På juldagen tog Förundersökningsledaren med sig både kameran och mig
på en frostnupen promenad. Det är inte klokt vad vackert det är med all frost som Vinterdrottningen spritt ut på grenar och gräs, åkrar och, och, och något mer som börjar på å.
Jag är uppvuxen i den allra vackraste av omgivningar. Det är något alldeles speciellt med Skälvum och Trulsegården, Raggegården, Kinne-Kulle, Göttorp, Husaby… Skogarna, kullarna, ängarna. Det känns í kroppen att historiens vingslag har rört vid bygden, redan långt innan Arnfilmerna satte vår lilla vrå av världen på kartan.
Vi gick “bakvägen” till Raggegården.
På vägen såg vi Kinne-Kulle. Kinne-Kulle brukar kallas “det blommande berget”. Det är nog ont om blommor nu, men sagolikt vackert ändå där det höljer sig med ett täcke av vinterdis.
Vid foten av Kullen ligger Skälvum.
Skälvum är bara en liten by, med få innevånare, de flesta bönder. Men Skälvums lilla kyrka är speciell. Den är uppförd mycket tidigt, kanske redan på 800-talet. Över kyrkportarna finns en inskription som lyder ungefär: “Detta är jag själv om” och de som tror sig veta menar att kyrkan lät byggas av en kvinna som själv bekostade arbetet. Det är inte troligt att byn fått sin namn efter inskriptionen “själv om” – Skälvum, men tanken är lockande.
Tittar man åt andra hållet ser man vägen mot Lundsbrunn.
Mitt emellan åkrarna står ett gammalt ståtligt träd, och långt där bakom skymtar andra vindfången. Det är gott om vindkraftverk häromkring. Jag tycker det är vackert och imponerande med vindkraftverk. Jag vet att det är lätt för mig att säga, som slipper bo i dess skugga, men jag tycker ändå att utvecklingen med vindkraft ger mer hopp för framtiden än planerna på nya kärnkraftverk eller vattenkraft som gör större ingrepp i naturen.
Nu närmar vi oss Raggegården bakifrån.
I Raggegården bodde min mormor och morfar när de levde. Det är min pappa som äger gården, och det är här min mamma delvis är uppväxt. Boningshuset skymtar man bara gavlen av på kortet, och huset är ganska litet. Ett torp med tre rum och kök och en oinredd vind med ett oisolerat “sommarrum”. Nu hyr min kusin och hans familj torpet.
Så här ser Raggegården ut uppe ifrån vägen.
Det är vackert med motljus som silar in mellan träden.
Vi tog vägen över “Yngves” som var mormor och morfars närmaste granne.
I närheten av Yngves har min kusin satt upp fårstängsel till deras får.
Tänk att även ett fårstängsel blir till en sevärd installation när vintern strösslat sina frostflingor på det.
Nu får ni frossa i bilder från vägen ner till Yngves.
Ibland måste man krypa nära för att se det vackra.
När solen gick ner blev det genast mycket kallare och vi begav oss tillbaka till mina föräldrar i Trulsegården.
Förundersökningsledaren kunde inte låta bli utan att ta några bilder från huset, med kameran vilandes på den hårda jorden.
Innan vi gick in i värmen blev det några sista bilder av tallhäcken.
Jag ämnar lämna stämmaren åt sitt öde tillsammans med pianot, och ta mig an köket. Klokt val, eller hur…