Zäta

Jag tror inte Förundersökningsledaren vet om att jag tävlar med honom i köket. Det kanske är tur, tänk om vi alltid skulle få panerade skinksnitzlar.

I dag hjälptes vi i alla fall åt. Förundersökningsledaren och lilla Svalan bestämde sig för lasagne i går kväll (wow vilken framförhållning) och när Förundersökningsledaren kom hem från sin löparrunda rev han genast av sig de svettiga kläderna och började steka köttfärs.

Jag har förevigat den nakne kocken men jag lovar att INTE visa upp bilderna här (eller någon annanstans heller för den delen).
Några brännskador senare (det var inte så farligt, bara ett lår (han har ju ändå två) och en navel (och vad ska man med den till)) stod lasagnen i ugnen…

…och nu har vi ätit middag (gott) och jag är jättetrött. Men jag måste röja i köket innan jag kan djupdyka i soffan.

Jag börjar ångra mig. Anledningen är att lilla Svalan ringde vid lunchtid och frågade om hon fick följa med en kompis hem.
-Inga problem, jag hämtar dig där! lovade jag vidlyftigt.

Nu sitter jag här, med huckle, svarta prickar och rosor på kinden, men jag saknar solsken i blick. Hur ska jag på ett trovärdigt sätt lyckas förklara för klasskamratens föräldrar att vi haft en tävling på jobbet, där ena grenen bestod i att vi skulle klä ut oss till påskakärringar, och att ingen annan än jag klädde ut sig, och att det alltid är jag som nappar på alla dumma upptåg, och att vi inte vann tävlingen, fast inte för att ingen annan klädde ut sig, utan för att vi missade på en annan, betydligt viktigare gren.

Hm…
Jag kanske inte behöver säga allt det där. Det kanske räcker med att jag sätter en papperspåse över huvudet.

Häromdagen satt Lilla Svalan med svenskaläxan.
Uppgiften handlade om att skriva “en”, “ett” eller “flera” framför olika ord.
Orden var “klocka”, “mopeder”, “jackor”, “metspö”, “blomma”, “kasettband”…

Lilla Svalan utbrister:
-Kasettband!? Vad är det för nånting?

Lilla Svalan tittar upp på mig när jag hjälper henne att klä sig på morgonen.
-Mamma, vi ska ha en crazy hairday på fritids någon dag!

Jag tittar ner på hennes trollrufs och säger:
-Jaha du. Det trodde jag du har varje dag!

Till min förvåning säger lilla Svalan då:
-Hahaha! Vad du är rolig mamma!

Det är så uppfriskande att möta folks blickar på väg till jobbet när man sitter uppmålad som en påskakärring bakom ratten, en vecka för tidigt.

Vi har tävling på jobbet den här veckan och en av grenarna är att fixa till en riktig påskdag, med buffé, fika och… påskakärringar.
Jag misstänker starkt att det inte kommer droppa in några fler kärringar än jag här på morgonen.

När jag målat mig i morses väckte jag Guldgossen genom att hålla mitt huvud alldeles intill hans ansikte och så viskade jag:
-God morgon Guldgossen.
Guldgossen slog upp sina bruna ögon och stirrade rakt in i mitt målade fejs. Så ryggade han tillbaka och kröp upp i ett hörn av sängen. Men darrande stämma utbrast han förskräckt:
-Hu, hu, du är.. du är… en PÅSKING!

Lilla Svalan tog det lugnare, i alla fall ända tills vi var på väg till skolan för lämning. Då började hon skruva på sig.
-Vad är det lilla Svalan? Du skäms väl inte för mig?
-Joooo, det gör jag faktiskt. Jag skäms så jag nästan kissar på mig.
-Men varför då? Så farligt är det väl inte?
-Jo. Den röda färgen på dina kinder… Den ser nästan mer orange ut!