Igår kväll skapade jag min bästa pastasås någonsin. Först en bottenredning med smör och mjöl. Sedan gul och blå mjölk, matlagningsgrädde och lättcréme fraish. Och så nästan ett halvt paket Philadelfiaost. När det gottat till sig lite hällde jag i tärnad kassler och strimlad purjolök, och kryddade upp det hela med salt, chilipeppar och muskotnöt. Enkelt men urgott.
När måltiden pågått ett tag började Guldgossens ögon och näsa rinna. Han tål ju inte nötter och muskotnöt är uppenbarligen inte bara en krydda, utan också en nöt. Nåja, han tyckte ändå inte att maten var god så det var ingen större fara skedd.
Jag hade kokat ihop en rejäl laddning pastasås och kunde lägga samman tre portionslådor ta-med-till-jobbet-mat och en låda med bara läcker sås, att ta fram från frysen någon dag när inspirationen tryter.
Nu skulle jag lägga ner lådorna i frysen. Jag balanserar fyra matlådor staplade på vänsterhanden och med den andra öppnar jag dörren till frysen och drar ut nedersta lådan. Där är det ganska fullt, och ganska rörigt, så jag böjer mig ner och försöker bereda rum för min nya skatt.
Manövern blir för avanceradt, till och med för mig som ändå är dotter till en balanskonstnär av klass. Matlådorna far i golvet och fryslådan skramlar ut och ner på min fot. Locket till en av matlådorna går upp och ut väller min med möda vällagade mat.
Då, just då, kan jag inte hålla inne med ilskan längre. Högljutt förkunnar jag:
-Jag hatar det eländes eländiga eländesfryseländet!
Jag morrar lite och suckar lite och utstöter en hel hoper med frustrerade fnys- och pustljud.
Och vem kommer till undsättning då?
Nej, ni har fel, ingen kommer för att rädda mig från fryslådor och matspill och elände. Istället kommer Förundersökningsledaren och förebrår mig för mitt utbrott.
-Måste du ta i så väldigt? Hatar är ju ett starkt ord. Du kanske kunde säga att du just nu inte hyser så varma känslor för frysen.
Jag talar inte om vem jag just då inte heller hyser så varma känslor för…
*
Dagens matlagning blir av det enklare slaget. Förundersökningsledaren jobbar över och är inte hemma. Själv har jag matat mig med våfflor på jobbet hela dagen.
Jag låter barnen önska mat och det blir fiskpinnar och makaroner. Ingen match, fiskpinnar och makaroner kan jag laga i sömnen. Det finns inget som kan gå snett i köket idag!
Jag börjar med att bränna fiskpinnarna. Och det var de sista vi hade. Jag blir så upprörd att jag nästan vill gråta en skvätt. Lilla Svalan som har en EQ i klass med Moder Theresa kommer genast fram till mig vid spisen och säger uppmuntrande att det inget gör. Fiskpinnar är ändå godast när de smakar lite bränt.
När maten är klar ska jag hälla i lite flytande margarin i makaronerna. Utan att ens ägna Skärgårdsdoktorn en tanke (han råkade diska med rapsolja i stället för diskmedel) så är det svindlande nära att jag häller Rhode Island-dressing i grytan istället för Milda Margarin. Barnen hade förmodligen kräkts om jag verkligen hunnit hälla innan jag upptäckt mitt misstag.
*
Planen för kvällen var att vispa ihop en våffelsmet och överraska Förundersökningsledaren när han kommer hem, men jag tror faktiskt inte jag vågar…
