Zäta

När jag och barnen kom hem ringde svärmor och berättade att Förundersökningsledarens farmor dog i morses.
Hon somnade in helt stilla. Personalen på äldreboendet fann henne liggandes med knäppta händer och ett fridfullt uttryck i ansiktet.

Jag är inte ledsen. Gammelfarmor hade levt ett långt, rikt liv och var färdig nu. Hon var beredd.

När jag berättade för barnen sa lilla Svalan:
-Tänk vad spännande det är för gammelfarmor. Nu får hon träffa Jesus.

Så enkel ska tron vara. Och så enkel får den faktiskt vara. Nu får gammelfarmor träffa Jesus. Jag är säker på att hon också tycker att det är spännande.

Lilla Svalan funderade ett varv till.
-Tar hon med sig rulatorn till himlen tror du?
Nej, det tror jag inte. I himlen får hon en ny kropp som kan röra sig obehindrat. Jag tror hon dansar fram på ängarna, hoppar som en vårrusig kalv, rullar sig i gröngräset och frustar av lycka. Kanske tar hon ett prövande steg på gator av guld men sen återvänder hon nog till blommorna, ängarna, vidderna, vinden.

Hon har somnat in här på jorden, och vaknat i Paradiset.

Jag är trött.

Jag vill gå och lägga mig.

Jag hade tänkt att baka några små portionspajer av en choklad- och kolapaj jag hittade i senaste numret av Laga Lätt, men jag orkar inte…

Jag tittar på klockan i köket. Tjugo i tio. Då är det helt okej att vara lite trött.
Tjugo i tio! Hur gick det till?

Aha, jag har inte ställt om den klockan till vintertid än.

Kommer ni ihåg när jag avlivade tomten?

http://blogg.zettervall.se/#post29

Idag dog tandfén också.
Lilla Svalan har tappat ännu en tand i överkäken. För lite drygt en vecka sedan tryckte hon till den redan innan lösa tanden och i kväll var det dags att dra ut den. Tanden satt bara i en liten liten sträng och det var ingen konst att få ut den. Lilla Svalan satt i soffan med sin snuttetrase tryckt till bröstet och meddelade plötsligt att nu var hon beredd.

Jag tog med mig tanden ut i köket, tvättade bort lite blod och la den i ett glas vatten. När lilla Svalan sköljt bort det mesta av blodflödet kom hon efter, tittade allvarligt på mig och sa:
-Nu måste du berätta en sak för mig. Är det magi, finns tandfén, eller är det du som tar tanden och lägger i en peng!

På den allvarligt menade frågan ville jag inte ljuga.
-Vill du att jag ska säga sanningen till dig?
-Ja, det vill jag mamma!
-Tandfén finns inte på riktigt. Hon är en påhittad figur, precis som tomten. Men det är helt okej att låtsas att hon finns. Vi kan låtsas att hon finns och lägga tanden i ett glas med vatten.
-Är det du som lägger i en peng på natten?
-Ja, det är jag.
-Vad gör du med tanden då?
-Jag sparar den.
-Vad ska man egentligen ha gamla tänder till mamma?

Den frågan kunde jag inte svara på. Men nu vet hon. Och vet ni vad, innan hon gick tillbaka till sitt sovrum för att ställa glaset med tanden på fönsterbrädet, sa hon:
-Jag lovar att inte berätta det här för Guldgossen!

Han har inte trott på tandfén på länge. Men lilla Svalan är en av de mest omtänksamma personer jag känner, så för henne var det självklart att inte berätta, att inte förstöra illusionen.

Lilla Svalan med något färre gaddar.

Jag kanske ska dementera senaste inlägget lite. Naturligtvis KRÄKS jag inte. Men jag tycker det är lite tidigt, väldigt tidigt, helt onödigt fantastiskt jätteförtidigt. Och det irriterar mig väldeliga att man inte kan låta julen vänta tills det åtmindstone blir advent.

Advent är ju väntans tid.

Oktober är regnets, mörkret och hopplöshetens månad.
Låt oss för i alla sin dar vara lite nere och deppade. Annars blir vi inte upplysta och glada när julen kommer.
Man måste ha lite tråkigt för att kunna uppskatta det roliga. Den som bara äter kakor och tårta tycker inte att det är kalas.

Det finns annat vackert man kan hänga i fönstren som inte är julstjärnor. Vad sägs om en vanlig fönsterlampa!

Gick förbi Rörstrands Fabriksbods fem gigantiska fönster på lunchen, och såg fem gigantiska adventsstjärnor.

Det är oktober.

Jag kräks.

När jag tog min lilla lunchpromenad gick jag förbi en mamma och hennes tvåårsåldriga dotter. Dottern hade ett utbrott. Hon skrek och slog.
Mamman stod på huk och försökte gjuta olja på vågorna.

Lite senare, när jag var på väg tillbaka till jobbet, mötte jag dem igen. Nu satt dottern i vagnen, snorig, rufsig och varm. Hon tjatade oupphörligen:
-Prata mamma, mamma prata, prata, prata…

Mamman vände bara ansiktet mot solen och log. Hon sa ingenting.

Jag blev så impad. Här har vi en styck kvinna som faktiskt kommit på ett sätt att ta kontrollen.
Och som dessutom behärskar förmågan att stänga av, inte bli frustrerad. Som kan le mot solskenet i livet!

Idag är Förundersökningsledaren i Tyskland så jag är gräsänka.
Han är där över dagen, på en plats cirka 20 mil söder om Berlin.

I går for han direkt från jobbet till Skavsta Flygplats och sov där för att kunna flyga iväg tidigt i morses. I kväll kommer han hem sent, sent och sover på samma hotell för att sedan åka och jobba igen.

Förundersökningsledaren gör en så kallad tjänsteresa.

Jag kommer träffa honom en liten stund på onsdag kväll, innan jag far till kyrkan för övning med kvartetten.
Vi sa hejdå i går morses.

Jag behöver min man!

Jag väger för mycket!

Jag gjorde ju ett försök tidigare i år. Ville gå ner lite och vara duktig på matfronten. Jag provade att rapportera mina matintag på bloggen för att jag skulle skämmas för mycket för att äta “fel”. Tyvärr blev resultatet att jag ändå åt fel och skämdes för mycket för att lägga ut det på bloggen, så det hela rann ut i sanden.

Nu gör jag ett nytt försök. Jag har nämligen läst hos Helena med bloggen “Nyckeln till mitt hjärta” att hon tänker göra sammalunda. Jag tänkte att vi kunde försöka göra gemensam sak, eller i alla fall att jag kunde åka snålskjuts på hennes goda intentioner.

Det börjar dock inte så bra.
Så här ser hennes frukost ut idag:

http://nyckelntillmitthjarta.blogspot.com/2008/10/godmorgon.html

Själv drack jag en kopp te med minimjölk och åt ett kokt ägg, utan salt.

På första fikarasten har jag ätit en clementin och ett havreknäcke med kräftmjukost. Vid andra fikarasten blev det ett jättegott Aroma-äpple.

Lunchen bestod av en proteindrink, mixad av en banan, två-tre matskedar kakao, knappt en deciliter proteinpulver och ca 2 dl minimjölk.

Till middag på kvällen har jag lagat och ätit en jättegod slags indisk järpe. Det heter nåt annat exotiskt med “kebab” i namnet men det såg precis ut som en järpe. Kryddningen var bland annat färsk ingefära, färsk chili, färsk vitlök och kanel. Jättegott, men barnen dissade rätten totalt.
Jag kompletterade med en variant av raita, med gurka, yoghurt och spiskummin.
Och ett glas minimjölk.

Det var nästan slöseri med god mat att inte ha några gäster eller åtminstone en Förundersökningsledare hemma att impa på. Jag får väl se till att köra en favorit i repris någon gång.

Nu får det vara slut på matrapporterna, och därmed matintagen, för idag!

Ibland är livet som triss-reklamen, “plötsligt händer det”.

I morses var lilla Svalan inte ledsen när jag lämnade henne på skolan.
Inte en enda liten tår fälldes, underläppen darrade inte, ögonen var inte stora och blanka och fulla av förebråelse för att jag lämnade henne, inga ord om trötthet eller ängslan fälldes och jag behövde inte ens med varsam hand överlämna henne i någon lärares omsorg och vård.
Hon gick raka vägen och satte sig bredvid en klasskamrat och började måla en teckning. Jag fick en kram och en puss och sen var det inget mer.