Zäta

Guldgossen for på hajk. Klockan 18 i Örslösaskogen. Lekar, hamburgare, dunken, övernattning i vindskydd, mer lekar, mer mat… stod på programmet.

Strax efter halv nio ringde en ledare och berättade att Guldgossen ville fara hem.
Han har varit på ett antal läger och hajker trots sin ringa ålder, och aldrig någonsin velat fara hem. Han har inte ens ringt hem och berättat om han lever eller inte. Så nog var vi en aning förvånade.

Nu har jag varit och hämtat hem vår Guldgosse. Anledningen till hemfärden visade sig vara att det varit för stökigt och bråkigt bland de andra barnen. Guldgossen tycker det är jobbigt.

All heder åt Guldgossen som föredrar ordning och reda, lugn och ro, personer som rättar sig efter de gemensamma reglerna före oordning och stök, röra och anarki. (Nu tog jag väl till lite i överkant men det var pennan som slant.)

Gluttade på ett program om Robert Gustafsson i går kväll. Bland annat fick jag höra:

“Den som väntar på nå´t gott blir aldrig tjock!”

Som lunch hade Fru Zäta med sig:
Två mackor som Förundersökningsledaren inte åt upp i går kväll.
Ett kokt ägg.
En halv klump mozarellaost.

När hon kom till jobbet tänkte hon att hon nog inte behövde lägga in mackorna och ägget i kylen.

När det var dags att äta lunch upptäckte fru Zäta till sin förskräckelse att hon inte heller lagt in mozarellaosten i kylskåpet. Ryggsäcken var full av mozarellaspad.
Jättelyckat!

Jag hade lite otur igår. Eller var lite slarvig. Om man ser rätt på saken skulle man rent av kunna påstå att jag var feppelhänter.

Vi åt kvällsmat och jag försökte skjuta till mig smörpaketet men lyckades hysta runt det så att det landade upp och ner på bordet. Turligt nog var det inget bordsmargarin som trillade ur.
-Det där gjorde du bra! konstaterade Guldgossen.
-Njaaa, det var nog inte min förtjänst, kontrade jag sanningsenligt.
-Det är Jesus som räddat dig, utbrast då lilla Svalan energiskt.

Jag insåg genast att det låg mer sanning i det uttalandet än hon kanske riktigt förstod och var tvungen att hålla med.
-Det har du verkligen rätt i lilla Svalan!

Varpå hon förvånade oss andra med en sista kommentar:
-Jaha, jag som bara chansade!

Häromkvällen ringde jag för att prata med Falunsystern. Hon var inte hemma så jag talade en stund med hennes man i stället. På klingande dalmål berättade han att frugan väntades hem “halvåtta-åtta”.

Lilla Svalan hade krupit upp på stolen där jag satt, och klängde som en ryggsäck bakom mig, med örat tätt tryckt mot telefonluren.
När jag lagt på frågade jag:
-Vad gör du lilla Svalan?
-Jag tjuvlyssnar!
-Men varför då?
-Han pratar så roligt!

Och så härmade hon Falunsystermannen i ett perfekt “halvåtta-åtta” med tydliga glidningar i rösthöjd.
-Han pratar ju ryska mamma!