Zäta

Kanske är det den nya sängens fel. Kanske är det bara jag.
Hur som helst har jag kommit in i ett stim av huvudvärk.

Det har inte varit den där tunga, riktigt jobbiga huvudvärken, som spänner åt och dunkar hårt. Snarare en nästan hemtrevlig småvärk. Jag har stått ut.

I morses vaknade jag med huvudvärk. Det brukar vara ett tydligen tecken på att dagen kommer gå åt pipsvängen.
Jag vill inte vara en sådan person som ger upp direkt, lägger mig ner och erkänner mig besegrad. Nejdå! Jag biter ihop, undviker att känna efter, och går med förväntansfulla steg till jobbet. (Eller, till bilen i garaget…)

Vid niotiden hade huvudvärken tilltagit och blivit besvärande. Jag tog en av de dyra tabletterna. Och bestämde mig för att vinka vit flagg om det inte blivit bättre efter en timma.

Nu har det blivit bättre.
Inte så mycket bättre att jag jublar av glädje och tacksamt tar emot alla anti-huvudvärks-tips i fikarummet, men bättre.

Jag har fått ett vrålåk. Jag skrämmer barn och gamla tanter när jag ljudligt passerar genom staden.

Det är tyvärr inte lika roligt som det låter. Bilen har hål på avgassystemet.

Det var sååå nära. Klockan var bildligt talat fem i tolv ( i verkligheten var hon nog kvart över sju).
Jag hade klarat dagens lopp, men så föll jag på målsnöret.

Fallet utgjordes av en finsk pinne och en sådan där amerikansk kaka med chokladbitar i.
Men jag har ju sagt till mig själv att inte vara fjompig och tacka nej när det bjuds. Och en stor kopp te med två fina kakor till var precis vad jag behövde då, så jag klagar inte.

Idag visar vågen tre hektos nedgång sedan dagen innan. Inget att hänga i julgranen precis men det är bättre det går sakta och åt rätt håll än fort och fel.