Zäta

Det här med fisar… Jag tror att man på min arbetsplats är ganska van vid att det kan lukta lite… hmm… illa när man går förbi mitt skrivbord.

Jag äter ett ägg till frukost varje vardagsmorgon, fast oftast hemma, när jag hinner.
Jag äter diverse konstiga saker också. Idag och igår var det tex en albansk specialitet med kål och lök mellan mördegsplattor. Inget som inte gör en mage doftfri!
Ibland har jag med mig proteinpulver och gör en bantarsmoothie. Man skulle kunna kalla det prutteinpulver också, know what I meen. (Stavas det så?)

När jag kommer ut från bajstoaletten (jo, vi har två toaletter. Ska man bajsa går man bara på den ena, så den andra får vara lite mindre illaluktande) brukar jag varna mötande så att de inte kliver in direkt efter mig.

Men tro inte för den skull att jag är kvar i kiss-och-bajs-åldern. Nejdå, jag är en högst allvarsam och respektabel kvinna!

För den som vill läsa lite mer om pizzastenen rekommenderas följande inlägg:

http://blogg.zettervall.se/#post5

http://blogg.zettervall.se/#post4

Världens bästa kollega (i alla fall idag) hade idag med sig underbart goda, munsmältande, fudgeliknande chokladkakor och försåg oss med på fikarasten.

Det är så här en fredag ska tas!

Ikväll kommer vår pizzasten till heders igen.
Förundersökningsledarens syster med man besöker oss och igår kväll satte jag en deg som får jäsa i kylskåpet ett dygn. Vår albanske vän, han som ska gifta sig snart, har jobbat lite på pizzerior i stan och avslöjat att hemligheten bakom den smidiga pizzadegen är mycket lång jästid. Tidigare har vi låtit degen jäsa en dag, knappt, och den har blivit mycket lättarbetad och går att kavla ut till tunna knapriga pizzor. Det ska bli spännande att se om det blir ännu bättre nu, eller om degen jäser för mycket och dör.

Hur lång tid tror ni det tar att köra in sig på en ny bil?

Vi köpte ju en (för oss) ny bil i lördags, för nästan en vecka sen och nu undrar jag hur länge det ska dröja innan jag kan köra den “i sömnen”.
Min gamla bil fungerar ju nästan som en förlängning av mig själv. Ska jag växla behöver jag inte leta med foten efter exakta läget på kopplingen, handen behöver inte fumla runt två sekunder för att hitta växelspaken. När jag startar blir det inga fåniga kängruhopp för att jag inte hittar rätta läget på gasen. När jag svänger behöver inte blicken leta efter backspeglarna. Min kära Volvo är som en handske runt min manövrerande hand.

Mitsubishin däremot, känns som en ny vän. Vi har inte hittat varandra än, tassar lite på tå och ibland gör jag bort mej och trampar för löst på gaspedalen, så att han dör. Kärringstopp vid trafikljuset är bland det värsta jag vet. Jag är ju en DUKTIG bilförare och dylika pinsamheter vill jag inte kännas vid! Och därmed bastu!

Jag vill kunna smeka mig fram i trafiken när jag känner för det, eller ligga på hårt och ta mig fram snabbt. Jag vill i alla fall inte studsa fram som en inkompetent övningskörare med taskigt självförtroende och allt för stora träskor.

Jag lovar rapportera när rätta känslan infinner sig.

Maken är också vaken.
Förundersökningsledaren menar jag, men det rimmar så dåligt på vaken…

Vi sitter med våra frukostar och suckar över allt som ska göras.
Förundersökningsledaren säger:
-Det är nästan så man längtar tills man blir pensionär.

Jag kokade ägget ändå förresten. Nu ligger det i väskan och blir en andrafrukost på jobbet. Jag känner mig som Nalle Phu, eller någon av de små söta hoberna i Sagan om ringen. De förfasade sig ju över det hårda tempo Vidstige satte upp i flyken undan ringvåldnaderna. Sinsemellan viskade de:
-Jag börjar misstänka att han inte ens känner till andrafrukost.

Idag är jag trött, igen…

Jag vaknar av klockradion, raglar upp till toaletten, gör mina morgonbestyr och drar på mig de kläder jag så förtänktsamt la fram igår kväll.

I köket börjar jag koka ett ägg men ångrar mig och rostar en smörgås. Jag tar fram ost och leverpastej och kokar tevatten. Långsamt brer jag den rostade mackan, med skaftet på smörkniven…