Zäta

Ringde nyss min mamma. Nu är hon, hennes resesällskap och min syster med barn på väg hem från flygplatsen i Göteborg.

Äntligen, äntligen, äntligen.

På fredag får jag träffa Italiensystern och hennes underbara barn.

I dag bråkade Förundersökningsledaren och jag om vem som skulle laga maten. Ingen ville.

Jag drog det kortaste strået. Rättvist eftersom han var kock igår och har mest att göra på sin lista i kväll.

Med ett halvtinat fiskblock på diskbänken och hungriga magar var det läge att tänka snabbt.
Jag satte på en kastrull vatten för pastakok och smälte en klick SMÖR i en gryta. När smöret smällt hällde jag i 2,5 dl matlagningsgrädde (15 eller 17% fett). Torskblocket tärnades i lagom bitar och fick koka med i grädden. Sedan fick jag snabbt i några små broccolibuketter och långa stränglar av morot. Medan allt gick mjukt och fisken klar kryddade jag med salt, curry Madras, ingefära och vitlökspulver.

Anrättningen var lagom klar tills pastan kokat mjuk.

Resultatet var enastående gott. Jag skulle villigt betalt för en dagens om den här maten stod på menyn och pastan var färsk och jag fick en fin salladsbuffé till och kanske ett gott bröd.

Måste passa på att berätta att jag tvingade barnen smaka på mitt broccoli-blomkålsmos igår. Guldgossen gick till toaletten och kastade upp. Så äckligt tyckte han det var.
Dagens fiskgryta fick ett något varmare mottagande. Särskilt efter att jag berättat att man bli intelligent av fisk.

Strax före lunch tog jag en liten åktur.
Till bilbesiktningen.

Varför känns det alltid som om man ska tenta när man åker dit? Det är ju vänliga människor som värnar om säkerheten i trafiken som arbetar där.
Nytt för i år var att alla gamla människor får ställa sig i en liten ruta och försöka läsa bokstäver på fem meters håll. Jättebra!

Bilen gick igenom och behöver ej ombesiktigas, men bromsbeläggen är nästan slut på båda framdäcken och det är läckage i avgassystemet.

På lunchen var jag i färd med att mixa mig en chokladsmoothie när olyckan var framme. Jag lyckades välta ut min dryck, mellan spisen och diskbänken.
Istället för en lugn stund med lite njutning gick hela lunchrasten åt att sanera spisen. Det var i och för sig välbehövligt för det är uppenbarligen inte bara jag som råkat hälla saker där. Men trevligare och mättare sätt att tillbringa lunchen på kan jag tänka mig.
Min chef tyckte annars att det var en bra bantingsmetod; tappa maten och ägna rasten åt kaloriförbrännande städning. Två flugor på en smäll liksom.

Strax innan fikarasten nu i eftermiddag upptäckte jag plötsligt att min telefon krånglar. Jag hörde ett skarpt distande biljud när jag pratade.
När jag tog av mig headsetet för att påtala detta för en kollega fortsatte ljudet.

Det är alltså i mitt öra oväsendet befinner sig.
Kanske inte så kul med tanke på mitt jobb, men skönt för min omgivning för nu lär jag ju hålla käften så mycket som möjligt.

Det regnar. En småttigt ”jag-tänker-hålla-på-hela-dagen”-regn som gör mig enerverad ända in i benmärgen.
När jag klev ur sängen i morses var det fortfarande mörkt. Regnigt, ruggigt mörkt.

Och nu blir det bara värre. Vi går mot mörkare tider. Det hjälper inte att jag stretar emot. Dagarna blir kortare, dagsljuset räcker inte till mer än en liten kopp om dagen. Och instängd på kontoret kommer jag inte ens hinna njuta av den koppen.