Zäta

Det är inte lätt att lida av ett sådant svårt handikapp som jag. Varje morgon och varje kväll blir jag påmind om mina tillkortakommanden. Så fort jag ser mig i spegeln möts jag av en haltande, snedvriden, skev bild, som tyvärr är min verklighet.

Det är inget jag skyltar offentligt med – men så här ligger det till:
Jag har olika stora bröst.

Lilla Höger passar så fint i alla mina BH:ar och håller sig alltid på plats.
Stora Vänster däremot, hon väller över och får allt som oftast för sig att hoppa över skaklarna för att besöka världen som en fri varelse. Jag försöker tygla henne, lägga till rätta och stoppa in – men hon tycks inte veta hut. Hon guppar fram genom livet bredvid sin lillasyster och visar sig på styva linan så fort det drar lite kallt.

Oron är inte så stor men den ligger där i bakgrunden och lurpassar på mina tankar, beredd att slå klorna i mig om läget skulle förvärras.

I går gick jag till Apoteket för att fråga lite om hur det förhåller sig med jod-tabletter.

Jag var nästan ensam kund inne bland pillerburkarna, och tur var väl det för damen i kassan hade inte heller sällskap. Jag stegade fram till kassan och frågade om de hade jodtabletter.
Kassörskan började förklara att man inte lagerförde jodtabletter på apoteken men att det fanns som beställningsvara för de som rekommenderats jod av läkare. Jag var på väg att tacka och gå när en stressad kvinna kom intumlandes och satte rak kurs mot oss.
-Jag behöver snabb hjälp här, avbröt hon vårt nästan avslutade samtal.
-Då får du vänta på din tur, tillrättavisade kassörskan vänligt.
-Men jag har bråttom. Jag kommer direkt från sjukhuset.
-Ja, men som du ser är jag ensam i butiken så du får vara vänlig och dröja ett ögonblick tills jag är klar med den här kunden.
-Jag visste det! Jag skulle gått till Guldvingen i stället! Där får man minsann alltid hjälp.
-Du kommer få hjälp här också, bara du dröjer ett ögonblick.
-Åh så typiskt! Att man alltid ska behöva bli illa behandlad.

Det var nog den sista kommentaren (eller möjligen det där om Guldvingen) som fick kassörskan att tända till. Plötsligt vände hos sig demonstrativt bort från den nyanlända och började lugnt berätta mer om jodtabletterna.
-De har ganska kort hållbarhet. Jag vet inte hur kort men det är meningen att vi ska få in en omgång på måndag… Om du vill kan du komma hit då så kan jag titta på en ask, så får du veta exakt hur lång hållbarheten är… Vill du att jag ska lägga en beställning till dej också förresten? Jag kan göra det om du vill, det är inget besvär alls… Vi vet ju inte om myndigheterna kommer beordra utdelning av jodtabletter… Om det skulle behövas menar jag. Som det ser ut nu så kommer det ju inte behövas… Jag kan läsa för dig här från nätet om du väntar lite… vänta… vänta… Här ska vi se: ”Det finns just nu ingen fara för den svenska allmänheten. UD rekommenderar att svenskar inte reser till Japan men det finns inga tecken på att eventuella radioaktiva partiklar sprider sig till svenskt luftrum.” Det här läser jag från Strålskyddsinstitutets hemsida… Strålskyddsinstitutet alltså. Så det är ingen fara… Men vill du att jag beställer tabletter till dig så gör jag det! Det är bara att fylla i uppgifterna här i datorn. Det går på ett litet kick.

Vid sin sista mening sneglade kassörskan upprymt mot Guldvingedamen. Jag kände mig märkligt fnissig men lyckades avbryta den aldrig sinande svadan och tackade för mig.

Häromdagen följde jag med Guldgossen till frisören. Hans långa lockar hade mer börjat likna dreads och det var utsiktslöst att försöka skapa någon form av ordning i kaoset. Nu fick de slitna tovorna ge vika för saxen och fram kom nya fina lockar, en spexig snélugg och busigt rufs.

När Guldgossen blivit tvättad, klippt, vaxad, fönad och fixad betalade jag och vi gick för att ta på oss ytterkläderna. Den entusiastiska frisören stod och vinkade av oss och såg sådär lyckligt nöjd ut över resultatet av sitt hantverk.
Guldgossen vinkade tillbaka, rev av ett karskt ”Hej då” och gjorde som vanligt – tryckte på sig sin svarta mössa!

Jag har fått ett hudvårdskit (tänk vad annorlunda ordet blir om man skriver ”en” i stället för ”ett”… lägger till ett bindestreck för tydlighetens skull… och tar bort ordet ”vård”) från The Body Shop tillsammans med en tidningsprenumeration.
I morse testade jag först den citrondoftande duschtvålen och sedan den citrondoftande bodybuttern. Jag blev så impregnerad av citrusångorna att jag själv inte kände någon doft alls.

När Förundersökningsledaren kommit till sans från sin djupa nattsömn och nyvaket stapplade in i badrummet smög jag intill och viskade med hest förförisk stämma:
-Känner du något?

Förundersökningsledaren vaknade till förvånansvärt snabbt och utbrast nytert:
-Ja! Du luktar som en halstablett!

När jag vaknar är världen återigen vintervit. Det som tidigare var gamla smältande snöhögar, överdragna med kommunens halka-inte-lilla-vän-grus, är nu fräscht vita snödrivor, inte mer än några timmar gamla.

Våren har fått på pälsen ännu en gång, och det lär inte vara sista gången för i år heller. Jag har inte hört lärkans glada drill än.

Ett vårtecken för stadsbarn såg jag i alla fall i går när gula sopborstbilar var ute på cykelbanorna och samlade ihop allt det där gruset som inte behövs längre.
I dag har andra gula bilar varit igång tidigt för att lägga tillbaka gruset på gatorna igen, ovanpå snön.

Här sitter jag, med lammkött mellan tänderna.

Nej, det har inte börjat någon ung, snygg gosse på jobbet som jag olyckligtvis råkat sätta tänderna i. Däremot har det börjat en ung kock som jag kanske nämnt någon gång tidigare (!). Eftersom vi firar S:t Patrics Day på jobbet i dag (alla går klädda i gröna kläder. Är det någon som avviker från dagens dresscode har de andra rätt att nypas) har kocken slavat i köket och lagat till en irländsk lammgryta till lunch.