Zäta

Lilla Svalan ballade ur en stund innan middagen. Jag försökte med lite läxläsning men hon låg på golvet och skrek sig hes för att vi andra inte var tysta.

Efter en time-out uppe i sitt rum kom hon tillbaka ner för att äta och sedan intog alla hemmavarande familjemedlemmar soffläge framför TV:n.

Nu sover småkottarna och jag ser på sista avsnittet av Överlevarna.

Den där duktiga Zätan ni vet, hon som håller igång hela tiden och bakar och lagar mat och syr och … nej, inte städar… men tvättar och planterar och rent allmänt har tusen järn i elden samtidigt, hon är försvunnen. Förhoppningsvis har hon bara tagit semester men jag kan i alla fall inte hitta henne någonstans här hemma.

Hon har ersatts av en dataslöande, bokläsande, TV-tittande, bloggande Zäta som bara är trött-trött-trött hela tiden. Jag gillar henne inte men hon är svår att bli av med.

Igår morses väckte jag barnen med den glada nyheten att vi skulle åka till badhuset. Vi hade pratat om det tidigare i veckan men jag hade inte gett klart besked innan.

Lilla Svalan krävde genast att få ta med sig en kompis till badhuset. Jag sa nej med motiveringen att jag inte själv ville ta ansvar för tre barn. Även om Guldgossen kan klara sig så är jag ändå den som måste ha koll på att inget händer och kunna rycka in och hjälpa till om det behövs.

Lilla Svalan kontrade med att hon kunde ta med sig den kamrat som simmar bäst, så behövde jag inte oroa mig.

Jag vidhöll mitt nej. Om Förundersökningsledaren hade varit med kunde vi tagit med en kompis men inte när jag är själv.

Lilla Svalan började tjura och gråta och klaga och kallade mig “dumma mamma”. Ett epitet som jag för övrigt får höra ganska ofta från den unga damen.

-Men Guldgossen har ju haft med sig en kompis. Det är faktiskt jätteorättvist att han får ha med sig en kompis om inte jag får ha det.

-Men det var ju länge sen. Och då var Förundersökningsledaren med.

-Det var länge sen för det var länge sen vi var i badhuset alls!

-Ja, men nu får det bli som jag säger.

Och sedan var vi framme vid skolan och barnen gick ur bilen för att börja sin skoldag. Lilla Svalan var fortfarande på dåligt humör och kunde inte släppa det faktum att jag var så elak.

-Dumma mamma, dumma mamma, dumma mamma!
-Men lilla Svalan. Nu är ju jag snäll och hittar på att vi ska åka till badhuset och ha roligt. Kan inte du förstå att jag blir ledsen då, när du kallar mig dumma mamma?

Och lilla Svalan tänker lite, tittar på mig med sina stora mörkbruna ögon och formulerar det ärligast tänkbara svaret:
-Nej!