Zäta

Torsdag kväll. Vi äter middag och diskuterar “Sveriges Värsta Bilförare”.

Guldgossen: -Jag gillar bäst den där gubben som är tvilling och kan en massa om teknik. (“Den där gubben” är ungefär hälften så gammal som jag…)

Lilla Svalan: -Om det fanns ett program som hette Svergies bästa bilförare så skulle du vara med i det mamma!

Guldgossen är inne i en så härlig och harmonisk fas. Han hjälper till utan att gnälla, han till och med börjar duka av bordet utan att vi bett honom. Han berättar hur han haft det i skolan, han försöker hålla sin syster på gott humör och han är allmänt trevlig och social.

I morse var det dock en erbarmerligt trött Guldgosse som försökte samla tillräckligt med kraft för att kliva ur sängen. Jag försökte snabba på honom genom att berätta att det snöade ute så att han kanske inte skulle kunna cykla till skolan utan bli tvungen att nyttja apostlahästarna.

När Guldgossen smugit runt med påklädning och tandborstning blev det plötsligt lite bråttom om han skulle hinna gå till skolan innan frukosten serverades. Jag hjälpte honom att packa gympapåsen för att det skulle gå så fort som möjligt. När han stod med gympapåsen i handen och skolväskan på ryggen konstaterade han att det där skulle bli för tung och krångligt för honom att bära.
För att eliminera riskerna för tjafs erbjöd jag mig att gå med honom och ta bussen från skolan i stället för från vårt bostadsområde. Men då hade vi verkligen bråttom. Att missa bussen var inte ett alternativ. Jag slängde på mig mina överdragsbyxor samtidigt som jag jagade på Guldgossen. Han blev berörd när han såg hur jag fick stressa och erbjöd sig att cykla i stället, för då skulle han kunna ha gympapåsen på pakethållaren. Jag ville inte att han skulle ta cykeln eftersom det var så mycket snö. Risken att cykla på en dold isfläck och köra omkull var allt för uppenbar.

Det var när Guldgossen tog på sig sina tjockebyxor som han kom på att han ju faktiskt fick plast med gympapåsen i ryggsäcken. Platsen hade upptagits av tjockebyxorna men med lite god vilja och en hel del knôkande så fick påsen plats.
Nu skulle jag inte behöva gå med honom utan hinna ta bussen i lugn och ro.

Guldgossen slog ut med armarna, gav mig en go kram och sa:
-Det är sån´t som händer mamma. Det kan bli lite rörigt ibland. Men nu har vi ju löst det!

När Guldgossen skulle kliva ut genom dörren tyckte han att snöfallet var rätt snällt och bestämde sig för att cykla i alla fall, trots mina protester. Det var nästan att han ångrade sig när han märkte hur trögt hjulen rullade, men eftersom klockan rullat på utan motstånd så var han tvungen att ta cykeln för att hitta i tid.

När bussen stannade till utanför skolan för att plocka upp fler nedsnöade resenärer stod Guldgossen på andra sidan vägen och vinkade glatt från sin cykel.

Jag blev så glad, både för att Guldgossen inte kört i brôt, och för att han bryr sig om sin mamma och vinnlägger sig om att göra saker som han vet uppskattas.

Det är min Guldgosse det!

Min sista tanke innan jag somnade i går kväll var:
”I morgon ska jag åka buss till jobbet så jag får INTE försova mig.”

I och för sig försover jag mig nästan aldrig. Jag har inte haft för vana att ”snooza” eller stänga av klockan i sömnen eller ligga och dra mig eller… ja, försova mig helt enkelt. När klockan ringer kliver jag raskt upp ur sängen (oftast för att jag är tvungen att rusa på toa) och sedan är jag igång.

Min första tanke när jag vaknade i morses var:
”Åh nej, jag har försovit mig i 25 minuter!”

Det var en i det närmaste surrealistisk upplevelse att stå och vänta på bussen i ymnigt snöfall och någonstans från tallskogen höra Juditsångarens hälsning till våren.