Zäta

LCHF-recept:

http://birgittahoglundsmat.wordpress.com/

Det här är inlägg nr 2222.
Det är lite coolt tycker jag.

När Zäta vaknade kände hon sig eländig och trött, med en anings huvudvärk cirklande omkring där uppe. Hon hade sovit mer än natten innan och borde egentligen vara minst lika pigg som föregående morgon, men det var förmodligen de korta perioderna av vakenhet som ställde till det för henne.

Kvällen innan hade hon nästan lagt sig i tid. Hon hade läst ut en bok, släckt lampan och var på väg in i sömnens land när sonen vaknade med ett kvidande.

Guldgossen hade ont i magen. Som tur var hade hennes make Förundersökningsledaren ännu inte gått till sängs. Nu slapp hon att gå upp och ta hand om Guldgossen. Från sängen gav Zäta några korta instruktioner och återgick sedan till sitt halvsovande tillstånd.
När Guldgossen gjort ifrån sig på toaletten och duschat, gått och lagt sig igen med en hink bredvid sängen (i fall om att) och talat en stund med sin far, somnade hon ordentligt.

Strax därpå rycktes Zäta tillbaka till verkligheten av Guldgossen. Nu stod han vid hennes säng och ville ha nässpray. Han var för täppt för att kunna andas genom näsan och kunde därför inte somna.
Hon rotade igenom nattygsbordet och hittade sprayen, hjälpte sonen med några pumpande och försökte sedan somna om.

När klockradion väckte henne med en modern Mix Megapol-låt kände Zäta att hon gärna sovit några timmar till.
Under natten hade hon drömt om sitt arbete. Hon hade också haft en märklig dröm om en flicka som spelade keeboard åt Madonna men som egentligen inte kunde spela alls. Hon hade på känn att om hon fått fortsätta sova skulle drömmen mynnat ut i att det blev hon som kompade Madonna.

Zäta tittade på sitt trötta ansikte i spegeln. Hon kände sig gruvligt törstig och drack girigt två glas vatten på stående fot.
När hon kom ner i köket var hon inte hungrig. Vattnet lyckades uppta all den plats som annars var reserverad för frukost. Hon tvingade i sig en rostad macka och satte sig vid köksbordet för att blogga.

I sitt senaste inlägg testade hon att överge dagboksskrivandets givna jagform och inväntade sedan oroligt läsarnas reaktioner.

Efter middagen igår hade jag en riktigt skön stund. Jag kröp upp i fåtöljen framför brasan och läste Michael Connellys elfte bok om Harry Bosch – “Fällan”.
Jag har lånat bokserien av Falunsystern och läser de hittills utgivna böckerna i ett svep.
Jag gillar att göra så, att läsa allt på en gång. Risken att tröttna finns där naturligtvis men samtidigt är det så intressant att följa författarens förändringar av sin huvudkaraktär.

I Harry Bosch fall har det gått utför. Han har blivit allt suddigare i konturerna.
De två sista böckerna är dessutom skrivna i jagform. Det tog ett tag innan jag förstod vad som var fel. Först trodde jag att förlaget bytt översättare men sedan förstod jag vad det var.

Jag vill inte klanka ner på det här med jagformsskrivandet. Vi som bloggar skriver ju i jagform för jämnan (hur skulle det annars se ut…) men i Conellys böcker var det inte ett lyckat drag. Det tog bort mycket av spänningen, samtidigt som jag blev besviken på att huvudpersonen inte delar med sig att sina känslor och upplevelser, inte släpper in läsaren. Jagformen öppnar ju annars upp för just det.

Nu ligger den tolfte boken -“Fallet avslutat”, framför mig på frukostbordet. Jag har tjuvkikat lite och sett att författaren gått tillbaka till sitt tidigare upplägg med att beskriva Harry Bosch i andra person. Det får mig att dra en lättnadens suck och jag ämnar ta med mig boken till jobbet och byta ut lunchpromenaden mot en stunds brottslighet i Los Angeles.