När jag kom hem efter jobbet idag låg lilla Svalan på köksgolvet och skrek. Hon hade regriderat sisådär 3-4 år inför det faktum att hon ikväll skulle börja på Royal Rangers.
Royal Rangers är, som jag tidigare skrivit, scoutverksamhet men i Pingstkyrkans regi. Det är skog och mark, eld, sågar, knivar och yxor, djur och natur, Bibel och bön, lekar och kamratskap.
Men för lilla Svalan var det något hon absolut inte ville vara med på. Guldgossen har varit med i två år och trivs och vi tycker det är en vettig aktivitet för våra TV- och datahungrande barn så vi uppmuntrar och bestämmer. Lilla Svalan skulle dit, så var det bara. Om hon efter några gånger fortfarande lägger sig och skriker på golvet varje torsdag, så kommer hon slippa, men inte förrän hon provat ordentligt.
Jag lovade vara med henne hela första gången, för att öka tryggheten. Hand i hand gick vi i skogen medan Guldgossen rusat i förväg tillsammans med sin grupp av lite äldre barn. Lilla Svalan upptäckte att det fanns tre andra barn hon redan kände sen tidigare, en från hennes klass till och med.
Och så hände det som jag med mitt vuxna mammaperspektiv redan klurat ut. Lilla Svalan stortrivdes. Fyra härliga ledare lekte och skojade, läste och berättade, förklarade och hjälpte till att grilla korv.
Varje torsdagkväll varar i en och en halv timma. Barnen träffas ute i skogen bortanför Örslösa, det tar ungefär 10 minuter att köra dit.
När det var 20 minuter kvar av samlingen vänder sig lilla Svalan om till mig och säger:
-Du kan åka hem nu mamma.
Jag åkte inte hem. Bensinpriset ni vet…
Lite senare säger hon:
-Mamma, jag vill komma hit igen.
-Ja, det får du, säger jag. Vi åker hit nästa gång också.
-Jag vill åka hit i morgon.
Hon blir lite gramse på mig när jag förklarar att Royal Rangers inte är varje dag, bara en gång i veckan, men hon försäkrar sig om att vi kommer åka dit nästa gång som det är “en så´n här dag”.
När det är fem minuter kvar vänder hon sig om igen där hon sitter i ringen kring lägerelden, med en grillkorv i ena handen och en lapp med information i den andra.
-Mamma, du kan verkligen åka hem nu, jag klarar mig själv.
När vi är hemma kan jag inte låta bli att göra en variant av “vad var det jag sa”.
-Där ser du att det var roligt. Det var ju helt onödigt att ligga på golvet och skrika.
-Jo, men mamma, jag trodde att det bara skulle vara en massa konstiga människor, som jag inte känner…. och det var det ju, men det var roligt ändå!
