Zäta

Gissa vad jag ägnat senste timman åt? Just det, läst bloggar såklart.

Jag ligger så hopplöst efter nu och har massor att läsa ikapp. Det är ju inte så att jag MÅSTE, men jag vill ju hänga med. Bloggläsandet är intressantare än att läsa nyheterna tycker jag. Nyheter är ju mest bara elände och tråkigheter. Bloggar är LIV.

Några minnesbilder från resan:

Fredag kväll
Vi har ätit av den rikligt uppdukade buffén och strosat runt på upptäcksfärd på båten. Jag lägger mig för att vila i hytten och Förundersökningsledaren bestämmer sig för att ta ett stros till, på egen hand. Jag somnar medan han duschar. Medan jag sover kommer vi ut ur den skyddande skärgården och det börjar gunga ordentligt. Därav märker jag inget förrän jag vaknar med ett ryck av att den tunga hyttdörren smäller igen när Förundersökningsledaren går iväg. Då märker jag det desto mer och på en halv sekund är jag klarvaken. Jag sätter mig upp i sängen och märker ännu tydligare hur vågorna får båten att kränga från sida till sida. Jag tittar ut genom det väl tilltagna fönstret och ser från nionde däck ner på det upplysta havet flera meter ned. Vågorna går höga.
Jag slår på en informationskanal på den lilla TV:n ovanpå garderoben och läser att beräknad våghöjd är två meter. Två meter! Vågorna är högre än jag själv.
Plötsligt känner jag inte alls för att ligga själv i hytten och försöka sova. Jag klär mig raskt och går ut för att leta efter Förundersökningsledaren. Jag hittar honom genast på däck sex och blir jätteglad av att så snabbt ha uppspårat min själsfrände.
Resten av natten ägnar jag åt att be Jesus stilla vågorna. Och det gör Han, även om det tog lite lägre tid än min trötta kropp hade tålamod till. Fram på morgontimmarna gungar det nästan inte alls och hemresan är som en promenad i parken.

Lördag kväll
Vi har suttit länge i kareokebaren och väntat på att det ska bli min tur att sjunga. Jag är inte riktigt upplagd, nästan lite nervös fastän jag inte känner en levande själ ombord på färjan, mer än Förundersökningsledaren förstås. Jag har valt ut den enda låten jag tror att jag kan i den långa listan av kareokesånger. Det är Carolas “När löven faller av”. Medan jag väntar framförs sång efter sång och det är idel publikfriare med drag och hög “sjung-med-faktor”.
Förundersökningsledaren börjar tröttna på väntan. Klockan tolv börjar en dansuppvisnig på stora scenen som han vill se. Jag funderar allvarligt på om vi ska gå när den estniska kareokemadonnan ropar upp mitt namn.
Jag greppar micken, blickar ut över den månghövdade publiken i den fullsatta baren och sjunger så gott jag kan, trots att medhörning saknas och ljudet på musiken är för lågt för att jag verkligen ska kunna göra mig själv rättvisa.
Folk slutar skråla och sjunga. De stannar upp och lyssnar. De ställer ner sina glas och väder blickarn mot mig. Det blir onaturligt tyst för att vara en kareokebar ombord på en Siljabåt en lördagskväll.
När jag sjungit klart bryter jublet loss. Människor aplåderar och visslar. Uppskattande ord ropas. Stående ovationer (fast de flesta som står gör det för att de inte lyckats få någon sittplats…) Jag gör en fånigt vinkande gest, bugar mig som tack och kliver av scénen. Genast får jag en stor kram från en vilt främmade kille.
-Det var för … det mäktigaste jag hört, säger han med bara ett lagom sluddrigt uttal.
Och jag tänker på Rana. Hon skulle varit med. Det var för henne jag ville sjunga.

Söndag morgon
Vi sover länge. Natten har varit lugn. Nu är det dags för frukost. I en livsmedlesaffär i Tallin provianterade vi bröd, juice, tomater och Nutella dagen innan. Att gå i mataffärer och jämföra utbud och priser är bland det roligaste som finns när man är utomlands. Det fanns en del roliga saker men i avsaknad av kylskåp har vi nu dukat upp en enkel frukost på en plastkasse mitt på sängen. Förundersökningsledaren gläder sig åt Nutellan. Riktigt lyxpålägg!
Men vi har ingen smörkniv, ingen fickkniv, ingen fällkniv, ingen… kniv alls. Vad ska vi ta Nutella med? Det är lite för klenigt att stoppa ner fingrarna och något annat att bre med hittar vi inte i hytten.
Förundersökningsledaren kommer på det. Bättre knivlös än rådlös. Han kör ner tandborstskaftet i burken och så är frukosten serverad!

Det börjar bli dags att göra om här på bloggen igen. Nu är vintern över och det är ju för i all sin dar vår. Frostpromenadsbilden bör bytas till krokusar.

Kanske hinner jag ta mig tid för detta under påskledigheten. Fast det klart, det är inget högprioriterat åtagande måste jag erkänna. Det finns annat som kommer i första rummet.

Ikväll har jag varit på krogen. Chefen har bjudit på god mat och dryck för alla anställda och vi har tävlat i en musiktävling.
Jag är kass på musiktävlingar. Tyvärr var inte de övriga i mitt lag så mycket bättre de heller så vi förlorade stort. Men det gör inget. Vi var i alla fall det snyggaste laget!

På hemvägen stannade jag till vid ICA (Willys stänger ju redan vid nio) och köpte godis till alla påskakärringar som förväntas komma på besök i morgon. Skärtorsdagen är stora kärringdagen. För några år sedan brukade jag också klä ut mig och måla mig i ansiktet för att sympatisera med mina barn. Ett år förbjöd mig chefen att gå ut på stan på lunchen eftersom jag målat mig och tatt på huckle och dessutom hade en jacka med företagets logga på.

I år blir det inget påskande för min del. Guldgossen kanske har vuxit ifrån det också och ska hur som helst på kalas men lilla Svalan tror jag nog vill klä ut sig och gå runt och knacka dörr och önska “glad påsk”. Chefens fru har lovat hämta upp henne på fritids så att lilla Svalan kan gå tillsammans med deras jämnåriga dotter. själv planerar jag att jobba över. Det är egentligen dumt att planera sådant men jag har mycket starka misstankar om att jag inte kan sluta redan vid tolv trots att det är Skärtorsdag.

När jag handlat och körde hemmåt på ringleden överraskades jag av en tät dimma. Jag fick sakta farten och krypa fram i 40 resten av vägen. Det var så dimmigt att jag inte såg mer än en snöpinne i taget. Hade jag inte kört på välkänd väg hade det gått ännu långsammare.
Väl hemma i mitt eget kvarter klarnade det upp och jag såg till och med månen högt uppe på kvällshimlen. Den är nästan full.
Det kommer bli perfekta förhållanden för alla Blåkullaresenärer i morgon.