Zäta

Jag är så glad att jag gråter en skvätt. Det är inte klokt att det finns så fina människor.

I kväll ringde en man från församlingen och berättade att han och hans fru åker ner och hjälper till i Kaffestugan i morgon. De hade ingen aning om att jag lovat mina barn pepparkaksbak och de visste inte heller hur ledsna barnen blev när jag berättade att det inte skulle bli något av.

Guldgossen utbrast spontant:
-Åh, det är Jesus som har fixat så att du kan vara hemma med oss mamma!

Det är underbart med vänner. Det är också helt underbart att vara en del i en församling där människor tar ansvar för varann och har omsorg om varann, även om dem som inte är deras vänner. Jag umgås inte med paret som kontaktade mig i kväll, de har aldrig varit hemma hos oss och vi aldrig hos dem. Vi träffas i kyrkan, hälsar på varann och utbyter artighetsfraser, och ändå finns det en kärlek som inbjuder till uppoffringar.

Jag är så oändligt tacksam.

Hur är det möjligt!

Det borde vara en anatomisk omöjlighet, fysiskt ogenomförbart, en biologiskt otänkbar, ogörlig orimlighet – och andra ord på bokstaven o.

När jag kommer ut på parkeringen för att försöka starta igång min genomfrusna bil och möts av minusgrader och vinande isvindar, får jag syn på en omisskänlig vit blaffa på vindrutan.

Hur kan måsuschlingarna skita i sju minusgrader, och dessutom sikta in sig och träffa min framruta trots vindar på upp mot tio sekundmeter?

Jag hade ju lovat barnen att vi skulle åkt till badhuset efter jobbet i dag. Så blev det inte för att jag fick mens för tidigt.

I morses tröstade jag barnen (och mig själv) med att vi skulle göra pepparkaksdeg i kväll, och ha ett riktigt mysigt pepparkaksbak i morgon förmiddag.

Nu blir det inget av det heller. Jag måste jobba i Kaffestugan den här helgen också. En av tjejjerna i vår grupp har hoppat av och kan inte vara med i morgon. Det fick jag kännedom om när jag skickade ut ett påminnelse-SMS till alla i förmiddags.

Vi ska egentligen vara sex personer i varje grupp för att det ska flyta smidigt och för att vi ska hinna diska fram rent porslin om det är mycket gäster. Vi är fem personer i vår grupp. Fem fina friska flickor, så det brukar funka friktionsfritt ändå.
Men fyra! Det går inte.

Så både badet och pepparkaksbaket flög sin kos.

Jag har inte vågat berätta för barnen att jag bokat in en timma bowling i morgon kväll. Det känns på något sätt som om jag kommer förorsaka allt för mycket besvikelse på för kort tid om något skulle hända så att vi inte kan bowla. Jag kanske blir avsatt som mamma för min familj.

Om man vill skriva att man är “jättenöjd” och så råkar pekfingret styra lite till vänster och trycka ner tangenten bredvid N, så blir det ett helt annat och mycket roligare ord, med en helt annan betydelse.

Så kul kan jag ha för mig själv när jag sitter och skriver slarvigt på jobbet.

Jag måste ha levt i något slags nyhetsvakuum senaste veckan. När jag slog på TV:n en liten stund i går kväll medan jag borstade tänderna innan jag skulle ge mig iväg och sjunga på Alfakursavslutning, råkade jag få se ett inslag om översvämningseländet i Småland.

Stackars människor säger jag bara. En räddningsledaren stod kallsvettig och berättade att de var tvugna att prioritera samhällsviktiga ställen som gruppboenden och el- och vattenförsörjning, och därmed prioritera bort enskilda villaägare.

De intervjuade kvinnan i en familj som blivit helt isolerade på grund av översvämningen. På reporterns fråga uppgav hon att de hade mat så de klarar sig till lördag och att räddningstjänsten sedan lovat komma över per flotte med lite livsnödvändigt livsmedel.
-Lite kaffe och sådär!

Mitt i allt elände kunde jag inte låta bli utan att dra på munnen. Det är så typiskt den vanlige svensken. Kaffet är den allra viktigaste, nästan livsuppehållande ingrediensen i livet.