Zäta

Jag har shoppat kläder lite på sistone. Av olika anledningar har vi varit i Göteborg två gånger under bara den senaste tiden. Sist vi var där hittade jag ett par billiga jeans och en vanlig v-ringad svart tröja.

Och gången innan trillade jag som av en händelse över en underbar, lång, svart, volangig, figursnygg och mycket snäll kofta. I bästa modebloggarstil har jag poserat för Förundersökningsledarens kamera. Vänligen ha överseende med hur uppenbart jag drar in magen och putar med brösten, och läs bilderna med glimten i ögat.

Jag älskar mitt hem. Jag älskar att det är mitt eget (ja, tillsammans med resten av familjen förstås). Jag älskar att vi själva bestämt hur det ska se ut. Jag älskar att det är så lagom stort, att vi alla har våra egna rum när vi vill dra oss tillbaka och att vi har stora gemensamma ytor där vi kan umgås. Jag älskar de vita putsade innerväggarna som är lugna och tysta men samtidigt livfulla. Jag älskar att vi har ett kontor där alla papper får plats och där jag har ett eget litet pysselskrivbord. Jag älskar köket med alla skåp och lådor och den snygga spisen och den ännu snyggare stenskivan. Jag älskar tvättstugan med grovingången där vi kan lera in utan att smutsa ner i hallen. Jag älskar det stora garaget och att vi faktiskt kan ha två bilar inkörda där. Jag älskar badrummen med sitt kakel och klinkers. Jag älskar att det här är det hus mina barn växer upp i.

Och det finns små detaljer att också älska.
Titta bara!

Jag har redan tidigare yvts över Förundersökningsledaren stora insats med grävandet i trädgården inför nästa års trädäck. Men nämnde jag att han även lyckades med konststycket att flytta tio ton grus från framsidan av huset till hålet han grävt på baksidan, på bara en lördag.Lilla Svalan gör som jag, och dokumenterar lite.Förundersökningsledaren fick visst lite, med betoning på lite hjälp med.Jag vet inte hur många skottkärrelass det blev, men ni skulle se Förundersökningsledarens underarmsmuskler!

Tittade igenom de senaste korten och har plockat ut några.

Här är lilla Svalan kalasfin i klänning och tröja hon själv valt ut i affären. Visst är hon snygg!Hon är en hejare på att posera också! Och på att sminka sig. Hon är bara nio år men har redan förmågan att få till det lite lagom. Jag minns mig själv från högstadiet, med mer lila på ögonlocken än en papegoja i fjäderskruden. Jag har faktiskt fortfarande lite svårt att vara måttlig.Men ibland blir det rätt okej.

I dag har jag plockat fram mina ringar. Förlovningsring och vigselring. Smånervös testade jag om jag lyckades få på mig dem igen… och det gick. Uppenbarligen har några av grammen jag tappat suttit på fingrarna. Skönt! Nu kan jag äntligen se gift ut igen.

Nu gäller det bara att lyckas vänja sig vid att bära ringar. Jag tycker det är rätt otäckt. Jag är rädd att fingret ska svullna så att jag inte får av ringarna igen. Det hände en gång för många, många år sedan, när jag sprungit en bit. Fingrarna svullnade och jag fick kyla och tvåla och kyla och tvåla innan jag lyckades få av mig ringarna. Nu ska jag försöka komma ihåg att ta av dem om jag mot förmodan ökar tempot i livet någon gång.

Lunch hos svärföräldrarna. Lilla Svalan och jag kommer dit lite innan de andra (som kör flyttlass från Västerås). Lilla Svalan och svärmor samspråkar:
-Vet du, lilla Svalan. I dag för 41 år sedan gifte oss jag och farfar. Fast det var inte precis i dag utan på den dagen som vara Alla Helgonadagen då.
-Men vilken tur ni har när ni dör!
-Hur menar du nu?
-Ja, då kan vi ju passa på att fira eran bröllopsdag samtidigt som vi tänder ljus på eran grav!
-Du tänker så… Men du hoppas väl att det dröjer ett tag innan vi dör va?
-Ja så klart! (Och så funderar lilla Svalan och drar till med den längsta tidrymd hon kan tänka sig…) I alla fall sju år!

Det här var inte bra.

I min smyckeslagning råkade jag spilla lite superlim på pekfingret. Jag har inte fastnat i någonting, men trots ihärdig tvätt har fingertoppen antagit en brungrå nyans.

Vi började med att leta fjädrar. Lilla Svalan köpte en mask, en sådan där som man sätter framför ögonen, på Siljabåten. Nu har hon pyntat den med glitterlim och vill piffa till den extra med några fjädrar. Vi hittade dock inga.

Vi fortsatte med att handla, utan inköpslista, på Willys. Det är väl ungefär så “wild and crazy” jag orkar vara en fredagskväll.

Väl hemma följde några telefonsamtal med moder, make och svärmor innan vi vispade till en ugnspannkaka. Såklart! Pannkaka är ju min och lilla Svalans favvomat nummer ett. I alla fall när det är vi två tillsammans.

Senare på kvällen festade vi loss på chips och tomteskum till filmen “Sammys äventyr”. En rätt intetsägande film som nog hade pretentioner att både så ett slag för miljön (genom att visa lite skräp i havet), djurens rätt (genom att visa en halvminutslång sekvens av en valjakt) och kärleken (Sammy fick sin Shelly till slut. Men i slutet på filmen var hon mystiskt bortklippt.).

Efter resultatet av Idol gick vi och la oss. Olle åkte ur. Jag bryr mig inte så värst. Tycker bara synd om ungdomarna som är med och hoppas att de får medieträning och stöttning av psykolog när de åker ut eller får taskig kritik av juryn.

Lilla Svalan sov bredvid mig hela natten. Ibland lite för nära. Jag var tvungen att knuffa undan henne för att få mer än några centimeter att leva på.

I dag fortsätter tjejkvällen med en tjejförmiddag. Lilla Svalan tittar på TV och jag lagar några smycken åt henne. Om en timma ska vi fara till Lundsbrunn och luncha hos svärmor och hämta hem Guldgossen.