Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Idag blir det trerätters, säger Guldgossen när han får höra mina middagsplaner för kvällen.
Barnen får hjälpa till och tillsammans lagar vi:
Fiskpinnar och makaroner till Guldgossen
Pannkakor till lilla Svalan
Varma mackor till mig och Förundersökningsledaren
Så kan man också fixa en trerätters middag!
Om en kvart kommer Förundersökningsledaren insusande här på jobbet för att hämta en skaljacka han glömde hemma i morses.
Jag blir alltid lite extra kär när min stilige karl kommer in här på jobbet. Han fyller liksom upp hela rummet och så går han med tvärsäkra steg fram till mig och ser så där härligt busig ut i blicken. Det är nästan så att jag kan förvänta mig att han slätar av mig! Det gör han aldrig. Han vill inte genera varken mig eller sig själv. Det brukar vara jag som står för de pinsamma stunderna i vårt liv.
Men jag älskar honom. Särskilt på jobbet…
Kom just tillbaka med tre par trosor till lilla Svalan och ett hårband, också till henne.
Och UTAN kexchoklad till mig. Jag blev akutsugen på just kexchoklad när jag gick förbi gottishörnan, men jag besinnade mig och tog en trisslott istället.
Här på jobbet låg dessutom fyra körsbärstomater och väntade på mig och det är minst lika gott som godis.
Först spagetti och köttfärssås (Förundersökningsledarens goda från igår) och sedan en sväng i vintermodden på torget.
Idag är jag på jakt efter trosor till lilla Svalan. Även om hon inte går upp i vikt så växer hon.
På väg till jobbet fängslades jag av en fantastisk syn mellan bokstammarna i Villa Giacominaparken.
Det var solen som var på väg upp bakom Kinne-Kulle och färgade inte bara himlen utan även hela innanhavet i en bjärt rosaaprikos nyans.
Nu ligger hela Kinneviken stilla istäckt och blir en spegelbild av himlavalvet. En rosaaprikos spegel som tar andan ur betraktaren. Jag skymtade all skönhet under några ynka sekunder men jag lovar att den skönheten satt sig i sinnet och kommer färga hela min dag.
Isen i Kinneviken har även fångat Förundersökningsledaren som, aktat olyckan i förrgår på nytt kommer ge sig ut. Han fick en rapport från en skridskofrände igår. Kinneviken bjuder på årets bästa is, och då finns varken jobb eller köttsår som kan hindra min Förundersökningsledarfantast från skärens fröjder.
Jag nöjer mig dock med den fröjd för ögat som isen gav. Den får vara min näring idag.
Kan man leva på upplevelser?
Kan man leva på luft allena?
För några år sedan såg jag en dokumentär som handlade om aeroaner. Jag vet inte om jag minns uttrycket helt rätt, men det gällde i alla fall en ganska stor grupp människor som faktiskt levde på bara luft. Det hade tagit det här med vegetarianism och veganism ett steg längre och i sin respekt för allt levande, både växter och djur, så återstod bara luften som näringskälla.
Genom att andas på ett speciellt sätt, några timmar om dagen, påstod de att de kunde tillgodogöra sig den näring, och framför allt energi, som gick att hämta ur luften.
Jag tänker på den luft jag andas in när jag tar en lunchpromenad. Luften är kryddad med avgaser, utsläpp, nedfall… Det finns säkert en hel del mina lungor tar hand om när jag andas in, men ingenting jag tror min kunna leva av.
En liten reflektion – jag har aldrig hört talas om militanta aeroaner. Förmodligen räcker inte energin till för sådan action!
