Zäta

Innan jag började baka kunde jag inte riktigt dra mig till minnes om jag bakat de här svårstavade bakelserna tidigare.
Nu vet jag att jag inte har det.

Hade jag provat någon gång tidigare borde jag blivit en erfarenhet rikare och låtit bli i fortsättningen.
Jag har fått en förslitningsskada i högerarmen av allt vispande. Inte vågade jag använda elvispen heller för det stod det inget om i receptet.

Först skulle man börja lite förstrött med att vispa medan margarinet smälte ner och blandade sig med vatten. Sedan skulle man vispa ner mjöl i vattnet med kraftiga visparetag. Man skulle vispa tills “smeten släpper kastrullen”.
Min smet ville aldrig släppa kastrullen. Den var som lim, som ett vidhängset plåster, som en uppvaktande kille man inte vill veta av.

Till slut gav jag upp och gick vidare till nästa steg – att låta smeten svalna.
Medan den svalnade släppte den kastrullen…

När smeten svalnat något var det dags att vispa i äggen – ett i taget – med ihärdig vispning “en stund” mellan varje ägg.
Mina stunder blev allt kortare och kortare…

Nu står i alla fall tolv små klickar i ugnen och jag väntar spänt på om de ska jäsa upp eller inte. Om de inte sköter sig har jag vispat förgäves. Det var ju inte ens gott att slicka skålen.

Update:
Mina fina svällde till stora alptoppar. Nu har jag tagit ut dem ur ugnen – och de sjönk ihop till pannkakor.
Luften gick precis ur mig också kan jag försäkra.

Update igen:
Jag kände mig nödgad att smaka på en av petit-chouerna. Anledningen till att de sjönk ihop var att de inte gått klart i ugnen, trots att de varit inne dubbelt så lång tid som receptet angav.
Det är bara att leva efter devisen: “Gör om, gör rätt”. Kanske kan jag lura i lilla Svalan att jag bakat ugnspannkaka som plättar och få henne att förbarma sig över det misslyckade baket.
För övrigt var de märkligt nog ganska goda.
När jag bakar igen i morgon ska jag…
A. …inte koka upp vattnet innan jag rör ner mjölet…
B. …sikta ner mjölet för att undvika klumpar…
C. …våga vispa med elvispen (bäst jag frågar den erfarna petit-choubakerskan mamma först bara)…
D. …göra två plåtar med mindre bakelser än bara en med stora…
E. …inte ta ut dem förrän de är mörkbruna…

När jag kommer hem ska jag baka petit-choux.

Jag hoppas det är lättare att baka dem än att stava dem.

Det är i alla fall behändiga små fluffbollar som man kan fylla med lite allt möjligt, sött, salt eller bara gott.
Det fina i kråksången är att de är naturligt sockerfria.

Man vet att klimakteriet närmar sig när man blir tårögd av vägaffischer för Cancerfonden.

Jag är helt degig i kolan. Klockan hann bli två innan jag gick och la mig i natt. Men jag klagar inte. Nu har jag ju bakat klart alla bullar.

Kroppen är dock ganska pigg – än så länge.
Hemligheten heter Rosenrot Forte. Jag har missbrukat dem tidigare och vet att de kan hålla mekanismerna igång när man inte har förstånd nog att sköta om sig.

Det är lite märkligt. Jag är egentligen trött men någonstans i brösthöjd har frukostpillret satt sig som en liten motor som bara spinner och spinner och jag känner mig uppe i varv på ett intressant och ganska osunt sätt. Vi får se hur länge det varar.

Tänk vad mycket mer man hinner om man bara lär sig att prioritera bort lite saker i livet.
Sova till exempel.

Klockan är tjugo i ett på natten och jag står i köket och bakar bullar.
Jag känner mig lycklig – och en aning manisk.