Zäta

Står i köket och häller ingrediens efter ingrediens i bakmaskinen inför morgondagens färska frukostlimpa.
Har just klippt upp en påse torrjäst när den glider ur mina söndertvättade händer och miljarder små jästflagor sprider ut sig på golvet.

Nej, jag blir inte arg. Inte ens en gnutta frustrerad. Jäst är billigt och jag har ytterligare en påse i skafferiet.

Och det bästa av allt: Jag har ett litet hål i sockeln vid golvet strax bredvid spisen. Om jag sparkar till där så startar centraldammsugaren och jag behöver bara dra några tag med sopborsten så är jag av med eländet.
Det är ungefär som att sopa skräpet under mattan.

Ibland är jag väldigt glad över att vara gift med ett prylgalet teknikfreak. Utan honom hade det där hålet aldrig funnits.

Vi sitter och fikar; jag, mamma, lilla Svalan och hennes kompis. Vi har precis börjat konversera så smått när lilla Svalan vänder sig till sin vän och säger:
-Du, om du tycker min mormor pratar lite konstigt så är det för att hon bor på landet. Hon pratar lådhurtska.

Nu har jag gett upp. Jag orkar inte stå och kröka rygg och hänga med nacken något mera. Och medan jag plockat en “trukisk yoghurt”-burk full plus lite till, så har moderskapet plockat en femlitershink.

Men jag är ändå lika blå som hon om fingrarna. Hur gick det till?

OCH hon är fortfarande kvar ute i skogen. Jag lämnade henne frankt åt sitt öde bland blåbärsris och getungar.

Läget är följande:

Solen skiner och det är behagligt ljummet ute.
Förundersökningsledaren klipper gräset och har lämnat lunchdisken till mig.
Lilla Svalan hoppar studsmatta med en kompis.
Guldgossen följde jag nyss till stranden för att han skulle bada tillsammans med två vänner.

Om cirka två timmar kommer mödernet för blåbärsplockning.
Tills dess ska jag diska och rensa i surjordsrabatten.

Jasmineris
Bearnaissås
Färska morötter i orange, gult och lila
Hemmagjorda fiskpinnar

Jag tog ett halvtinat torskblock, skar det i fiskpinnsbitar, panerade i ströbröd, stekte snabbt i ganska het olja, saltade och pepprade och lät eftersteka i ugnen.

Hela familjen utom lilla Svalan tyckte att det var gott. Jag tror att hon i alla fall får ner en pinne eftersom jag dränkt den i bea, hennes älsklingssås.

Efter frukosten bestämde jag mig för en liten promenad i syfte att utröna huruvida det fortfarande finns blåbär kvar i skogarna häromkring. Modern har nämligen uttryckt en önskan om att komma häröver och plocka någon dag.

Jag hittade både blåbär och lingon.

Jag “hittade” också ett nytt bostadsområde i närheten av vårt. I och för sig har jag väl länge känt till att det varit ett på gång men jag visste inte att man kommit så långt att man börjat bygga.

Nyfiken som jag är bestämde jag mig för att spatsera igenom området och kika lite.
För att komma dit var jag tvungen att passera en bäck, en skogsväg som var gropig efter stora maskiner, och ett lite halvsumpigt område i utkanten av den första tomten.

När jag äntligen trodde att jag hade fast mark under fötterna igen så hände det.
Jag trampade tungt på en plätt med slät och torr jord, sådär tungt ni vet som man gör när man fått jumpa från tuva till tuva och äntligen ser att här finns något stadigt att landa på.

Det stadiga var inte stadigt, det var en bottenlös gyttjepöl maskerad till torr jord.
Mitt tunga högerben sjönk ner i leran och jag fick kasta mig framåt för att inte sjunka ner ända till knät. Plätten jag kastade mig mot var en slänt med makadam.
Jag bröt högerhandens lillfingernagel som jag så omsorgsfullt skulpterat med filen i går kväll. Med ett högljutt slurpande lyckades jag i alla fall dra loss foten.

Resten av vägen gick jag i sakta mak med en stor lerklump som ersättning för den en gång vita tennisskon på högerfoten.
Förundersökningsledaren skrattade när jag kom hem. Jag skrattade också. Det var ju rätt dråpligt ändå.

När jag tvättat skor, byxor och fötter och hängt åtminstone byxorna på tork på tvättvindan, satte jag mig en stund i solstolen i trädgården. Jag tror det var första gången jag solat i vår trädgård. Eftersom ändå byxorna redan hängde på tork så tog jag av mig t-shirten också och lät sommarsolen som äntligen kommit på besök, behagligt smeka min kropp.
Tre minuter lyckades jag njuta innan det dåliga samvetet skrek för högt och jag gick in och började sy på lapptäcket i stället.

Men nu vet jag att jag kan.
Både gå på upptäcksfärder (men nästa gång tar jag nog stövlar) och sola.