I morses läste jag ut sista boken om Harry Bosch av Michael Connelly. I alla fall sista som översatts till svenska. Det finns två böcker som ännu inte fått någon översättning.
Jag har lånat hela serien av Falunsystern och min far.
Böckerna jag läst är:
Svart eko
Svart is
Dockmakaren
Den sista prärievargen
Återkomsten
Fallen ängel
Mörkare än natten
Dödens stad
Skuggspel
Fällan
Fallen avslutat
Räven
Hotet
Jag har läste dem i ett svep med undantag för den sista. Efter “Räven” läste jag boken “Mossvikenfruar” som jag lånat av en kollega. Den var ganska rolig även om den var förutsägbar.
Böckerna om Harry Bosch är långt ifrån roliga, och långt ifrån förutsägbara. Det är väl det som gör dem intressanta, för språkmässigt är det ingen högre finess.
Under de sista kapitlen brukar det man försökt gissa sig till kastas på ända och läsaren får sig en intressant och intensiv resa bland antaganden, anklagelser och till sist upplösningen.
Nu när Bosch-böckerna är genomlästa kan jag ge mig i kast med mer efterlängtade bäcker. Dan Browns två senaste står och väntar i bokhyllan men jag har lovat mig själv att spara dessa läckerbitar till sist. Innan jag ger mig själv tillåtelse att läsa dem ska jag njuta av en Anna Holt, två Åke Edwardson och två Henning Mankell.
Men just nu läser jag en bok jag fick av mamma i julklapp. Det är olika författare som skriver om sina mammor. Det är ingen plöja-igenom-bok utan lite mer av eftertanke och reflektion. Alltså inte den sorts böcker jag brukar läsa men förmodligen borde.
Jag anar att jag kommer lida av lite Harry Bosch-abstinens.
Jag har sett på Wikipedia att Michael Connelly även skrivit en serie om en FBI-agent som förekommer ganska flitigt i böckerna om Harry Bosch. Jag kanske lånar dem på biblioteket om längtan blir för svår.
