Zäta

Om man är 34 år gammal. Gammal alltså, och inte sover en natt. Ja, det räcker tydligen med en enda ynka natt. Då blir man jättetrött!

Jag gick och la mig klockan tre.
Väckarklockan ringde kvart i sex.
Tiden däremellan ägnade jag åt att frysa och lyssna på maken som var paj i magen efter ett äpple han inmundigat tidigare på dagen.

Jag frös som en hund. En så´n där nakenhund ni vet!
Jag tog på mig långbenta pyjamasbyxor, raggsockar och en knälång, långärmad flanellskjorta. Efter en liten stund kompletterade jag med benvärmare.
Det hjälpte inte. Jag fick gå upp och leta reda på min HellyHansen-tröja. Ganska välklädd återvände jag till sängen.

Jag frös ändå. Frös och lyssnade på makens toalettljud. Och sen var klockan stiga-upp-dags och det var för sent att bli varm och sovskön.

Nu är jag så trött att jag är lite yr. Lägger jag huvudet på sned och flackar med blicken börjar datorn att snurra. Intressant!

Tror ni jag vågar köra hem?

Ringde till Slöjddetaljer för att höra om de har vekgarn på rulle.

Blev kopplad till kundtjänst:
-Vi kan inte ta ditt samtal just nu. Du har plats nummer…. (och här är det ju så olidligt spännande att få veta vilket nummer just jag har!) ett i kön.

Hurra, rusig av lycka konstaterar jag att jag ligger först. Det är snart min tur. Det är bara en person som pratar med kundtjänst före mig.

Fast det dröjer visst en stund innan det blir min tur i alla fall.
-Du har plats nummer… ett i kön.

Jo tack, det förstår jag nog. Men vad kan de prata om så länge där i andra änden?

-Du har plats nummer… ett i kön.

Det känns inte helt nödvändigt att bli upplyst om detta…

Men så kommer beskedet som ställer hela idén med telefonkösystemet på ända. Det som får en att tvivla på rättvisa och heder i samhället. Det som gör mig så konfunderad att jag genast lägger på luren av ren reflex:
-Du har plats nummer… två i kön!

På lunchen var jag ute och köpte julklisterfrimärken. Det är ju så fint ordnat nu för tiden att man inte nödvändigtvis behöver slicka.
Nu ligger alla julkort som jag knåpade ihop i natt, i den stora röda lådan och väntar på vidare transport. Ja, inte riktigt alla i och för sig, det är några som ska delas ut i lådorna hemomkring också.

Jag satt och klistrade frimärken på en bänk i vänthallen bredvid två av stadens orginal. De diskuterade fackföreningsavgiften, och varför man nödvändigtvis ska skicka julkort…
Den ene av dem hade inte skickat julkort på 30 år, men funderade på att överraska. Den andre hade ingen att skicka till.

Jag skämdes lite när jag satt med mina 40 julkort, som går till den närmaste släkten och vännerna bara. Jag har det oförskämt bra faktiskt.

Nästan gång jag sitter uppe till tre på natten för att skriva julkort och blir avslaget trött dagen efter, ska jag tänka på den lille farbrorn som inte hade någon att skicka julkort till, och så ska jag inse att jag är fantastiskt rik!

Jag har ingen feber, men jag känner mig ändå inte helt fit for fight.

Och nu tog rösten slut. Klockan är bara kvart över elva och det är fem arbetstimmar kvar. Hmmmm…

Igår gjorde jag bort mig lite grann…

Det började här:
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/om-jag-springer-bort-kanske-jag-blir.html

Läs kommentarerna också.

Det värsta är att jag faktiskt tänkte:
“Ha, nu har i alla fall Peter den Store tänkt lite fel!”

Sen fortsatte det här:
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/12/viktigpeter-kontrar.html

Det är sällan jag frustar av skratt, men igår inträffade det!

Klockan är kvart i tre. På natten.

Jag har just gjort klart julkorten.
Det är sista dagen att skicka dem i morgon.

Varför är jag alltid ute i sista sekund?