Zäta

I dag har det varit en rekorddag på cykelsadeln.
På morgonen tog det bara 17 minuter att cykla till jobbet, och då hade jag varken bråttom eller tävlade med någon.

På hemvägen (eller rättare sagt uppförsvägen) tog det bara 18 minuter. Men då var jag jagad av farbror Åskar som mullrade mig i hasorna och hotade med regn. Dessutom råkade jag cykla om en ung (ca 30 år) kille och det kunde han uppenbarligen inte tåla för han satte upp farten och cyklade efter en liten stund om mig.

Och DET triggade igång mina slumrande tävlingsinstinkter så till den milda grad att jag var tvungen att jaga ifatt honom tillbaka. Tyvärr kom jag inte om för vi fick ständiga möten på cykelvägen och även om jag kan vara lite obetänksam när det gäller så allvarsamma saker som tävlingar, så är jag ändå ingen våghals. Men jag låg honom precis i hasorna och han vände sig om flera gånger för att kontrollera om han inte snart trampat i från mig, men det lyckades han ICKE med! Haha!

Som tur var hade han inte lika långt hem som jag. Han bodde i början på Tofta och hade han inte svängt av när han gjorde hade jag aldrig orkat hålla tempot ända i mål.

Nu får han leva med att bli slagen (eller ja, nästan i alla fall) av en tant, som till på köpet cyklade med en buff neddragen på ett nördigt sätt över öronen.

Jag har väl talat om att jag absolut inte är någon tävlingsmännniska.

För ett tag sedan lämnade jag ju in min cykel för reparation. Det kostade 350 kronor och gick på ett litet kick. Att jag sedan inte hämtade ut cykeln på nästan en vecka hade mer med barnens magsjuka att göra än att cykelreparatören skulle varit långsam.

Jag gick först till en anna cykelhandlare som ligger närmare jobbet. Han tog sig en titt på min cykel och konstaterade att det skulle kosta 3000 kr att laga den och ta en månad. Och för att jag verkligen inte skulle missförstå budskapet la han till:
-Men jag gillar egentligen inte att göra sådana här jobb!

Hädanefter vet jag i alla fall var mina cykelrelaterade pengar hamnar.

Guldgossen har lagt sig till med en väldigt trevlig vana.

De mornar vi cyklar tillsammans, barnen och jag, så tar han alltid fram våra cyklar från garaget. Det är lite meckigt eftersom Förundersökningsledarens cykel står där också och liksom blockiderar vägen, och det finns alltid minst en bil i vägen.
När lilla Svalan och jag är klara med vårt kvinnliga vimsande efter nycklar, väskor och annat småplock så står Guldgossen tålmodigt och väntar och har servat oss som värsta hönsmamman.

Tack Guldgossen, för att du curlar tillbaka när det behövs som mest.

Jag tyckte att jag hade koll på läget.
Väckte barnen i tid, fick med mig lunch och frukt, och smörgås till barnen. Packade lilla Svalans gympapåse (jag vet, jag curlar) och kom till och med i håg att borsta tänderna (det har hänt att jag glömt).

Men, väl uppe på cykeln upptäckte jag att jag glömt hjälmen.
Uppenbarligen hade jag inte full koll ändå.

I går kväll kom vi hem till ett genomvarmt hus. Jag ställde upp dörrar och fönster för att skapa lite gnomdrag men det ville sig inte riktigt eftersom det var vindstilla ute. Kvällsbrisen, i den mån den överhuvudtaget existerat, hade redan dragit förbi.

Trots värmen sov vi alla gott i natt efter att ha befunnit oss på resande fot en hel dag.
Vi har varit på Legoland över långhelgen tillsammans med vänner. Det har varit ivanligt lyckat med massa roligheter. På nerresan hann vi även med Ålborgs zoo och en hotellnatt och campingen vi bodde på i närheten av Billund hade ett litet poolområde till barnens stora förtjusning.

Nu är det plötsligt vardag igen. Jag erkänner att jag gärna varit ledig en dag till för att packa upp, tvätta och sköta om min trädgård som behöver en öm hand, men jag har ingenting emot att jobba heller. Vardagen är ändå det tillstånd jag är mest van vid!