Zäta

Vore jag kille skulle jag skriva så här:

“Jag är jätteförkyld! Jag har hemskt ont i halsen. Mandlarna är som svullna plommon och jag kan inte svälja.”

Nu är jag ju kvinna så jag väljer att uttrycka mig så här istället:

“Jag känner ett litet skrap längst bak i halsen, kanske är det antydan till halsont. Men jag klagar inte. Det går säkert över innan det börjat.”

Idag gratulerar vi Lena och Ellen som har namnsdag.

Grattis!

Hade först vissa planer på att träna efter jobbet i kväll… tills maken påminde mig om att det ligger en halvstor sten i trädgården och väntar på att komma tillrätta.
Det blir nog svettigt så det räcker till.

Måste även inhandla och inslå (så kan man faktiskt inte säga) pakeliteter till lilla Svalan. I morgon fyller hon sexårstrots. Hon är inte så farligt trotsig, än.

Jag skulle också vilja göra klart armbandet till min kollega, hon har väntat ett tag.

Kommer jag ihåg det ska jag ta med min stora filt-poncho till jobbet i morgon, i fall det blir lika kallt igen.

Men först ska stenen på plats.

Nu är det brasväder.

Jag fryser som en nakenhund i snöstorm.
Det vore inte fel att åka hem och tända i kaminen och krypa ihop med en kopp varm choklad och en spännande bok.

Nej, just det! Mjölken är ju slut… och boken jag läser för tillfället är inte spännande…
Lika bra att sitta kvar här på jobbet och frysa.

Hela sommaren har jag längtat efter att gå på loppis. Jag läser ju en massa härliga inredningsbloggar och ser vilka fynd som kan göras.

I helgen var vi (tror inte jag nämnt det tidigare…) i Ludvika och hälsade på min Falunsyster och hennes pojkvän.
Visste ni att Ludvika har en av Sveriges mest välbesökta loppisar? Varje lördag, åtminstone under sommaren, kryllar det av loppisstånd och folk vallfärdar ända från Tyskland för att fynda.

Vi körde förbi loppisen på väg till systerns stall.
Vi körde förbi…
FÖRBI!

Jag bad inte ens om en enda liten kvart för att förlusta mig. Inte för att vi inte skulle hunnit, men det var nog bara jag som var intresserad och då känns det inte kul att låta de andra sitta och bara vänta.

Förbi…
Förbi…

Det knattrar inte längre!

Jag sitter på jobbet och skriver, på mitt gamla hederliga, moderna tangentbord.
Jag påstod ju förra veckan att ingen dör av lite vatten, utom ett tangentbord. En korrigering är på sin plats:

Ingenting dör av lite vatten, inte ens ett tangenbord!

Jag blir så trött på mina öron. Del hör de lite dåligt och dels sköter sig inte extrahållen som jag vill.

I helgen köpte jag ett par lagomfina, lagomstora örhängen i guld. Sådana som man kan ha för jämnan. Med stor handkraft fick jag till slut ur båda läkeörhängena. Maken har tidigare lyckats få ur det ena men jag satte tillbaka det igen eftersom hålet vätskade sig lite. Nu blödde ena örsnibben eftersom jag lyckades rispa upp insidan av hålet med läkeörhänget. Det stuntade jag i. Jag gick med mina fina guldörhängen i alla fall.

Igår kväll kom vi hem från Ludvika. Jag tog ur guldisarna för att duscha och satte medvetet inte in dem igen. Man sover ju faktiskt bättre utan.

Och i natt sov jag gott. Men det var inte lika gott att vakna och upptäcka att jag inte fick i örhängena igen. Det verkade ha läkt ihop lite på baksidan.
Jag som är “lite känslig” ville nästan svimma och fick be maken sticka sönder hålen från baksidan. Mer blod. Det slutade med att jag satte i läkeörhängena igen och nu får de sitta där ett tag tills jag slutat blöda i alla fall.

När jag tittade mig i spegeln efter den utstådda persen var jag blek som ett lakan. Inte ens sommarens hela hopsamlade solbränna lyckades skugga blekheten.

Nu har jag i alla fall cyklat till jobbet och är mer röd och flåsig än blek och skör.