I går gjorde jag något riktigt dumt. Jag skäms så här efteråt, men samtidigt var det så fantastiskt roligt så jag känner mig lite som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Det hände när jag jobbade i församlingsvåningen med fikat efter mötet.
I min väska hittade jag en stor gummispindel som Guldgossen glömt där när han lurade sin mormor i fredags. Nu fick jag för mig att jag skulle busa lite med damerna och herrarna i min serveringsgrupp. Jag la spindeln under en diskhandduk och hoppades att någon lagom lättskrämd person skulle lyfta på den där handduken.
Min förhoppning infriades – med råge.
Damen som tog handduken gjorde det så häftigt att spindeln ”hoppade” ner på golvet och gjorde en naturtrogen saltomortal genom luften innan den med sviktande ben landade på klinkersen.
Tyvärr visade det sig att damen i fråga var förskräckligt rädd för just spindlar. Hon hoppade värre än spindeln, viftade med händerna och skrek en stund. Det var… det var… det var… JÄTTEROLIGT.
