Zäta

Jag tror jag är på bättringsvägen.

På lunchen gick jag ett snabbt varv på torget och bytte batteri i Guldgossens klocka och köpte några strumpbyxor till lilla Svalan.
I ena änden av norra Europas största (och blåsigaste) torg stod en husvagn med föräljning av varma munkar. Den vinande vintervinden var vänlig nog att varsamt föra en förförisk doft av nygräddat runt hela torget. Jag vädrade i luften som en blodhund och kände för första gången på en och en halv vecka en viss längtan efter att sätta tänderna i någonting.

Lilla Svalan kunde inte somna i går kväll. Hon grät länge.
Det var Döden som gjorde sig påmind igen. Han är en trogen besökare som gärna dyker upp när det är dags att sova.

Lilla Svalan var så ledsen när hon tänkte på att vi alla ska dö. Hon, Guldgossen, mormor, farmor…
-Och ni kommer att dö! Då har jag ingen gossig mamma eller pappa längre.

Hur tröstar man ett barn som är rädd för döden? Vad säger man för att gjuta olja på vågorna? Sanningen är ju att vi alla ska dö, och ingen av oss vet när. Det kan ske om 40 år, eller i morgon.

Till slut ebbade tårefloden ut och snyftningarna avtog. När jag trodde att lilla Svalan somnat bröt dock en ny attack ut.
-Åh nej! Nu kom jag på att man ju inte vet HUR man kommer dö heller.

Det man inte minns har man inte ont av – i alla fall inte förrän det är för sent.

Ett litet lila streck växte långsamt fram för att bli tydligare och tydligare och till slut framstå som ett utropstecken…

…i kontrollrutan.

I den viktiga rutan var det tomt.
Phu!