Zäta

När jag gick ut och hämtade tidningen i morses blinkade stjärnorna ängsligt i väntan på att solen skulle gå upp och blända dem så att de skulle bli tvugna att blunda med sina lysande ögon.

Snön som föll i går natt och som gladde Guldgossen så under förmiddagen, var redan borta.

På garageuppfarten låg ett puderlager med frost som gnistrade i det metalliska skenet från gatlyktan. Jag var beredd på en halkig promenad men frosten var som flugpapper som sög fast undersidan av träskorna och gav mina steg en sällan anad säkerhet.

Lilla Svalan ringde mig igår från förskolan:

-Hej mamma! Kan jag följa med Y hem och leka idag.
-Ja, det går bra. Är det hon som bor bredvid H ungefär?
-Jag vet inte, vänta så ska jag fråga.

Och så hör jag:
-Y! Vet du var du bor?

Det klart att Y vet var hon bor. Och lilla Svalan visste också var Y bodde. Det är bara jag som inte har koll.
Jag har så dålig koll.
Jag blandar ihop barnen i lilla Svalans klass och kommer inte ihåg vad de heter eller var de bor. Jag börjar bli gammal och det är ju som bekant svårt att lära gamla hundar att sitta.

Jag är glömsk också.

När jag skulle hämta lilla Svalan hos Y på väg hem från jobbet glömde jag bort henne. Jag körde raka vägen hem och var på väg in på vår uppfart när jag kom på att hon saknades. Anledningen till att jag alls kom ihåg henne var att det lyste så hemtrevligt i fönstren där hemma och jag gjorde mig en bild av hur Förundersökningsledaren och Guldgossen stod i köket och förberedde middagen. Så upptäckte jag att lilla Svalan inte fanns med i bilden och vände och for för att hämta henne.

Det är inte första gången, heller…

Om det blir en flicka kommer hon bli bortskämd och sedan odräglig men med gränslöst gott självförtroende.

Om det blir en pojke kommer han bli väldigt mammig, och pappig. Och bli den perfekta svärmorsdrömmen.

Jag tror att det blir en flicka.

Oavsett kön kommer det bli ett omhuldat barn, men tåligt.
Jag kommer släpa med mig henne överallt. Till kyrkan, till kalas, till vänner, till släkt, till jobbet… Nej, jobba kanske jag inte ska göra. I alla fall inte de första månaderna.

Min bäbis kommer bli som en sån där liten knähund, som väl inte bör kallas knähund längre utan snarare handväskhund. Ni vet, en jycke som Paris Hilton och kompani brukar använda som accessoar när hon visar upp sig på galor och tillställningar där hon har möjlighet att sola sig i fotoblixtar och snika till sig en och annan snitt som hon välvilligt matar handväskan med.

Det här var tankar som i morses svävade omkring som skimrande såpbubblor i min hjärna. Bubblor som jag mer än gärna ville sticka hål på och skölja av mig tillsammans med löddret från schampot där jag stod i morgonduschen och lät de varma strålarna sakta väcka mig till liv inför en ny arbetsdag.

Minnen från mina tidigare förlossningar sköljde också över mig. Underbara, varma, kraftfulla timmar i färgerna rött och brunt. Jag längtade efter ytterligare en förlossning, efter några timmar av total koncentration, efter att få uppleva miraklet, få känna hur kroppen fungerar och sköter sig själv utan någon som helst mental kontroll.

Mensen var tre dagar sen.

Min duktiga mens, som fungerar som ett urverk och ger mig ett skenbart lugn och får mig att tro att min kropp är något att lita på.
I 38 och ett halvt år har jag haft den här kroppen. Man kan tycka att jag borde känna den nu. Men den överraskar mig fortfarande med nya små påhitt. Blödande knogar på grund av nariga händer, en vårta på näsan, panikångestattacker mitt i natten… och hicka i mensen.

Men nu vet jag vad som hände. Nu när jag blöder som jag ska.

Det finns något som kallas feromoner. Det är ett doftspråk som inte luktar, men som hjärnan uppfattar. Små osynliga signaler som sänds ut från en människa till en annan.
Min närmaste kollega, min geografiskt och fysiskt närmaste kollega är minst lika fertil som jag. Jag misstänker starkt att hon har försökt förleda mitt urverk och lockat mig in i sin egen rytm.