla-Gulla-bok också, innan jag kunde somna.

Jag tycker inte att jag är en person som ger mig hän, som är “addicted” och jag har naturligtvis inga som helst böjelser eller laster.
Men jag känner att jag absoult måste läsa alla mina gamla Kulla-Gulla-böcker just nu.

Det blev 36 bullar. Med varmluftsugn kunde jag (i alla fall nästan och åtminstone i teorin) ha inne tre plåtar samtidigt och det går 12 bullar på varje plåt så det var ju smart uträknat, eller hur!

Maken fick en och jag åt… okej, jag erkänner… fyra. (Fast en var bara en liten misslyckad ände och den första åt jag samtidigt som jag bloggade så den märktes knappt.)

Kikade just i gårdagens Lidköpingstidning NLT.

Det är roligast att läsa insändarna under Fria Ord.

Jag läser rubriken och ingressen av PRO-distriktets ordförandes inlägg.
“Pensionärer kräver rättvisa. Statistiken visar att personer över 65 år fortfarande halkar efter inkomstmässigt.”

I mitt stilla sinne funderar jag på om det kanske kan bero på att man inte förvärvsarbetar när man är pensionär. Den som inte arbetar får inte heller lön. Det är väl inte helt orimligt att pensionen inte kan uppgå till samma summa som lönen gjorde. Det är ju lika löet för den som är sjukskriven, föräldraledig eller studerar. Jobbar man inte uppbär man ingen lön.

I rättvisans namn ska jag säga att när jag läst hela inlägget så var det inte riktigt så PRO-damen menade. Men visst var det roligt skrivet!

Jag läser också en liten trött insändare om en dam som blivit frånåkt av bussen. Hon kom med en av stadsbussarna till torget och skulle byta till en annan, men bussarna väntar inte in varann så hon blev frånåkt. Hon avslutar med att skriva:
“Det är jobbigt när man är gammal.”
Och som ett speciellt intygande av sin höga ålder har hon skrivit under med signaturen:
“75-80 år”
Hon är så gammal att hon inte ens vet hur gammal hon är. Då är man gammal!

Fick en så fin kommentar av Rana efter mitt förra inlägg.

Jag håller helt med om att bromsar är ena efterhängsna och målinriktade typer. De gör sällskap med blinningar och ytterligare någon art för att verkligen förpesta våra somrar, speciellt båtsomrar.

Vi brukar försöka ta båten till Lurö så fort det är tillräckligt fint väder. Där kan man träffa på diverse djur. Förutom beskedliga får och kossor finns ormar och små grodor, ödlor och en gång såg vi till och med en lax under båten.

Den förhärskande djurrasen på Lurö är ändå – håll i er – myschlingen.
Det är dottern som myntade uttrycket för några år sen, kanske när hon var tre.

En myschling är inte en broms, inte en blinnig, inte bi, geting eller humla. Efter mödosamt letande bland nördarna på nätet fann jag slutligen en bild på myschlingen. Den hade inget namn men var släkt med bromsen.

Myschlingen är mindre än en broms, svart med fläckiga vingar och liknar till formen ett litet stealth-plan. Den är ungefär lika snabb och attackerar oanmäld. Den lever på blod och biter först en rejäl tugga var som helst den kommer åt, för att sedan kunna sitta och lapa i sej det röda livselexiret. Det funkar kanske på en häst eller en långsam ko, eller gömd i ullen på ett får men en människa får den inte mycket ut av för det gör så fantastiskt ont att bli biten att man genast sjasar bort odjuret.

Det finns inget sätt att värja sig. De bryr sig inte om att man slår efter dem eller dyker ner i vattnet eller ger sig långt ut på Vänern med båten. Har man fått en hop efter sig hänger de kvar tills sista man är död. Och då talar jag som tur är inte om besättningen utan myschlingen. Du måste slå ihjäl dem för att få vara ifred. Och det räcker oftast inte med ett slag.

Men jag är inte rädd för dem. Jag bara avskyr.