Zäta

Så är det.

Nu ska jag gå och köpa en present till min mamma. Hon fyller 65 i morgon.

I lördags var jag i Skälvum på missionsauktion.

På en missionsauktion ska man inte räkna med att göra några fynd. Däremot skänker man pengar till församlingen och får med sig något hem på köpet.
Församlingsmedlemmarna och även andra välvilliga skänker saker som sedan auktioneras ut till högstbjudande.

Det är mycket lotterier också. En kul idé som genomfördes i lördags, är att auktionera ut femton till tjugo brödkakor som samtidigt utgör lotter. Sedan dras några vinnare. Man kan ju kanske tycka att det är lite riskabelt att köpa in vinster till ett lotteri när man inte vet hur mycket pengar lotterna genererar, men eftersom vinterna är skänkta, precis som brödkakorna så gör det ingenting. Dessutom brukar priset på brödkakelotterna hamna över 100 kr/st, ibland till och med över 1000 kr (fast det händer inte varje år).

Jag kom hem från auktionen men en ny väska. Det är en sådan där kaffepåseväska ni vet. Den här var sydd av ekologiska Gevaliapåsar och alltså grön och fin. I den har jag tänkt lägga badkläder när jag ska till badhuset eller stranden men redan på söndagen använde jag väskan för noter och annat när jag for till kyrkan.

Jag gjorde klart ett smyckesset med halsband, armband och örhängen och tänkte ta med mig.
Strax efter Ljunghällsrondellen stod en liftare och jag fick för mig att jag skulle plocka upp honom. Han blev glad och tacksam, även om han inte fick åka med så långt.

Först skakade han hand och presenterade sig. Ola tror jag han hette. Han kom närmast från Uddevalla och var på väg för att hälsa på sin syster i Mariestad. Ursprungligen var han från Mora och hade liftat runt Vänern, varit en vecka i Oslo och planen var att dra söderut och till slut hamna i alperna för att jobba och åka skidor. Han ville passa på nu innan han hade fru och barn.

Så frågade Ola vad jag skulle göra i Skälvum och jag berättade att jag var på väg till en missionsauktion. Då kom jag på att jag ju glömt smyckena hemma. Ola hade inte mer bråttom än att jag kunde fara tillbaka hem och hämta dem, och så fick vi lite mer tid att prata. Visserligen kom jag 10 minuter för sent till auktionen men det var det verkligen värt.

Jag vill inte uppmana folk till att ta upp liftare om man inte känner att det är okej, men jag vill däremot slå ett slag för att samspråka med människor man inte känner, och kanske aldrig kommer träffa igen. Samtalet blir så speciellt. Öppet och intressant!

Ola passade på att fråga om min tro och hur det är att vara med i en församling.
Jag passade på att fråga hur man kan lifta runt i Europa på vintern.
Jag berättade att om man vill bli kristen är det bara att bestämma sig för att tro, och att bli “frälst” är ungefär det samma som att bli “ihop” med den man älskar. Och dopet kan man jämföra med äktenskapet då man överlåter sig helt till den andre.
Ola berättade att man kommer långt med att känna någon som känner någon och i Sverige är folk så trevliga att det inte alls är omöjligt att få natthärbärge hos en okänd. Och skulle han någon natt stå utan säng så fanns tält och tjock sovsäck nerpackade i den stora ryggsäcken.

Frukost
En kopp te och ett ägg utan salt.

Fika
En clementin och en halv vitlöksbaguett.

Lunch
En liten portion wookad biff med tillbehör. Jag hann inte äta så mycket för det tog en stund att köpa present till mamma.

Fika
En clementin och en halv vitlöksbaguett.

Middag
En halv ostsnitzel med brunsås, ett gäng makaroner, kokta ärtor-majs-paprika och ett glas mjölk.

Törstsläckare
En glas morotsjuice.

No-no
En bit verkligen god kaka. Jag bakade den till Guldgossens vuxenkalas på fredag men allt fick inte plats i kakburken så jag och Förundersökningsledaren var tyvärr bara tvugna att äta upp en liten bit var. Kakan är som en chokladkladdkaka i botten (fast den är gjord med hårt istället för smält smör) och så är det en riktigt knäckig och god topping med kokos.

Glömde berätta att jag lyckades parkera utan att köra på elskåpet igår. Visserligen hamnade jag då 20 cm ifrån men det är ju i alla fall bra för bilen.

Idag gjorde jag det igen – parkerade utan elskåpskänning alltså. När jag, ganska nöjd med mig själv, klev ur bilen och tog ett litet kik därbak såg jag dock att jag den här gången hamnat hela tre decimeter från elskåpet.
Det kanske inte finns en levande själ, förrutom jag, som lägger märke till det men jag tycker i alla fall att det är näst intill pinsamt dåligt.