Zäta

Att tvätta sig igenom dryga tre veckors resekläder kommer ta några dagar i anspråk. Tvättmaskinen kommer behöva gå för högtryck och torktumlaren och klädstrecket i tvättstugan kommer vara fulla.

Då kommer plötsligt Förundersökningsledaren på att det är dags att sätta upp tvättvindan han köpte för två år sedan.

Nu har han grävt, mätt, blandad bruk, gjutit och vattenpassat. I morgon borde det gå att sätta upp vindan.

Jag har inte haft hjärta att påpeka att det ska regna i morgon, och de närmaste femtioelva dagarna…

Vi har genast lagt oss till med vissa italienska vanor.
Till exempel äter vi middag sent. Halv åtta närmare bestämt.

Grillad kyckling, ugnsrostade rotsaker, fetaost, oliver, sallad med olivolja, vinäger och flingsalt. Ett glas rekorderlig cider.

Och det är väl inget fel med att äta middag halv åtta på kvällen…
…om det inte vore för att måltiden innan var frukosten klockan tio på förmiddagen.

Nja, riktigt sant är det inte förstås. Vi har ju faktiskt fikat emellan. Ett glas fruktsallad och en chokladboll. Den senare hade gästerna föredömligt tagit med sig från ett av konditorierna i staden.

Klockan sju vrålade dock barnen från övervåningen: -Vi är HUNGRIGA!
Då var det bäst att sätta full fart på middagsmaten.

Nu kommer mina gäster när som helst och jag har förberett en liten fruktsallad till dem och oss.
I ett högt glas har jag varvat blåbär, päron, äpple, banan, satsumas och gul melon med müsli. Vid serveringstillfället ämnar jag även erbjuda lyxig vaniljyoghurt som “sås”.

Nu stämmer datumen igen. Jag har ju fått skriva när tillfälle getts, och då gjort det i vår minidator. Sedan har jag kunnat lägga upp inläggen emellanåt, inte på samma dag som de skrivits.

Men idag, nu när jag skriver, är det alltså den 29de juli.
Vi kom hem igår.

Idag ska vi tvätta, packa upp, tvätta, packa upp, och mamma och Falunsystern kommer och hälsar på om en timma. Jag skulle vilja gå ut i den fullmatade blåbärsskogen och hämta huvudingrediensen till en paj, men det hinns inte.

När vi vaknade i morses, strax efter nio, for jag och Förundersökningsledaren först till Willys för att proviantera, innan vi kunde äta frukost och starta dagen.

Det är så skönt att vara hemma.
Huset såg jättestort och ödsligt ut. Vilken skillnad mot att ha levt i tält i tre veckor. Nåja, jag har ju faktiskt sluppit tältet en vecka när jag bodde med Italiensystern och hennes barn i Bonassola, men i alla fall. Mycket tält har det blivit.
Jag sov som en stock inatt, med huvudet på min ergonomiska tempurkudde och resten av kroppen skönt vilande mot rena lakan i stället för en väl insvettad sovsäck på en luftmadrass.

Borta bra men hemma bäst!

Nu är vi HEMMA.

Klockan tio i tolv på natten har Förundersökningsledaren äntligen parkerat bilen i garaget efter över 500 mil på de europeiska vägarna.

Vi startade på en dansk camping i morses, åt en ganska fattig frukost med franskbröd (två skivor var), fransk jordgubbsmarmelad och varm Ögonblink-choklad. Sen åkte vi till Köpenhamn och slängde ett öka på den lilla “havefrue”. Guldgossen var besviken över att hon hade ben. Hon var alltså ingen riktig sjöjungfru!
På en parkbänk, till de förbipasserande flanörernas förvåning, lagade vi till lunchen av makaroner och Kumlakorv.

På eftermiddagen tillbringade vi två timmar hos min mors kusin. Det var jätteroligt att få träffa honom och språka om båda gångna och innevarande tider.

I Helsingör var det invation av nyckelpigor. Vi kunde inte går ur bilen eller ens veva ner fönsterrutorna. Miljontals nyckelpigor fyllde hela luften. Jag har aldrig sett något liknande.
På vägen mot färjan började barnen upptäcka svenskregistrerade bilar och blev eld och lågor över att äntligen få se svenskar.

När vi sedan kom till Sverige upptäckte vi att vi odlat fram en liten rasist under resan. Så fort lilla Svalan fick se en utländsk bil pekade hon och skrek: – Du är inte svensk, du hör inte hemma här! Tack och lov att hon satt inne i vår bil och inte hördes ut.

I Göteborg stannade vi till en dryg timma och hälsade på Förundersökningsledarens syster med familj.

Och sedan körde Förundersökningsledaren hem. De femton milen från Göteborg har aldrig gått så fort tidigare. Med femhundra mil i ryggen kändes det som bara en blinkning. Kanske kan det också ha med att göra att jag förmodligen sov större delen av vägen också, även om jag liksom inte märkte det…

När vi kom hem möttes vi av ett nystädat hem och blommor på köksbordet. Svärmor och svärfar har tydligen varit här och tagit en rejäl slutputsning både inne och ute inför vår hemkomst. Underbart!

Just nu befinner vi oss på en avsidesbelägen uteservering i Strasbourg och väntar på vår relativt billiga snabbmat från det nyöppnade köket. Barnen frångår inte sina vanor obehindrat utan har beställt naturella hamburgare. Jag och Förundersökningsledaren har nästan gjort det samma men med baugette istället för hamburgerbröd.

Vi har (förhoppningsvis) lämnat de franska betalmotorvägarna bakom oss. Visserligen var de bekväma och snabba och asfaltsbelagda och mångfiliga, men kännbart dyra. Det här blir inte den billigaste semesterresan vi gjort, men den oslagbart längsta. Smakar det så kostar det.

Undrar följdaktligen hur maten här kommer smaka…

Vi har rest hela dagen men bara kommit tjugo mil. Det är lördagen den tjugofemte juli och motorvägen är igenkorkad, alla fem filer i båda riktningarna. Jag läser i Förundersökningsledarens lilla handbok “Upptäck Europa med bil” att “sista helgen i juli bör man överhuvud taget inte bila i Europa…” Gissa vilken helg det är nu?

Lilla Svalan sitter i baksätet och utropar förnöjt: -Here we come, Sweden!
Jag tror inte hon anar hur lång tid 200 mils bilköer kan ta.

På kvällarna har barnen lyssnat på berättelser om Munken och Kulan. Det är Åke Samuelsson som berättar dessa underbara och oftast dråpliga historier om två mellanstadiekillar som hittar på bus men samtidigt drar nyttiga lärdomar om vad livet tillsammans med Jesus kan innebära. Jag frågar barnen om de har lärt sig något bra av Munken och Kulan.
Guldgossen säger: -Ja, det går bra för den som ber. Och man ska göra det bästa. Om mamma ber en hjälpa till med tvätten och en kompis frågar om man ska spela kula ihop så ska man göra det som är bäst.
-Vilket är det då, frågar jag.
-Att göra tvätten, säger Guldgossen självklart. Det kan göra lite ont att göra rätt, men det känns alltid bäst efteråt.
Lilla Svalan berättar vad hon snappat upp:
-Man ska hålla i plånboken när man är på McDonald´s, annars kan man behöva leta i soporna.
Jag måste försöka lyssna på vilket Munken och Kulan-avsnitt det är som lär ut den sedellärande historien.

Just nu körde vi om en cab-buss. Det har jag aldrig sett någon tidigare. Såg helskumt ut.

Vi befinner oss söder om Lyon. Vid lunchtid stannade vi till i Avignon och kikade lite på den gamla stadskärnan. Vi hamnade mitt i en festival av något slag. Det var gatumusikanter, teatergrupper, gycklare, eldjonglörer och allmänt utklädda mäniskor överallt. Hela staden var tapetserad med affischer och plakat som skrek ut sina försök till lockelser. Bara påvens sommarresidens var fritt från budskap. Stackars påven förresten. Hans “sommarstuga”, som inte var något annat än en gigantisk stenorg, såg ite riktigt ut som den sommaridyll åtminstone vi svenskar förknippar med semesterledigheten.

Man ser mycket intressant, även bara genom att åka motorväg genom Frankrike. Motorcyklister till exempel. De finns överallt och tar sig smidigt förbi alla bilköer genom att färdas på vägrenen. I svindlande farter tar de sig fram. Det ser både farligt och lite härligt ut. Men jag har inte sett en enda knutte med skinnställ. Det där lite härliga hinner nog skrapas av om någon skulle kulta.

Nu börjar lilla Svalan tjata om att få överta minidatorn och spela “Karlsson på taket”. För att roa sig medan hon väntar sjunger hon “Jag var sjutton år, sjutton år i staden där jag växte upp och så, märker du hur fort det går”