Zäta

Nu har jag äntligen tränat igen efter två veckors uppehåll. Uppehållet har varit ofrivilligt. Maken har varit så upptagen, och delvis jag också, att jag inte haft möjlighet att komma iväg.

Nu sitter jag i alla fall här, svettig och nöjd efter ett efterlängtat pass på Friskis. Nu väntar en välbehövlig dusch och förhoppningsvis en god natts sömn.

Hugaligen. Nu har jag skämt ut mig igen.

Jag stod mol allena i trädgården och satte upp stöttor för mina skrangliga pioner. De har rakat i höjden den senaste tiden och i morses såg jag att en av dem blåst omkull under natten.

Min mormor sa alltid så visligt:
“En kan´te hôlla râ en ente har i näven!”
Det var en liten ursäkt om hon någon gång råkade ge väder.

Eftersom jag stod ute i det fria och inte hade uppmärksammare sällskap än mina knoppande pioner så passade jag på att ge uttryck för en påträngande känsla från magtrakten.
Precis då gick vår ganska snygge pilot-granne förbi och hälsade glatt. Han kom liksom bakifrån och jag hade absolut inte varseblivit honom i tid.

Han log och sa:
-Vackert väder!

Jag vet inte hur jag ska tolka det påståendet riktigt!

Nu är det vanligt svensk sommar igen. Temprometern visar på plus tio, vinden tjuter utanför fönstret och jagar molntapparna över himlen. Ibland skymtar solen fram men mestadels döljs den av slöjskyarna.

Vi hann i alla fall njuta av den riktiga sommaren igår. Då for vi med några vänner upp på Kinne-Kulle och traskade till Hastings Kyrkoplats bortanför Blomberg. Så fort vi steg ur bilen slog den intensiva doften av ramslöken emot oss. Vilket tur vi hade som kunde företa vår promenad just den här helgen när ramslöken sticker ut sina första blommande kaskader till fröjd för både öga och nos.

Under den korta vandringen till vårt picknickmål hann vi se många intressantheter. Den första var en jätteblå liten skalbagge som lyste metallglänsande i solen.
Vi hittade också en svart skoggsnigel som låg som en stor lakritsgodis bredvid stigen. Maken föreslog att vi skulle äta upp den, eller i alla fall smaka lite grann, men det var ingen som nappade. Jag försökte berätta om sniglarnas slem, som nästan är omöjligt att tvätta bort, men det var ingen som var intresserad av det heller.

Vägen tvärsades av en liten porlande bäck som alla barnen såg utmaningen i. De hoppade fram och tillbaka, fram och tillbaka, ända tills dottern ökade på utmaningen lite genom att ta en väldigt lååång sats, och missbedömde sin förmåga en aning… turligt nog var det bara ena foten som blev blöt och det glömdes snabbt bort.

Det var inte bara dottern som lämnade spår i naturen. Vi hittade också avtrycken av båda hästar och kor i den mjuka leran runt bäcken.

Bästa upptäckten var ett nedfallet träd som utgjorde den mest perfekta klätterställningen barnen skådat. Beroende av mod och balanssinnets utveckling klättrade barnen olika högt och långt. Dottern råkade kliva snett och trillade ner. Hon fick en pinne i magen och ont i en ankel men det gick snabbt över.
Jag vet inte om dotterns förmåga att snabbt återhämta sig och strunta i smärtande kroppsdelar beror på att hon så ofta skadar sig, eller om hon helt enkelt är en liten “järnlady” i miniatyr.

Jag hade hjärtat i halsgropen när barnen spatserade utmed rasbranten ner mot Vänerstranden. Det är ganska högt och med dotterns förmåga att alltid råka illa ut kunde jag satt en hundring på att hon skulle trilla ner. Det gjorde hon dock inte, tack och lov.

När vi slog oss ner på filtar i gröngräset förevisade dottern en söt blombukett som hon komponerat av tre eklöv och en gullviva. När hon fått veta att gullvivorna var fridlysta ersatt hon den med en snabbt vissnande maskros. Av maskrosstjälkarna gjorde vi sedan små pipor och lyckades imitera både irriterande myggor och en uppväxlande motorcykel. Min vännina roade barnen länge genom att trycka in en pinne i masrosstjälkarna och dra ut den lite smygaktigt när hon bad barnen lukta på blommorna. Resultatet blev att blomman såg ut att vissna och det var ju jätteroligt.

Dottern hittade på ett eget bus. Hon höll en maskospipa i handen bakom ryggen, bad oss välja hand och när vi valt vände hon rumpan till, tutade i pipan och låtsades att hon pruttade på oss.

Jag ska försöka minnas den här eftermiddagen, hur solen lyste genom bladverket och fick Vänervattnet att glittra. Barnens uppsluppna skratt. Blomdoften.
Det blir ett smycke jag tar fram och njuter av dagar som idag.

Träffpunkt Pingst kallades helgen i Pingstkyrkan. En kille med mycket inspirerande att berätta var kallad som talare och det var härliga möten fredag och lördag kväll samt söndag förmiddag. Jag och barnen var på lördags- och söndagsmötet men på fredagkvällen var det bara maken som representerade vår familj.

Naturligtvis var temat för helgen den Helige Ande. Det är svårt att enkelt förklara vem Han är men om jag skulle försöka skulle jag säga att Han är Hjälparen. När Jesus for upp till himlen och lämnade lärljungarna rädda och förtvivlade så lovade Han att sända dem en Hjälpare. En som påminner dem om allt som Jesus sa och gjorde och som ger kraft att orka.

Jag hade tänkt berätta lite mer om helgen men jag känner nu att det blir för privat. Jag pratade med Gud om både det ena och det andra, jag bad för andra och fick själv förbön.

Det har varit en helt fantastisk helg!

Ett litet “ord på vägen” som jag snappade upp, vill jag skriva ner:
Det finns ingen anledning att leka “allt är bra” när det inte är det. Inför Gud behöver du inte låtsas. Han vet exakt hur du mår.