Zäta

I kväll har jag gjort sushi tillsammans med min mamma och Falunsystern.

Det är lite pilligt att göra sushi.
Först ska man koka specialris med vinäger. Sedan ska man spänta upp en massa ingredienser. Och sedan ska man kleta riset på noriblad, rulla in fyllningen och limma igen med en sträng wasabi. Riset fastnar överallt, inte bara på noribladet. För att få det hela någorlunda hanterbart låter man skeden stå i ett glas kallt vatten och doppar skeden emellanåt.

Wasabi är en annorlunda kryddpasta. Den är stark som pepparrot men styrkan sprider sig inte i munnen eller klibbar kvar på tungan. Den sticker till precis där den landar, stiger sedan rakt upp i hjärnan, tar vägen ut genom näsan – och är borta.

Min mamma råkade lägga en extrastor hög med wasabi i hörnet på ett tångblad och strök ut det med fingret. Reflexmässigt slickade hon sedan av fingret – och drack raskt upp glaset med risvattnet för att släcka wasabielden som härjade i näsan.

Så roligt har jag inte haft på flera dar.

I eftermiddags lekte lilla Svalan på en lekplats och träffade på en tjej i hennes egen ålder, som hon aldrig sett förrut.
Flickan hade långt brunt hår precis som lilla Svalan.
Hon hade samma sorts skor som lilla Svalan.
Hon hade en precis likadan top – grå med en katt på – som lilla Svalan.

Och när hennes lillebror ropade på henne hörde vi att även hon hette lilla Svalan.

Lilla Svalan kom springande till Förundersökningsledaren och berättade om alla likheter.
-Och pappa, vet du vad! Hennes pappa heter också pappa!

Det är så typiskt. Det händer nästan jämt och ändå blir jag överraskad varje gång.

Om några timmar ska jag sjunga på långfredagsgudstjänsten i vår kyrka.
Och i går kväll blev jag formligen överfallen av en förkylning. Den kom farande från det blå och bara slog till, med snuva, rinnande ögon och en röd, ond hals. Jag fattar inte riktigt varifrån den kom, för ingen i min omgivning är förkyld.

I morses när jag försökte somna om efter att lilla Svalan varit och väckt mig klockan sex, drog jag i mig nässpray för att rensa kanalerna. Effekten är nästan borta nu men jag kan fortfarande andas någorlunda ur ena näsborren.

Och till på köpet ska jag bland annat sjunga en sång jag inte kan. Jag trodde jag kunde den, att jag hört den förrut. Men när jag fick noterna insåg jag att det bara är första strofen jag hört, och att resten av sången är svår, med ologiska höjningar och sänkningar och omänskliga tonhopp.

Det här kan bli en riktigt rolig långfredagsgudstjänst… för de som lyssnar… om de är lagda åt skadeglädjehållet.

Nej, nu måste jag snyta mig igen och försöka sminka över min röda näsa och de blanka ögonen, hur man nu gör det.