Zäta

I kväll blev jag klar med ytterligare ett smycke. Det är en armband som min shopoholic-kollega köpt. Jag har en förmåga att alltid blir klar med saker i sista stund. I morgon jobbar vi sista dagen innan semestern, så det är liksom hög tid att hon får sitt armband nu.

Jag gillar särskilt de stora transparenta glaspärlorna som ser krossade ut. De ger lite tyngd åt armbandet och ger ett lite speciellt utseende. Tyvärr minns jag inte var jag köpt dem och jag hade bara fem stycken så nu är de slut. Men det var ju bra att jag inte hade till exempel bara två för då hade det inte räckt till armbandet.

Nu är klockan halv tolv. Lägger jag mig nu kommer jag i alla fall i säng en timma tidigare än igår.

I morgon skickar jag iväg det här halsbandet som en av mina bloggväninnor beställt.

Det har varit så roligt att göra det här halsbandet. Dels för att det är det första jag fått beställning på via bloggen, dels för att det är fina färger, dels för att det är ett riktigt lååång halsband på över 2 meter, men framförallt för att kvinnan som kommer bära det är en så härlig person. Jag har suttit och tänkt på henne, hennes mod och självinsikter, medan jag pärlat.

På lunchen gjorde jag något jag förhoppningsvis aldrig gjort tidigare, och aldrig kommer göra igen.

Jag var inne på apoteket för att hämta ut allergimediciner till Guldgossen. 500 kr gick det på, så nu är han ännu mer Guldgosse!
Eftersom det var ganska lång kö satte jag mig på en stol och väntade. Rakt framför mig stod en man med yvigt ovårdat vitt skägg och matchande hår. Han hade på tok för mycket kläder på sig i värmen och han illblegade på mig med ett galet leende som inte såg annat än illavarslande ut. Han verkade ha stått där en stund men strax efter att jag satt mig så satte han sig bredvid och började mumla någonting om ”vackra flickor”. Allt detta hade jag kunnat stå ut med. Apoteket var inte direkt tomt på folk. En bit bort stod bland annat en högrest karl med en riktigt välutvecklad näsknäckarpanna. Han hade säkert ryckt in om det behövts.

Grejjen var att han stank nåt så kopiöst! Det luktade som om han bar runt på tio kilo ruttet kött under de där bylsiga kläderna. Det var en blandning av urin, avföring, svett, kräks och minst två odefinierbara komponenter till. Jag hade känt lukten så fort jag kom in på apoteket, men inte förrän mannen satte sig bredvid mej förstod jag var den kom från.

Jag reste mig sonika upp och gick iväg till ett annat hört av apoteket, så långt bort jag kunde komma.
Det är en mycket förnedrande handling anser jag. Att någon reser sig upp och går när man precis satt sig bredvid. Väldigt avståndstagande!
Men det kunde inte hjälpas. Jag stod inte ut med stanken mannen spred omkring sig. Kanske borde jag sagt till honom att han nog skulle hem och ta en dusch, men med det där galna leendet i ögonen kändes det inte helt motiverat.

Jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så igen. Jag vågar inte hoppas på att slippa känna en sådan odör igen, för det finns allt för många övergivna människor i vårt samhälle som inte har kapacitet att ta hand om sig själva på alla plan, men jag hoppas att jag i så fall kan behärska mej och bemöta dem med den respekt de ändå är berättigade.

Alla människor är lika mycket värda, det bara är så!

I går blev jag uppvaktad.

Maken strök mig över kinden och viskade:
-Grattis älskling!
när han såg att jag vaknat.

Barnen gav mig kramar och pussar och i bilen på väg till dagis/fritids sjöng de samstämt “Happy Birthday” två gånger. De sjunger riktigt bra de små juvelerna!

På jobbet fick jag också grattiskramar.

Senare på dagen pratade jag med min mamma i telefon för att fråga om hon ville följa med på konserten. Ville ville hon men hann hann hon inte. Hon hann inte komma ihåg att säga grattis heller. Men hon hade pratat in ett meddelande på min mobil fick jag veta. Jag lyssnade av det senare, men det var utan grattisantydningar. Hon sa bara:
-Vi ses på fredag!
Då är de hembjudna för att fira både min och makens födelsedagar.

När jag varit hemma ett tag ringde mamma dock upp igen och sjöng för mig i telefon.
Det var lite roligt att just hon först inte kom ihåg att säga grattis. Det var ju ändå hon som var med om den intensivaste upplevelsen den där varma sommardagen för 37 år sedan.

Maken bjöd mig på jättegod middag. Grillad marinadkyckling med färskpotatis och en jättegod bea-sås. Plus lite grönt och cider.

Innan maten fick jag presenter. Av lilla Svalan fick jag fyra lådor med fack för pärlförvaring. Hon visste inte om att jag själv plockade till mig dem när vi var på Biltema, la dem i makens varukorg och sedan gick över till Plantagen vägg i vägg och lät maken och barnen göra presentinköpen i fred.
Kanske skulle jag kunna bli något mer beräknande än contact-centerpersonal. Spion eller detektiv eller något annat utmanande.
Nu kunde jag glatt utropa:
-Åh, hurra, precis vad jag önskat mej! Utan att ljuga det allra minsta.

Av Guldgossen fick jag också en efterlängtad gåva. När han och maken hade lite shopingtid medan jag och lilla Svalan besökte lilla Svalans bästa kompis på sjukhus i Göteborg, så var de bland annat på Clas Olsson. Där införskaffades ett låtsasägg som man låter ligga med i kastrullen när man kokar riktiga ägg. Fejkägget får vara med om samma upplevelser som de riktiga äggen och kan därför med stor precision avslöja när äggen är löskokta, lagom kokta och hårdkokta.
Jag fick ett sådant ägg av min syster en gång för kanske 16 år sedan, men i våras hade det gjort sitt i mitt kök och föll isär. Efter vissa efterforskningar på nätet hittade jag sedan ägget på Clas Olsson till en rimlig penning.
Återigen fick jag säga:
-Åh va bra! Precis vad jag behöver.

Vilket naturligtvis resulterade i ramaskri från lilla Svalan.
-Jag vill också ge nånting som du behöver. Du BEHÖVER inte min present. Varför kan du inte BEHÖVA mitt paket!

Jag börjar misstänka att hon är på väg in i den labila sex-årsåldern…

Efter några omständiga förklaringar och försäkringar om att hennes present var minst lika uppskattad och BEHÖVD, så lugnade hon ner sig.

Makens present sparade jag till sist. Den var ju mest spännande eftersom jag inte visste vad han hittat på. Lite grann misstänkte jag att jag skulle få ett pannband eftersom han för någon vecka sedan kommenterat min förmåga att frysa om öronen så fort det blåser det minsta.
Jag gissade nästan rätt. Maken hade köpt en ”buff”. Det är en tub tyg av micro-nånting-bra utan sömmar som man kan använda som mössa, pannband, halsduk, rånarluva, pirathuvudbonad, munskydd, pulsvärmare och lite allt möjligt.
Det är ett bra tyg och går nog att städa med också tror jag.
Det finns tydligen 300 olika färger och mönster att välja mellan och maken hade köpt en med vit grundfärg och en softgrönt mönster. Passar dagens outfit med rutiga piratbyxor och randigt linne perfekt!
Det var en rolig och användbar present, någonting jag inte visste att jag behöver.

Av hela familjen fick jag också en jättevacker blombukett i rosa toner. Dottern var noga med att poängtera att den var från HELA FAMILJEN för att det skulle vara rättvist på fördelningsfronten men maken viskade senare till mig att den var mest från honom, faktiskt…
Eftersom han nyss fyllt år också så misstänker jag att han är på väg in i den där besvärliga 36-års-egoist-åldern. Den som jag nyss lämnat…

På mailen hade jag hälsningar från min morskusin som lever i Danmark och från en kompis och hennes familj i Linköping.
Precis innan jag skulle åka iväg till konserten ringde rara svärmor och gratulerade.

Idag har jag fått SMS från Italiensystern. Hon bad om ursäkt för att hon inte grattat igår men det hade jag inte förväntat mig. Idag reser hon nämligen hem till Sverige tillsammans med sin son, så jag förstår att hon ägnat hela dagen åt snurriga tankar om packning. Hon ska vara här en hel månad så det är ju inte lite man riskerar glömma bort i en sådan packning.

Förutom alla dessa uppmuntrande hälsningar så har jag ju också fått grattistillrop av er, mina bloggvänner. Det värmer också ska ni veta!

På väg till jobbet i morses kom jag på mig själv med att fortfarande vara uppfylld av alla vibrerande toner sedan i går kväll. Jag tror jag kan leva länge på den upplevelsen. Nästan två timmar av ren salighet. Det var musik som svepte med, rensade ut alla andra tankar, som uppfyllde varenda litet själsskrymsle.

Det hör ju inte till vanligheterna att man kan sitta koncentrerad så länge, utan att låta tankarna vandra iväg på annat håll. Mina tankar vandrar ofta hem till strykhögen, smutstvätten, det odammsugna golvet, trädgårdens törst, de oförberedda middagarna… men igår kväll var jag fri! Fri från alla tankar som brukar vilja tränga sig på.

Fri att bara sväva med musiken.