Zäta

Jag vaknade med nackspärr i går morse. Nu är jag mer högervriden än rekommenderat. Visserligen har spärren släppt en aning i dag men jag kan inte luta huvudet åt vänster.

Jag var sugen på att ta med mig en av mina vetekuddar till jobbet och värma i micron. Mina vetekuddar har jag sydd själv av gamla lakan, och fyllt med ris. När man micrar dem luktar de äcklig gammal gröt. Chefen är inte särskilt förtjust i den lukten så jag lämnade vetekudden hemma efter moget övervägande. Nu ångrar jag mig lite. Det skulle sitta fint med lite värme på nacken.

Nu är jag framme på jobbet. Solen lyser redan för fulla muggar men det känns inte det minsta vårlikt ute. En isande vind jobbar mot solen för att cementera fast nattens snö och har förvandlat gatorna till rena rutschkanor.

Om bara vinden kunde stilla sig så skulle solen snabbt få övertaget och jag kan återgå till att rapportera in vårtecken igen.

Plötsligt har hela familjen Zäta förvandlats till inbitna Villafans.

I går kväll spelade Lidköpings bandylag sin fjärde semifinalmatch borta mot Bollnäs. Eftersom vi inte har mer än skogs-TV fick vi följa matchen via lokaltidningens blogg. Och det var spännande värre.
Bollnäs fick ganska tidigt ett matchstraff och spelade med en spelare mindre på plan. Trots det lyckades de skaffa sig ledning med 2-0. Villa kom igen och kvitterade till 2-2 som hann bli 3-3 innan matchen var över.

Då blev det sudden death. Förundersökningsledaren satt som klistrad vid dataskärmen för att rapportera allt till oss andra. Vi hade redan gått och lagt oss men det var inte tal om att kunna somna innan matchen var avgjord.

Förlängningen blev dock kort. Villas David Karlsson smällde in det avgörande målet efter bara en liten, liten stund. Våra jubel möttes i allrummet utanför sovrummen.
Nu blir det SM-final mot Sandviken.

Jag tippar en enkel seger för Sandviken. Men lita inte på mig. Jag var övertygad om att Villa skulle förlora gårdagskvällens match också.

I går var vi ute en stund på vägarna. Bland annat passerade vi Dafgårds i Källby på jakt efter ett trevligt och naturskönt ställe att intaga lunchen på.
I de välgrusade dikeskanterna utanför Dagfårds utlastningsportar såg jag…

18… Tussilago. Jo, jag har hört talas om andra som redan sett de små gula solarna och jag har till och med fått dem rapporterade för mig i lokaltidningen, men det här var första gången i år som jag såg detta vårtecken med egna ögon.

19. I natt har det dessutom snöat igen. Det är andra gången det snöar på lärkan. Ska man tro talesättet är det alltså bara en omgång snö kvar innan våren verkligen får fäste häromkring.
Nattens snö var av det snällare slaget. Det ligger bara ett flortunt täcke över gräs och tak. Så fort solen går upp kommer det smälta ner och vattna allt grönt som ligger och sover under jorden.

Det här är inlägg nummer 4000.

Jag har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det blir 1500 dagar om jag räknar rätt.
Vilket innebär att jag skrivit två och två tredjedels inlägg om dagen i snitt.

Här vore det på sin plats att utfästa garantier om att fortsätta blogga i ytterligare fyra år, eller att sluta på studs.
Men ni får ingedera. Jag fortsätter så länge jag har lust. Har du tröttnat på att läsa så hyser jag förståelse. Jag är säkert, åtminstone under stundom tillbaka i samma gamla hjulspår. En människa utvecklas förmodligen under hela livet, men det går olika fort på olika områden och inom vissa handlar det säkert mer om degenerering än utveckling.

Jag ämnar inte lägga ner tid på att utröna inom vilka områden jag strävar frammåt och var jag har mina allt svagare sidor. En av mina svagheter är nämligen bristen på reflektion.

Jag nöjer mig med att konstatera att 4000 blogginlägg är en ganska ansenlig mängd och att det kommer bli åtminstone några till innan jag slutar.