Zäta

I eftermiddag har jag och barnen varit och fyllt på TBE-vaccinet.

Lilla Svalan har laddat flera dagar för att inte brista ut i protester och gråt.
Förra gången vi var hos läkaren tog det erbarmerligt lång tid och han blev till slut tvungen att säga till lilla Svalan att inte gråta så högt eftersom han har sin praktik på samma våningsplan som en psykolog som just hade samtal med en mycket bedrövad man.

Jag föreslog för lilla Svalan att hon i stället för att skrika kunde sjunga en stump. Det borde ju eventuellt deprimerade karlar bara bli uppiggade av, eller…?

Guldgossen kom på att lilla Svalan kunde få det sista tuggummit vi hade i bilen, så att hon skulle få något annat att syssla med och tänka på under själva sticket.

Och så bra det gick! Vi var jätteduktiga alla tre.
Guldgossen var naturligtvis duktigast, som inte ens höll någon i handen.
Lilla Svalan satt i mitt knä och “sjöng” i högan sky när det var hennes tur. Och när det var min tur satt hon i mitt knä och höll om mig eftersom jag också är stickrädd.

Det bästa var dock läkarens reaktion när han fick se oss:
-Åh! Det är ju du som har så roliga barn!

Sitter i bilen med barnen.
Guldgossen berättar en “rolig” historia. Varken jag eller lilla Svalan så mycket som drar på munnen.

Guldgossen låter sig dock inte nedslås:
-Ni skrattar så mycket att ni inte får fram ett ord va!

Jag har inte bakat någonting den här veckan. Trots att planen var att baka både måndag, tisdag och onsdag kväll.

I går blev det i alla fall bak hemma i köket, men det var inte jag som bakade, utan Förundersökningsledaren.

På Förundersökningsledarens jobb har de infört torsdagsfika. Karlarna (ja, det jobbar bara karlar på hans avdelning) turas om att baka. Det ska vara hembakat och eventuella fruar, sambor, fästmör eller mammor får inte hjälpa till.

Förundersökningsledaren har bläddrat länge i min bok med muffins. Till slut fastnade han för ett recept på jordnötsmuffins. Lagom annorlunda och lite spännande. Han har handlat ingredienser tidigare i veckan och i går kväll skred han till verket med liv och lust.

Efter middagen började jag fundera på vad jag skulle baka. Mazarintårta är det som står på schemat härnäst. Kanske lite många led men väldigt gott när det väl är klart.
Jag hann dock inte plocka fram varken mjöl eller ägg innan Guldgossen ängsligt ropade från övervåningen:
-Vad var det i det där pappa bakade egentligen?
-Du har väl inte smakat på smeten? ropade jag förfärat tillbaka.
-Jo… lite…

Guldgossen kom nedsläntrande från övervåningen och såg ytterligt besvärad ut. Han har aldrig fått i sig jordnötter tidigare men vi har fått jordnötsallergin konstaterad via både blodprov och pricktest och vi vet också att det är det han är mest allergisk mot, mer än både hasselnötter, rå potatis, äpple, pollen och diverse pälsdjur.

Jag konstaterade snabbt att reaktionen uteblivit i ögonen och såg heller inga nässelutslag. Men Guldgossen kände hur halsen svullnade.
Jag ringde 1177 med ena handen och dirigerade ut Guldgossen i bilen med den andra. De svarade snabbt på sjukvårdsupplysningen och jag upplyste dem om läget och bad dem förvarna akuten om att vi var på väg.
-Åk! sa damen i andra änden samtidigt som jag backade ut ur garaget.

Man vet ju aldrig hur man reagerar i akutsituationer förrän man själv varit där. Jag har dock varit med om flera andra tillfällen då det varit bråttom på väg till sjukhuset med någon av barnen. Alltså tog jag det lugnt men körde fort. Jag höll ett öga på vägen och ett på Guldgossen och uppmanade honom att slappna av och andas långsamt. In genom näsan, ut genom munnen. Vi småpratade lite om senaste programmet av Simpsons och jag frågade med ojämna mellanrum hur det kändes i halsen.
Svullnaden tilltog i takt med att avståndet till sjukhuset minskade. Efter bara några minuter var vi framme. Eftersom jag gett mig i väg i all hast hade jag inga pengar, så jag parkerade utan att ta biljett och hoppades att lapplisorna inte jobbade kvällstid.

Inne på akuten tog vi nummerlapp och fick vänta en stund.
Under väntetiden avtog svullnaden i Guldgossens hals. När vi väl fick tala med en sköterska bad jag därför bara att vi skulle få hänga lite i väntrummet medan vi väntade på att Guldgossen skulle bli helt bra. Sköterskan bad att vi skulle vänta på jouren på Ågårdens vårdcentral i stället. Där skulle vi ha bättre möjlighet att få träffa en läkare.

När vi klev ut i det välsignade regnet igen ringde Förundersökningsledaren. Han undrade vart i allsindar vi tagit vägen. Allt hade gått så fort att jag i hastigheten glömde bort att berätta för Förundersökningsledaren att jag tog med mig Guldgossen till akuten. Jag trodde i ärlighetens namn att han märkte att vi for, men uppenbarligen hade han inte kopplat ihop det ena med det andra. Jag trodde också att jag talat om för lilla Svalan vad som skedde, men tydligen hade jag inte varit särskilt tydlig.

På jouren blev vi väl mottagna och träffade också en läkare som undersökte Guldgossen och gav oss klartecken till att åka hem, men med förmaningen att genast ringa efter ambulans om Guldgossen visade tecken på allergichock igen.
Skillnaden mellan en ambulans och min Saab är att i den förstnämnda finns adrenalinsprutor som kan rädda livet på Guldgossen om det skulle behövas.

Så intet ont som inte för något gott med sig (säger Klämkäcka Zäta)! Nu har jag lärt mig att Guldgossen verkligen är rejält allergisk mot jordnötter OCH att jag trots mitt lugn och min körförmåga kan få tillkalla ambulans när det krisar.

På cykelvägen hem i går mötte jag en man som cyklade utan att hålla i styret. Jag mindes plötsligt att jag faktiskt också klarat av den balansakten en gång i tiden.

Och när det var fritt från mötande passade jag på. Jag släppte båda händerna… i tre sekunder. Sedan var jag tvungen att greppa tag i styret igen, annars hade jag hamnat i diket.
Efter ytterligare några försök konstaterade jag att inte klarade av konststycket att balansera upp cykeln.

Jag konstaterade också att det måste vara mycket lättare för en man att cykla utan att hålla i styret. Män har ju överlag betydligt större erfarenhet av att försöka styra något de har mellan benen.

När jag cyklade hem från jobbet i går började det plötsligt snöa. Stora, platta, kritvita flingor dalade sakta ner över både mig och cykeln. Jag stannade förundrat upp, klev av mitt fortskaffningsmedel och ställde mig med ansiktet upp mot himlen och bara njöt.

Njöt med vemod.

Över att våren är så kort.
Över att körsbärsträden redan fäller sina lysande kronblad över den som råkar cykla förbi just när vinden leker runt bland grenarna i det stora gamla trädet som står precis invid vägen.