Zäta

Det är inte bara Guldgossens hjärna som producerar skruvade drömmar, även jag har en förmåga att låta rena rama fantasifoster ta form under nattens mörka timmar.

I natt var det dags att åka till Island. Vi ska dit i verkligheten också, med jobbet precis som i drömmen, men inte förrän om en månad.

Jag hade tagit bilen till färjan i Göteborg. Färjan skulle ta oss ut till en ö strax utanför Göteborg, där flygplatsen låg.
Jag parkerade smidigt bilen på bildäck och klev ur och sträckte på benen. En grupp pensionärer mulnade till över min parkering och bad mig flytta bilen eftersom den hamnat bland pensionärsbilarna. Jag var på vippen att börja bråka med gamlingarna men så resignerade jag, eller tog mitt förnuft till fånga och flyttade bilen. Det var gjort i en handvändning, bokstavligt talat, eftersom bilen var så liten och nätt.

Nu stod jag på bildäck, utan packning och såg ut genom de öppna fönstren på landskapet som sakta makade sig förbi där ute. Vi skulle bara vara borta några dagar och det enda jag packat med mig var ett ombyte underkläder, som jag knölat ner i jackfickan.
Plötsligt slog mig en förfärlig tanke. Biljetterna! Jag hade varken tagit med mig pengar, plånbok, pass eller biljetter. Utan biljetter torde det bli tämligen svårt att få följa med till Finland. Förutom att det var väldigt synd om mig så kastade jag ju framförallt företagets pengar i sjön. 16.000 kr kostade resan, per person, och jag blev alldeles knäsvag och matt när jag tänkte på vad jag ställt till med.

Kanske kunde Förundersökningsledaren på något sätt hjälpa mig. Det var ju en stund kvar tills flyget skulle gå och det borde kunna gå att buda över biljetterna. Jag grävde i fickan efter mobiltelefonen men kom på att även den lämnats hemma, det är ju så dyrt att ringa från utlandet.

Nu var goda råd dyra.
Jag såg mig omkring och upptäckte en man som såg ganska snäll och timid ut. Jag gick fram till honom och frågade ytterst vänligt om jag kunde få låna hans mobil för att ringa min make.

Mannen var döv! (Vad han använde sin mobil till reflekterade jag inte över förrän i vaket tillstånd.)

På något sätt lyckades jag ändå förklara vad jag ville, och fick låna telefonen. Eftersom det var en döv mans telefon fanns inga sifferknappar (mycket logiskt…) och för varje nummer jag ville slå fick jag trycka mig fram med piltangenter. Det tog jättelång tid och blev fel en massa gånger innan jag till slut hörde tonerna gå fram. Och gå fram. Och gå fram.
Inget svar. Jag lämnade besviket tillbaka telefonen och bestämde mig för att bita i det sura äpplet och leta reda på chefen för att bekänna mina tillkortakommanden.

På väg fram till lejdaren som skulle föra mig upp på promenaddäck stötte jag ihop med en pratglad kvinna i ljuslila tunika. Kvinnan var av modell större (större än jag) och hon började genast tala med mig. Jag hade gärna stannat till och talat med henne, om inte annat så för att få en ursäkt att skjuta upp konfrontationen med VD:n. Problemet var bara att hon talade teckenspråk. Jag drog slutsatsen att damen sett mig tillsammans med den döve mannen och därför trodde att jag också var teckentalande. Jag viftade lite avvärjande med händerna och gick förbi henne upp mot däck.

Färjan gick i en trång kanal med gräskanter alldeles intill sidorna på båten. Det var mycket vackert med prunkande växtlighet och jag blev stående en liten stund och bara betraktade härligheten.
Uppe på däck hade de flesta av mina kollegor redan samlats, alla i olika färgglada kläder. I mitten stod chefen och delade ut flygbiljetterna.
BILJETTERNA!
Jag hade inte alls glömt biljetterna där hemma. Vår VD hade haft dem hela tiden och bestämt sig för att inte överlåta ansvaret sin personal förrän det blev nödvändigt. Så klok han är!

Jag fick mina biljetter och berättade att jag glömt pengar och pass där hemma. Det borde inte innebära några problem tyckte chefen. Pengar kunde jag få låna av honom och passet kanske inte behövdes, jag hade väl någon annan identifikation med mig, som körkort. Jag vågade inte berätta att jag glömt hela plånboken med körkort och allt.

Plötsligt hoppade Sysslingkollegan överbord, landade i gräset bredvid båten och sprang tillbaka några meter. Han hade fått syn på sina vänner från Sveriges Radio och bestämt sig för att stanna till och prata med dem en stund. De stod på sin parkering och vinkade glatt och Sysslingkollegan joggade dit och tog ett snabbt snack. När han vände sig om för att springa tillbaka till färjan upptäckte han att vi redan kommit så långt bort att han inte skulle klara av att hinna i kapp. Kollegan snodde en cykel och började trampa för brinnande livet. Tyvärr var det väldigt trögt att cykla i vattnet så färjan avlägsnade sig allt mer. Uppgivet ropade Sysslingkollegan:
-Det är okej. Jag kan stanna här på Sveriges Radio. Åk iväg och ha så roligt ni!

Jag vaknade med dubbelt ont i magen, både över kollegan som missade resan och över mitt egen misstag med passet.

Nu är det varmt. Solen lyser och himlen är… i alla fall fläckvis blå.

Jag hade tänkt uträtta en del ärenden på lunchen, men hann inte mer än till Rörstrands Outlet – där jag inte hade något ärende. Jag skulle ju bara ta vägen förbi.

På Rörstrands Outlet säljer man kläder, husgeråd, tyger och porslin – och så det som intresserar mig mest; böcker. Jag har extremt svårt att inte köpa billiga böcker när jag trillar på dem.

Nu råkade jag trilla på “Mias Hemlighet” till mig, en bok till lilla Svalan och en till Guldgossen och så en gå-bort-presentsbok.
Sedan stod jag i kö för att få betala min böcker under resten av lunchrasten.

Så gick det med de ärendena.

Vet ni om att man rapar av vattenmelon?

Inga sådana där rejält högljudda rapar att vara stolt över, utan små fisiga pysrapar som låter som om leverantören är en däst padda.

Sa jag att jag har ätit vattenmelon på fikarasten i dag?

I går satte jag upp lite familjebilder på väggen bredvid mitt skrivbord. Jag tänkte att det kunde pigga upp mig lite och göra mig på bra humör.

På bra humör är jag, men så in i bängen infernaliskt trött. Det hjälper inte ett dugg att titta på en leende lilla Svala, en finurlig Förundersökningsledare eller en gladlynt Guldgosse.

Och allt är Johan Falks fel. Och lite Guldgossens.
Jag tillbringade lite för lång tid med Johan Falk i går kväll medan jag strök en hög kläder. Lurarna åkte på för att inte störa barnen som höll på att somna. I soffan satt Förundersökningsledaren och vek handdukar och parade ihop sockar. Även han hade lurar, kopplade till den bärbara datorn där han tittade på en annan film.
Jag var tvungen att skratta åt oss för det såg så roligt ut. Vi jobbade båda med tvätten, befann oss i samma rum, men i helst skilda världar – uppslukade av var sin film.

Börjar man titta på ett program vill man inte gärna avbryta sig mitt i, även om klockan passerar läggdags. Jag kom inte i säng förrän halv elva och sedan tog det en halvtimma innan jag lösgjorde mig från spikmattan och la mig tillrätta bland lakanen.

Strax före fyra kom Guldgossen in i sovrummet. Han hade drömt att vi köpt ett nytt coolt tält med två sovrum och en öppen plats för kök (ungefär så ser vårt befintliga tält ut så jag lyckades inte riktigt förstå vad som var så coolt med hans drömtält). Vi satte upp tältet i trädgården och sedan byggde jag ett litet hus med hjälp av en filt och mina ben (det tycker jag verkar mer coolt än ett vanligt simpelt tält!). Guldgossen och lilla Svalan gick in i huset och Guldgossen bad om lite vatten, vilket jag vägrade ge honom. Han bad mig flera gånger men jag var elak och sa bara nej. Sedan vaknade han och var ledsen för att jag varit så elak.

Guldgossen fick naturligtvis ligga mellan oss ett tag, tills tårarna torkat och sömnen infunnit sig på nytt.
Efter en timma orkade jag inte ligga och trängas mer utan väckte honom och föste iväg honom till sin egen säng. Han var nästan tårögt tacksam när jag följde honom till sängen och gav honom en ny godnatt-kram och till på köpet hämtade ett efterfrågat glas vatten.

Nu på morgonen har Guldgossen berättat att jag kanske inte var så elak i drömmen ändå. Det var nämligen inte vatten han bad mig om, utan CocaCola. Och när jag inte ville ge honom det bad han om “dricka”. Jag undrade om han sagt att han ville ha “något att dricka” eller om han ville ha “dricka” eftersom det är milsvid skillnad mellan de två begreppen. Guldgossen hade sagt “dricka” men då menat vatten, påstod han. Jag kontrade med att “dricka” för mig innebär sockerdricka eller någon annan söt kolsyrad läskeblask, så det var väl inte så konstigt om jag sagt nej.
-Men vad trodde du jag menade i min dröm då? undrade Guldgossen och det kan naturligtvis ingen annan än han svara på. Dessutom var det alldeles för tidigt på dygnet för sådana djuplodande analyser så vi lät det hela bero.