Zäta

När lilla Svalan var yngre var hon rädd för Doktor Mugg. Han kunde dyka upp ur toalettstolen i ett barnprogram och var misstänkt lik Marcoolio.

Lilla Svalan var så rädd att hon inte vågade gå på toaletten själv.
När vi vuxna tröttnat på att göra henne sällskap dit lät det en dag så här:
Lilla Svalan: -Följ med mig på toaletten mamma!
Jag: -Nej, det vill jag inte.
LS: -Pappa, kan inte du följa med mig på toaletten?
Förundersökningsledaren: -Nej lilla Svalan, du klarar dig själv.
LS: -Guldgossen, snälla! Du kan väl följa med mig på toaletten!
Guldgossen: -Nej, varför skulle jag göra det?
LS: -Snälla, snälla Guldgossen. Om du får se min snippa då!?

Till Guldgossens förtjänst måste tilläggas att han ändå inte följde med lilla Svalan.

När jag berättade det här minnet för barnen i dag utbrast lilla Svalan:
-Åh, vad gullig jag var!

Det här med äventyrsbad väcker minnen.

Första gången familjen var och badade i Skaras “nya” badhus var lilla Svalan tre-fyra år. Hon var inget vidare förtjust i att duscha och när det var dags för tvagning efter badet fick jag ta till alla min uppmuntrande hejjarrop för att få henne att inte börja gråta.
När vi var klara ställde jag henne utanför duschen så att jag skulle ha lite koll på henne medan det var min tur att bli ren.

De damer som varit inne i duschrumet medan jag tvättade lilla Svalan lämnade plats för nya medan vi höll på. Ni kan säkert ana vilka blickar jag fick från de nyanlända när lilla Svalan stod utanför duschen och ropade till sin mamma:
-Bra mamma! Vad duktig du är! Det är bara att blunda så får du inte vatten i ögonen. Där ser du att det inte är så farligt. Jätteduktigt mamma! Du klarar det här! Bara lite till så är du snart ren!

Jag lyckades smita till mig några simtag på Arena Skövde i dag också. Det är tredje gången jag simmar den här veckan. Nu blev det bara två kvartar mellan rutschkanor klättervägg, vågbassäng, virvelström och annat roligt.

Jag är inte så förtjust i rutschkanor. Det fanns en kortare vattenpist som jag åkte några gånger, propert sittandes på rumpan med benen frammåt. Barnen gjorde en massa exter på den där kanan. Guldgossen satt med benen i kors och snurrade runt några varv, lilla Svalan formade sig som en banan och surfade ner på magen med huvudet före.

Sedan var det ju det här med de lite kavatare rutschkanorna. När barnen och framförallt Förundersökningsledaren tjatat hål i huvudet på mig tillräckligt länge gick jag med på att testa Magic Eye. Det var en ganska bred vattenrutschare som alla hävdade var väldigt snäll och inte gick så fort. Man kunde dessutom åka den med en stor uppblåst ring.
Jag bar med mig ringen uppför alla femtioelva trappsteg och fasade när jag märkte hur högt upp jag kom. Om man går uppför femtioelva trappsteg är det ju ganska troligt att vattenkanan är antingen väldigt lång eller väldigt brant, och jag var inte speciellt sugen på någon av alternativen.

När det blev min tur att åka åbäkade jag mig lite och var nära att tappa iväg ringen och på något sätt bar det sig inte bättre än att jag trädde benen genom ringen istället för att sitta på den, och sedan kanade jag iväg med ryggen först.
Det var mörkt och kurvigt och gick jättefort och jag skrek som en stucken gris hela vägen ner. Innan jag lyckades komma på rätt köl och få någorlunda kontroll på tillvaron hann jag bli helt yr i bollen och jag lovade mig själv att definitivt INTE göra om den där turen igen.

Vi var i badhuset i drygt fyra timmar och var skrynkliga som russin när vi väl klev upp. Det var en riktigt rolig eftermiddag tillsammans med familjen och goda vänner. Tyvärr uppstod lite blodvite. Guldgossen slog i ett knä och bet sig i läppen. Lilla Svalan simmade för långt ner mot bassängbotten och slog i tänderna och bet sig även hon i läppen så att det blödde rejält. Förundersökningsledaren körde näven i kakelväggen efter en rutschkanetur och skadade knogarna. Jag konstaterade att det bara var jag som var förståndig nog att behålla alla vitala kroppsvätskor innanför skinnet men de andra tyckte snarare att jag var en fegis.