Zäta

Oj vad duktiga vi varit i kväll. Här vilar inga ledsamheter.

Förundersökningsledaren har förberett en del inför femkampen i morgon. Dessutom har han hjälpt barnen att göra i ordning 18 godispåsar med totalt 2 kilo godis. Det var mycket räknande och vägande och sorterande innan det blev klart.

Lilla Svalan fick sina önskeplättar och sedan dess har jag nästan uteslutande hållit till i köket, med ett kort avbrott för att plocka av 3 liter blåbär som jag ska dekorera tårtorna med i morgon, och ett ännu kortare avbrott då jag jobbade lite med rabarberhålet.

Min tid har mestadels gått åt till att göra tårtorna till kalaset i morgon. Det blir mousstårtor med chokladbotten. Jag har faktiskt aldrig gjort mousstårtor tidigare så det ska bli spännande att se om det lyckas eller inte.

Mellan alla varven med att plocka i och ur diskmaskinen och handdiska det som skulle användas igen, har jag också hunnit koka ägg. Samma ägg två gånger.

Jag ska bjuda på räksmörgåsar i morgon och har därför förberett lite genom att koka 10 ägg. För att vara på den säkra sidan tog jag förresten ett dussin. Ett ägg kan ju spricka och ett annat vara svårskalat eller så.

Det är jättesvårt att koka så många ägg lagom länge tycker jag. Jag fick inte riktigt fart på vattnet heller, så när jag kokat äggen i 11 minuter kände jag liksom på mig att de inte var riktigt klara, och gav dem ytterligare 5 minuter i grytan.
När äggen sedan svalnat provskalade jag ett och upptäckte att det var alldeles för löst, så jag körde igång grytan igen och kokade i ytterligare 7 minuter.
Nu har jag skalat alla äggen och vet att de är tillräckligt hårda. Risken finns väl att de antagit lilla Svalans älsklingsfärg grön – men det får jag väl bjuda på i så fall.

Ytterligare en fadäs jag upptäckte under kvällen var att Förundersökningsledaren slängt tårtljusen jag satt i hennes smörgås i morses. Ljusen gjorde väl i och för sig ingenting för de var i princip nerbrunna, men Förundersökningsledaren hade i ren okunskap även slängt de små ljushållarna.

Till Förundersökningsledaren fördel ska sägas att han förvånade mig genom att rota igenom skräppåsen och plocka upp alla åtta ljushållarna igen. Nu har jag tvättat dem och kan använd dem på tårtorna i morgon.

Jag tror, eller snarare hoppas, att jag gjort allt jag behövde göra i kväll för nu är jag så trött att jag måste gå och lägga mig.

Jag måste köpa gummibjörnar på lunchen. Vi ska ha femkamp på lilla Svalans födelsedagskalas.

Update: Jag hittade bara småförpackningar av gummibjörnar på ICA men det stod en kvinna i min ålder och sorterade upp mer godis på hyllorna så jag frågade henne om det inte fanns någon storpack att köpa. Eftersom jag är en så trevlig person så konverserade jag otvunget och tillade:
-Vi ska ha femkamp och då ska vi spotta längd med gummibjörnar.

Kvinnan stirrade vantroget på mig, ryckte på axlarna och sa:
-Ja, får man lite i sig så kan man nog tycka att det är roligt. Ska ni ha kräftskiva eller?

Hon blev aningen tillplattad när jag glatt svarade:
-Nej, barnkalas!

Nästa vecka börjar det några nya tjejer på jobbet. Åldersnojjiga kollegan (som bestämt hävdar att hon inte alls har några problem med att bli gammal) är en av dem som får en av tjejerna som ”fadderbarn”. I uppgiften ingår bland annat att man delar rum under vår stundande islandsresa. Åldersnojjiga kollegan luftar sitt viktigaste frågetecken inför uppgiften:
-Undrars just om det ingår som fadder att ta upp det här med snarkning…

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är lilla Svalans födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hurra, hurra, hurra!!!

Vi väckte lilla Svalan med sång, frukost på sängen (en ostad tekaka, en mugg varm O´boy och en sockerchocksmaräng) och en liten hög omsorgsfullt inslagna paket.

Av Guldgossen fick hon en bok i serien om älvorna. Just den här boken handlar om en snöflingeälva om jag förstod det hela rätt. Av mig fick hon två par trosor (det var mest en liten extrapresent, bara för att det är roligt med fler paket).

Den ”stora” presenten, den som jag ägnat så många luncher åt att försöka hitta, var ett litet lila paket med vita snören och innehöll ett armbandsur. På min klockjakt gick jag efter vissa kriterier. Jag ville att klockan skulle ha en tydlig urtavla där alla siffrorna fanns med, inte bara 12,3,6 och 9. Jag letade också efter en grön klocka, eftersom det är lilla Svalans favoritfärg. Förundersökningsledaren kompletterade kravspecen med att klockan måste vara vattentät. Vi tyckte också det var bra om armbandet hade kardborreknäppning. Det har nämligen Guldgossens klocka och det har fungerat jättebra.

Jag fick ge avkall på det där med färgen. Jag hittade en jättefin lite skimrande grön klocka som lilla Svalan säkerligen älskat, men den var inte vattentät och hade ett läderband med vanlig knäppning så den uppfyllde inte alla önskemål.
I lilla Svalans lilla lila paket låg i stället en “GUL”-klocka, vattentätt, kardborrad, tydlig, välsiffrad och med ett armband som i huvudsak är blått men med lite gröna inslag. Boetten är en aning stålblå, men inte så mycket att vi tror det stör.

Lilla Svalan, och även Guldgossen, fick också var sin bok, som uppmuntran för att de varit så ofantligt duktiga på simskolan. Guldgossens bok heter ”Tuffa tider, Teodor” och handlar om en kille som är lite äldre än Guldgossen, och om hur han har det i skolan.
Lilla Svalan fick en stor bok om älvornas liv och leverne. Den är nästan som en coffee-table-book med stora vackra bilder och redogörelser över älvornas vanor. Jag har inga skrupler utan ämnar låna boken av lilla Svalan för att själv kunna insupa det vackra.

Att fira en födelsedag med sänguppvaktning på en kvart, är en svår uppgift. Vi klarade inte riktigt av det, och fick stressa på sluttampen. Men jag är glad att lilla Svalan ändå var glad över att hon fick en ”riktig” start på sin födelsedag.
Till kvällen har hon önskat sig plättar till middag. Det ska vi nog kunna tillgodose. Jag är tacksam att hon inte har samma smaklökar som min far som alltid påstår att han vill ha morkulla eller ripa när han får bestämma hur menyn ska se ut.

Jag har ingenting emot att ta det lugnt, att softa, att strosa, att chilla, att… Ja, ni vet.
Men när jag cyklar till jobbet finns det liksom ingen anledning att dra ner på tempot. Jag trampar hellre på för brinnande livet. Man vill ju inte komma för sent.

Jag höll på att cykla på en gubbe för en liten stund sedan. Jag mötte honom på cykelvägen och han skulle svänga vänster men hade inte uppsikt på mötande trafik (jag) utan kollade i stället in den betydligt snyggare kvinnan som kom från vänster och just hoppat av sin cykel för att inte krascha in i oss.

Jag hann inte klinga på klockan (den fåniga lilla plingelingklockan) utan använde i stället mitt betydligt snabbare och mer högljudda, inbyggda signalhorn.
-Hoooo!
Jag tror tonen klingade på ett A.

Varningen hade avsedd effekt. Gubben stannade sin cykel så snabbt och förskräckt att han höll på att fara i backen. Jag tar inget ansvar för eventuella fartränder eller blöta fläckar i kalsongerna.

Hon är inte så gammal den lilla människan, men har redan en humor som ligger på min nivå (vilket kanske visserligen säger mer om mig än om henne om man ska hårdra det…).

I går på märkestagningen övade lilla Svalan mun-mot-mun-metoden tillsammans med några andra barn och en simlärare. De praktiserade på en docka och fick bland annat göra en serie blåsningar.

När lilla Svalan gjort sin omgång (förmodligen tyckte simläraren att det räckte nu och att lilla Svalan skulle ge rum för någon annan) sa läraren:
-Är du klar nu lilla Svalan?
-Nej. Bara ett blås till, så vaknar han!