Zäta

En hel lång lördag har gått. Jag skulle kunnat göra en massa nytta eller till exempel sy på lapptäcket.
Visst har jag tvättat lite och lagat mat men mesta tiden har jag slöat tillsammans med barnen framför några parti Siedler. Det dåliga samvetet gnager lite. Bortslösad tid.

Eller, är kanske kvalitetstid med barnen allt annat än bortslösad? Är det till och med så att jag gjort en god investering inför framtiden?

Det är porslinsfestival i Lidköping. Jag har inte tagit del av det stora utbudet av konserter, olika kulturaktiviteter eller affärernas lockrop.
Däremot var barnen och jag och tittade på Filiokus Fredrik som trollade i Folkets Park i går kväll.

Jag erkänner att jag inte förväntade mig några storverk. Fredrik var ju en av de tävlande i talangjakten på TV senaste och gjorde ett ganska platt intryck.
Men som barntrollkarl passade han perfekt. Han trollade inte så mycket utan flamsade mest omkring på scénen till barnens stora förtjusning. Han hade ett nummer där han pratade med sin buktalarsköldpadda Jörgen och det var riktigt roligt. Jörgen kallade publiken för “Sallad” och sjöng falskt. Trött var han också, för han hade enligt Fredrik ätit TVÅ pizzor dagen innan.
-Är det någon av er som har ätit TVÅ pizzor någon gång?
Jodå, nästan alla händer räcktes upp.
-Ojdå, men är det någon som har ätit TRE pizzor?
Fortfarande en skog av händer.
-Men fem är det väl ingen som ätit i alla fall.
De mer betänksamma och i någon mån sanningsenliga barnen räckte inte upp händerna, men fortfarande var det minst hälften av händerna som sträcktes mot folkparkstaket.
-Va, nej, är det sant! Men TIO pizzor är det väl i alla fall ingen som har ätit. På en gång alltså.
Jodå. En kavat liten kille var ensam om att räcka upp handen och rönte genast Filiokus Fredriks respekt.
Och alla mammor och pappor som satt på stolar en bit från scénen till skillnad från barnen som satt på golvet, kunde inte hålla sig från befriande skratt.

Jag skrattade också när Fredrik trollade en dalahäst som satt i ett snöre på en pinne från den ena änden av pinnen till den andra genom att helt sonika vända på pinnen samtidigt som han pekade mot utgången och skrek:
-Kolla, där delar de ut godis!
Alla barn vände sig genast om och många ställde sig upp och några var till och med på gång att springa iväg.
Det var mer än hälften av barnen som lät lura sig ytterligare en gång när Fredrik gjorde om tricket men i stället ropade:
-Kolla, de delar ut glass där borta!

Det bästa med den 40 minuter långa trolleriföreställningen var dock att trollkarlen, samtidigt som han trollade, passade på att lära barnen lite om återvinning. Han pantade glas, plast, metall och kartong och stoppade batterier i “holken”.
Och så var det bra att det var så lagom långt. 40 minuter är alldeles perfekt när man har att göra med barn i åldrarna 1-10 år.

När Rana-familjen var här spelade vi Siedler.
Guldgossen (och jag också förståss…) tyckte att det var så roligt att han så att säga fick mersmak.
Alltså spelade vi Siedler även i går kväll.
Guldgossen vann och bestämde på stående fot att vi skulle ta en omgång även idag. Jag var inte sen att haka på.

Och sen tänkte vi lite. Och kom fram till att det var för spännande för att vi skulle kunna vänta med att bygga upp spelplanen ända till i morgon (som är idag). Så vi blandade och lade ut alla landbitar med leråker, sädesfält, stenbrott, fårhage och skog. Sen tyckte jag att det skulle räcka men Guldgossen ordvitsade fram:
-Men, vi kan väl lägga ut de sista korten också. Det är så spännande att se var hamnarna hamnar.

Guldgossen ville titta på film. Och inte en film som finns inspelad på TV-datorn utan som vi har i det gamla urtidsmediat DVD. (Ironi…) Hur som helst så är tyvärr vår DVD-spelare av det mer uråldriga slaget och krånglar så mycket att det inte längre är lönt att försöka ge sig på att spela några skivor där. Det berättade jag för Guldgossen.

-Men mamma, vi har ju köpt en ny!

Det där var inget jag kunde påminna mig så jag nekade ihärdigt, ända tills Guldgossen drog iväg mig till TV:n och, minsann, där stod det en apparat som jag aldrig sett tidigare.
Först misstänkte jag att Förundersökningsledaren och Guldgossen gemensamt gjort en liten kupp bakom min rygg när de skaffat den där slimmade svarta tingesten.
-Men mamma, du var ju med när vi satte i alla sladdarna.

Jag erkänner att jag inte kan minnas varken inköpet eller sladdragningen men jag tvivlar inte på Guldgossens ord.
Det är nog snarare så att jag börjar bli senil.