I stället för att göra rent ugnen, baka och plocka fläder så har jag tittat på Talangfinalen med barnen. Jag störde mig på att produktionen var så svajig. Talangerna däremot, de var bra.
Countrykillen Rasmus har ju verkligen spelglädje och gôtt driv även om han inte sjunger rent.
Sannasångerskan trillade dit på fel låtval och ett försök att vara sexig. Hennes röst och personlighet går ju hand i hand med det enkla, avskalade men det är inte så lätt att avgöra själv.
Lille danskillen var helt enormt duktig. Jag såg bara en enda miss då han inte var helt synkad med sina bakgrundsdansare.
Tenoren sjöng förväntat bra. Även om jag vet vilken prestation som ligger bakom en sådan toppenröst så blir det dock lite tråkigt att lyssna till i längden.
Knasbollen med stråskägget var förväntat knasig men jag skrattade inte en enda gång.
Den vuxne danskillen var duktig men stack inte ut på samma sätt som den unge.
Publikens val sjöng med känsla men han funkar nog bäst i en rökig clublokal och jag satt mest och funderade på varför det är okej för killar att sjunga halvkast och ändå bli uppskattade och anses som duktiga och coola medan tjejer inte kan slippa undan på det sättet. Den enda tjej jag kan komma på som inte har njutbar röst och ändå är erkänd sångerska är Carolin af Ugglas.
Och så har vi då Simon, årets vinnare. När jag förstod vad han skulle göra med sin lilla kub den här gången så sa jag direkt att det skulle gå åt pipan. Okej om han är duktig på att lösa Rubiks kub snabbt, och med en hand, eller med fötterna – men att memorera en trasslig kub – som dessutom någon annan trasslat till åt en, och sedan lösa den med förbundna ögon – det går ju bara inte. Då ska du inte bara vara duktig på lösningen utan också ha ett hästminne utöver vad som kan betraktas som normalt.
När han började lösa den så gick det för sakta. Nu minns jag inte om han hade två eller en och en halv minut på sig (se, om jag inte minns en sådan sak, hur skulle han då kunna minnas hela kuben i trassligt tillstånd…) men jag såg ju att det inte skulle gå. Det skulle bli sådär pinsamt jobbigt när tiden gått ut och han fortfarande stod kvar och vred på hörnen och Tobbe Trollkarl skulle säga att “nu är tiden ute” och han skulle vilja fortsätta en liten stund till för att han snart, snart skulle vara klar, och Charlott skulle bre på med Skånskan och säga att de ju i alla fall har sett vad duktig han varit tidigare men att han nog tog sig vatten över huvudet den här gången och Marco skulle skaka på huvudet lite och försöka sig på ett lamt skämt och Simon skulle stå där med blossande kinder och man skulle verkligen förstå att han bara ville sjunka genom scenen och försvinna.
Och så stannade han upp och trummade med långfingret mot en av mittenrutorna, som om han funderade på vilken färg han hade där nu, var det grön eller röd, och jag led med honom och såg verkligen hur lost han var, hur stor pressen var, hur musiken och publikens applåder fick honom att tappa bort sig redan så här i början och hur hopplöst det var nu, för om han glömde bara en endaste liten ruta eller tappade bort sig på en enda vridning så skulle det ju vara helt omöjligt att komma rätt.
Och så plötsligt la han ner kuben – och var klar. Och klockan visade 35 sekunder till godo. Och han såg inte ens förvånad ut.
Och jag lipade.
Nu när barnen är tandborstade och lagda så återberättade jag händelsen för Förundersökningsledaren när vi var inne hos Guldgossen och sa god natt. Guldgossen hade också varit grymt imponerad och tyckte att rätt person vann.
-För han var så bra pappa. Och jag fattar inte hur han kunde veta när han var klar.