Zäta

Sommaren kom tidigt i år. Hemma hos mor och far håller höskörden redan på.
I min rabatt sväller pionknopparna och hotar att slå ut vilken sekund som helst nu.

Och syrénerna börjar visa tydliga tecken på att blomma över. Det har inte ens varit skolavslutning än. Det är inte ens juni än!

Vid nedan omtalade Mors dags-besök hos föräldrarna passade jag på att fota deras stora syrénbuske.

Jag vill ge er några glimtar från gården där jag växte upp.
På Mors dag besökte jag och min familj mina föräldrar och jag fotade som vanligt lite här och var. Jag visar inte allt och inte nu, men kanske mer en annan gång.Så här ser utsikten ut mot Lidköpingshållet. Fältet i förgrunden brukar min far. I dungen fanns för länge sedan en stuga där det bodde tattare. Ryktet säger att stugen brändes ner av några bygdebor som inte uppskattade tattarsällskapet. Man passade på medan de var på kringresa. Jag vet inte alls om det ligger någon sanning i detta. Det enda jag vet är att man fortfarande kan skönja rester av boningen i de blommor som växer där och som inte skulle tagit sig dit på egen hand. Idag står det en klunga hus av annat slag på platsen. Det är bikupor. Jag förmodar att bina mår extra gott när oljeväxterna blommar och lyser ikapp med flygarnas flit.
I bakgrunden skymtar fyra vindkraftverk. Det finns gott om de stora snurrorna runt om ute på gärdena. Jag tycker det är härligt! Jag får en svindlande glad känsla när jag står rakt under ett vindkraftverk och ser de gigantiska vingarna svoscha förbi högt däruppe. När jag var yngre och ibland lite deppig brukade jag åka upp till vindkraftverket i Ledsjö, som var det första häromkring, och stå där och njuta tills jag kände mig bättre till mods.Om jag vänder mig om ser jag “gamlelaggårn”. Därinne bodde hästen som dog för någon månad sedan. Där står också några av gårdens tjurar. Mot en vägg under ett av fönstren har min far en liten snickarbänk med ett skruvstäd. Jag kommer mest ihåg hur jobbigt det var att gänga skruv, vilket jag hjälpte till med för länge sedan, kanske i samband med något bygge. Det finns också en “nyelaggård” och så “Raggegårdslaggårn”. I Raggegården hyr numera min kusin med familj in sig och han använder ladugården där för sina egna djur.
Till vänster om ladugården på bilden, ser man början på mammas hallonland. Jag tror inte det finns godare hallon än hennes i hela världen.
Ovanför de två vita fönstren på ladugården ser man ett par stora svarta dörrar. Jag tror de är blå i verkligheten. Det var innanför de dörrarna, på hörännet, som jag fick mitt första fatala möte med jordgetingarna.Här är en liten detalj av ladugården. Det finns åtskilliga luckor runt om höskullen för att man så smidigt som möjligt ska kunna bärga höet och slippa kasta det för långa sträckor uppe på skullen.
Höskörden är nog bondens mest hektiska tid. Allt hö ska slås, torkas, strängas, pressas och hystas in under några få dagar och allt är beroende av bra väder. Min barndoms somrar innebar mycket hökörning. Det samma gällde för mina systrar. Mamma och pappa såg så klart till att vi inte behövde slita över vår förmåga utan lät oss sköta det enklaste uppgifterna, som att köra traktorn och lasta av lassen. När min mellansyster blev tillräckligt stor för att köra traktorn tog hon över den uppgiften av mig och jag fick istället lasta av. Min syster var en mycket bättre traktorförare än jag så det gjorde mig inget. Jag var redan på den tiden en ganska fantasifull flicka och satt oftast och sjöng egenpåhittade sånger eller försjönk i drömmerier och var inte tillräckligt uppmärksam på den som stod i lasset. Det var inte så få gånger min pappa fick hoppa av lasset för att springa fram och knacka på rutan till traktorn för att få mig att öka eller sänka farten.
Ibland, om balarna var extra tunga, eller om vi fått extrahjälp av pappas syskon, kunde jag få hjälpa pappa att lägga rätt balarna i balvagnen. Då gällde det att vara snabb i vändningarna. Pressen spottade ut balar i en faslig fart, pappa kastade bak dem till mig och jag knödde ner dem för att kunna packa lasset så fullt som möjligt.
Det var bekvämare att lasta av. Då kunde jag i stort sett själv bestämma farten. Beroende på vem som stod uppe på rännet, och hur långt det var att kasta, så fick jag ändå anpassa mig lite. Jag stod i balvagnen och lastade av balarna ner på transportören, som är en lång rutchkana med en kedja i mitten. På kedjan sitter piggar med jämna mellanrum och de drar balarna upp till höskullen och lämpar av dem där. Transportören kan också kopplas ihop med ett bana som är monterad uppe under takåsen och med ett flyttbart stopp kan man få balarna att tilla av där man vill ha dem.
Den eller de som står däruppe har det tyngsta jobbet. Det är varmt och flyger omkring en massa damm och strån och det sticks och kliar över hela kroppen. Man måste arbeta snabbt och vara noga med hur man lägger balarna för att det ska få plats så många som möjligt. Helst bör man vara två som hjälps åt. En som langar balarna från deras nerslagsplats och en som lägger tillrätta.
Jag minns en gång när jag och min kusin stod och langade balar till min mamma som la tillrätta. Vi hade jättetråkigt när vi stod och tog emot lass efter lass en hel eftermiddag. För att göra det hela lite roligare bestämde vi oss för att för varje bal som passerade, skulle vi säga namnet på någon vi kände. Utan problem klarade vi av ett och ett halvt lass, vilket innebar kanske 300 balar.
Den som var bäst på det där med att lägga balar var min mamma. När jag lastade av och visste att hon stod som mottagare, kunde jag köra på i vilket tempo som helst. Hon var helt enkelt styvast. Mina farbröder kunde ibland komma uppstickandes med huvudet vid luckan och be mig sakta farten och till och med pappa klagade ibland, men aldrig mamma. Stark som en uroxe och snabb och effektiv som bara den.
Nu för tiden gör mina föräldrar mycket rundbalar och behöver inte alls tillbringa lika mycket tid med den omständigare småbalshanteringen, även om de tar en hel del torrhö också.
Här möter ekens fräscha grönska ladugårdens faluröda under stuprännans rostfria yta. Just på den här bilden är skuggan dock så djup att det röda inte syns.Det här är en liten del av en gammal oljecistern som tidigare försörjde boningshuset med eldningsolja. Den har ersatts av en modernare och nu utgör den bara bakgrund för gårdens grönska.Nu avslutar jag den här lilla sejouren med en lysknapp som sitter utanför ladugårdsdörren.

Äntligen!
Äntligen är den slut.

Jag har läst Ulrika Kärnborgs roman “Myrrha”. Den handlar om en tjänstekvinna och en finare herre och deras mycket komplicerade förhållande. Den handlar inte om kärlek, eller kanske gör den det. I så fall om ett slags kärlek som inte skänker någon lycka och glädje utan bara lidande och olycka.

Jag tror boken kunde ha varit bra, kanske till och med spännande, om den inte skrivits i en så dokumentärt hållen anda. Nu är den bara tråkig. Den slår inte an en enda sträng hos mig.

Ändå har jag läst ut den. Jag tycker jag är skyldig författaren att läsa klart en bok jag påbörjat. Det tillhör absolut inte min stil att lämna en bok oavslutad, hur trälig den än är.
Bara en gång har det hänt. Jag hade beslutat mig för att läsa serien om, om… jaha, nu kommer jag inte ens ihåg vad den hette. Det var de där böckerna om folken som föregick Homo Sapiens. Det handlade om en kvinna som bodde ihop med ett folk hon egentligen inte tillhörde. Hon träffade på Sabeltandade tigrar och männen jagade Mammutar. Kan den ha hetat Mammutjägarna? Sedan lämnade hon dem och bodde ensam vid en dal, som kan ha varit hästarnas dal. Hon skaffade sig en häst och kanske ett lejon… Och sen blev hon ihop med nån annan karl och det var en fasa massa samlag hela tiden. Jag orkade mig igenom de två första böckerna men gav tapt mitt i den tredje. Den gav mig ingenting, snarare tvärtom. Om handlingen i en bok inte är tillräckligt tilltalande så kan jag oftast ändå njuta av det språkliga flödet, av vackra beskrivningar, eller ett annorlunda sätt att skriva. De här böckerna hade ingenting av detta.

Nu till nästa bok, som jag precis sugit i mig de första sidorna av. Det är en gammal bok som jag ärvt efter min mamma som i sin tur ärvt den efter sin mamma som i sin tur ärvt den efter en Edith Hellgren. Hennes namt står skrivet med sirliga gåspennebokstäver på bokens första blad. Edith fick eller köpte boken i maj 1920. Den gavs ut året innan. Boken heter “Stackars lilla Svala”. Jag har läst den minst två gånger tidigare.
På titelbladet står att läsa:
“Stackars lilla Svala
Berättelse för unga flickor av Hedwig Courths-Mahler.
Bemyndigad översättning av Augusta Mossberg.
Med 4 bilder.
Aktiebolaget Chelius & Co. Stockholm.”

Boken handlar om en flicka som bor hos sina släktingar i Tyskaland medan föräldrarna driver en teplantage i Indien. Jag kommer inte ihåg hela historien nu eftersom det var så länge sedan jag läste den, men jag har för mig att föräldrarna omkommer och flickan som kallas Sanna, far illa hos sina släktingar. Släktingarna har tidigare uppburit en rejäl slant av Sannas föräldrar för att sköta om henne men när nu pengarna uteblir så tar också omsorgen om Sanna slut.

Jag vet att jag kommer gråta när jag läser den. Jag minns att jag grät så det värkte förra gången, som kanske var för 20 år sedan.´

Språket är en smula gammalmodigt, vilket bereder mig stort nöje.
Här är ett exempel:
“Sanna uppfostrades således tillsammans med husets egna barn och hon hade snart vuxit sig in i omgivningen. Hon frodades förträffligt och utvecklade sig allt mera till en älsklig företeelse.”

Jag ser verkligen fram mot kommande, intensiva läsupplevelser.

Dottern behöver vara hemma idag också. Hon har inte direkt någon feber men är förkyld med snuva och framförallt en läskigt rosslande hosta.

Eftersom jag inte behöver åka till jobbet, och sonen tack och lov är morgonsnabb och väljer att cykla till skolan, kunde jag unna mig en hel timmas sovmorgon i morses. Jag hade gärna lagt mig för att sova mera efter att sonen var iväghjälpt men dottern vaknade lagom till sonens påklädning så det blir inget med det.
En timma är faktiskt bra det också!