Zäta

Om en kvart åker familjen Zäta iväg på årets första julafton.

Vi har som tradition i vår Tillväxtgrupp att byta julklappar på julavslutningen. Men man får inte köpa några julklappar och ta med sig utan måste ta något gammalt hemifrån som man inte längre vill ha.

Vi har fått allt möjligt roligt och konstigt genom året, och även gett bort. Förundersökningsledaren fick en anskrämlig slips ett år, som givaren hade på sin konfirmation. Jag har fått ett mystiskt trädgårdsredskap som jag inte använt. Jag har gett bort ett set med rosablommigt porslin, en burk och ett servettställ. Vi har gett bort en jättestor solfjäder. Vi har fått en stor halmbock. Den står vid vår entré för tredje året i rad och sjunger på sista versen. Lite halt och blekt är han och i år ska vi nog bränna upp honom när julen är slut.

De julklappar vi ger bort i år är en konservöppnare (nu har vi “bara” två kvar hemma), en väggklocka med grön kant som jag fick när jag flyttade in i mitt första egna hem, för 100 år sedan ungefär och så tre små BH:ar. Jag tror det är min minsta lillasyster som hade dem när hon började använda BH och jag fick dem för några veckor sedan av min mamma med uppmaningen att spara dem tills lilla Svalan får behov. Det är roligare att ge bort dem i julklapp tycker jag.

Vi brukar inte bara byta julklappar som normala människor utan vi lägger alla klappar i en hög på bordet och så slår vi med tärning. Får man en sexa eller etta får man ta en klapp från bordet och så går vi laget runt och slår med tärningen tills alla klappar är slut. Sen går vi några extra varv och den som då får en sexa eller etta får byta sin julklapp med någon annan, eller ta en från den man vill om man inte lyckats få något paket ännu.

För barnen har vi inte denna hårda lek. Där köper vi vuxna i stället en klapp för en tjuga och sedan delar vi ut dem till dem vi tror de passar för och hoppas att alla blir nöjda.

Nästa julafton har vi planerat in på – julafton. Då ska vi vara hemma hos Förundersökningsledarens föräldrar och fira jul tillsammans med dem och alla Förundersökningsledarens syskon med respektive och barn. Då blir vi 10 vuxna och fem barn.
Vi har dragit lott i förväg så att varje familj köper presenter för 500 kr till en annan familj. Det är jättebra tycker jag, både att man inte köper till alla och att vi har en bestämd summa att hålla oss till.

Sista julaftonen blir den 28de december då vi firar jul hemma hos oss tillsammans med mina föräldrar och syskon med respektive och barn. Då blir vi bara åtta vuxna och tre barn. Och vi köper julklappar hej vilt till varann, men bara för små summor.

Oj, nu måste vi åka, och jag har inte bytt om ännu.

Jag är lite dagen efter-ig. Trött, seg, fantomsmärtor (en del väljer att kalla det för huvudvärk).

Vi var på julbord med jobbet igår kväll. VD:n hade bokat in oss på restaurang Sjökanten vid Kronokampingen. Jag erkänner att jag hade förutfattade meningar om deras julbord. Jag trodde det skulle vara halvfabrikat framslängt på en disk med förhoppningen att gästerna hellre prioriterar snapsar och sprit.

Jag hade fel. Julbordet var inte dingnande men det som serverades var fantastiskt gott. Bästa julbordsmaten jag ätit faktiskt.

Och vi hade såklart jättetrevligt. En trubadur vid namn Djup underhöll med förstklassig sång till förprogrammerat bakgrundskomp och extra gitarrspel.

Sen blev det lite jobbigt. VD:n fick för sig att jag borde sjunga något. Jag är fortfarande förkyld och hes och dessutom har jag en tunn röst som gör sig bäst väl mickad. Ärligt talat så hörs jag nästan inte annars, om man inte står nära. Jag framförde mina dubier till herr VD och då fixade han så jag fick låna trubadurens mick. Nu var det svårt att komma undan. Och lite frestande var det ju också. Det fanns några andra gäster där än mina kollegor också, och jag är ju inte den som är den… Jag gillar ju att sjunga för publik.
Så jag sjöng. Två versar på Gläns över sjö och strand.
Men jag var nervös. Mycket mer nervös än när jag sjöng för 500 personer i kyrkan förra helgen. Plötsligt var det meningen att de glada gästerna skulle upphöra med sitt sorl och glam och lyssna till en “seriös” julsång.

Det gick i alla fall hyfsat. Det klart att det inte var klockrent. Hjärtat bultade i halsgropen så att stämbanden svajade okontrollerat men jag tror i alla fall att mer än hälften av tonerna prickade.

Och lite senare fick jag sjunga igen. En vers på vardera Stilla Natt och O, helga natt drog jag till med.
Och tacksam publik hade jag så det var värt den extra heshet och det onda hals jag dras med idag.

Idag julpyntar barnen, äntligen…
Jag planerar mat inför helgerna, städar lite och snart ska jag åka och handla och sen göra en gräddtårta och så har vi några paket att slå in och klockan fem ska vi iväg på julavslutning med Tillväxtgruppen.

Jag skulle inte ha något emot att sjunka ner i ett varmt bad eller se på någon av filmerna jag fått låna över jul av min snälla kollega, men det får anstå.