Zäta

Jag erkänner att jag är för snäll, eller möjligen för lat.

Hur som haver så blev det McDonald´s till lunch i dag. Inga sura miner i den hemmavarande delen av familjen Zäta (Förundersökningsledaren är på friluftsmässa i Småland och jag misstänker att han shoppar). Tvärtom gjorde jag mig riktigt populär bland barnen (och det var ju också en av baktankarna).

På förmiddagen var jag riktigt duktig och har nu gödslat alla rabatter plus smultrontornet. Jag har också börjat klippa häcken.

Guldgossen är iväg och “leker” med en kompis. Han börjar bli för stor för att använda ordet leka men jag känner mig inte tillräckligt up-to-date för att använda den rätta vokabulären. Inte vet jag vad de kallar det heller. Om de bara “är” eller om de “hänger”.
Lilla Svalan har just ett smärre vredesutbrott som kanaliseras via pianot. Det är ingen av hennes vänner som svarar när hon ringer runt för att leka.

Minns plötslig hur mycket jag spelat på pianot i föräldrahemmet när ilska, svårigheter, sorg eller andra dysterhumör gjorde sig gällande. Det var bra terapi. Ut med eländet bara.
Nu för tiden är jag mer benägen att knipa igen och bära inom. Inte bra i längden tror jag men jag har inte upplevt någon större själslig ohälsa än så jag fortsätter nog på inslagen linje.

Nej, nu ska jag inte sitta här och minnas, utan fortsätta med en annan inslagen linje och gå ut och klippa vidare på häcken.

Planen för dagen är att gå ut i trädgården och göda rabatterna. Och kanske dona med lapptäcket.

Just nu har jag lite ont i magen så jag vet inte. Kanske blir någon sittning på vita tronen.
Men i så fall har jag det bästa av sällskap. Edwardssons “Den sista vintern” är påbörjad. Jag funderar på hur jag ska kunna suga på karamellen så länge som möjligt. Det är ju ändå den sista vintern, den s i s t a Wintern. Jag har separationsångest redan efter bara några kapitel.
Historien har inte riktigt kommit igång än, trots att Edwardsson redan kastat in i tre mord. Jag njuter av språket, orden, berättandekonsten. Och av karaktärerna. Halders, Ringmar, Aneta… och en ny stjärna; Gerda. Halders är som en nedtonad variant av Gunwald men med mer hjärta och hjärna.

Jag kikade lite på Erik Winterfilmen på TV:n i går kväll. Jag kände genast igen händelseförloppet. Visste att jag läst orden jag såg i rutan.
Men jag kände inte igen karaktärerna. Jag var tvungen att stänga av när jag förstod att Winter spelas av den ovårdade räkeln som också gör Mia Skäringers bror i “Solsidan”. Det blev helt fel. Winter är allt annat än ovårdad. Han är det mest korrekta man kan tänka sig. Skulle aldrig ta på sig en skrynklig grå linnekostym.

Men nu måste jag ta på mig. Dra på lite utekläder och gå och få jord under naglarna.
Jord under naglarna är långt från lättjalivet en god bok ger. Jag vill leva mitt liv med båda delar.

Åh vilken underbar sovmorgon jag haft.
Visserligen vaknade jag tio över sex för att släppa ner hissgardinen i sovrummet och slå en drill, men sedan har jag sovit till halv nio då lilla Svalan råkade prata för högt. Och efter det somnade jag om och vaknade inte förrän kvart över nio.

Jag tror inte jag sovit så här gott och länge på flera år.
Förundersökningsledaren skulle upp strax efter sju och jag gav honom skarpa förmaningar om att inte väsnas på morgonen.
Jag märkte inte att han gick upp. Inte ett ljud släppte han från sig, inga smällande dörrar eller tappade toalock. Inga surrande tandborstar eller slammer av porslin från köket.

Jag är mycket tacksam till både Förundersökningsledaren och mina underbara barn som gett mig så mycket sömn.

I och för sig så somnade jag inte förrän ett så jag har inte sovit mer än åtta timmar ändå, men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag fastnade framför en film på 6:an.