Zäta

I går hade vi höstens första tillväxtgruppsträff hemma hos oss.
Äntligen säger jag!

I morses cyklade barnen men jag tog bilen. Jag ska nämligen handla på hemvägen och det är för jobbigt att cykla med några kassar livsmedel.

Jag agerade ädel moder och körde ändå till skolan med barnens väskor så de slapp cykla med dem. Framförallt lilla Svalan tycker det är besvärligt att få med sig både ryggsäck och jympapåse samtidigt.

När barnen kom fram till skolan och hittat mig visade det sig att lilla Svalan glömt sin cykelnyckel hemma. Det är inte tillrådigt att låta en olåst cykel stå på skolan en hel dag, så jag fick åka hem och hämta cykelnyckeln och fara tillbaka till skolan en gång till.

Det är jättekallt, ute och inne.

På himlen jagar mörka, stålblå moln med gråluddiga undersidor ikapp i vinden.
Barnen talade om snö i morses.
-Jag vill inte ha snö än, sa jag. Det får vänta till december.
Sedan berättade jag om snökaoset den 17de november 1995 och kände mig som en gammal kärring full av minnen från fornstora dar.

På jobbet är det också kallt. I går frös vi så läppar och naglar blev blå. Elementen utstrålar iskyla i stället för värme och vår produktionsledare ringde fastighetsvärden och bad honom sätta på värmen.
-Den är på! fick hon till gnälligt svar.

Det finns en värmefläkt på jobbet. Vad vi har den till har jag aldrig riktigt förstått för vi får inte plugga in den. Säkringarna räcker inte till och jag vet inte hur många gånger datakillen gett oss skäll för att vi ändå satt på fläkten och därmed fått servern att stänga ner.
I går var det dags igen. Men den här gången var det datakillen själv som satte på fläkten eftersom det närmade sig minusgrader i bunkern han sitter i.

När jag kommer till jobbet i dag känns det dock en aning varmare. Kanske att fastighetsvärden i alla fall fått på lite värme till slut.