Zäta

Vissa har mer tur än andra.
Så här är det:

I höstas grävde Förundersökningsledaren bort en hel massa matjord från vår trädgård för att i stället kunna bygga en altan. Matjorden har vi till stor del lyckats bli av med. Det har varit svärföräldrar som behövt jord till en häck, svärföräldrars grannar som behövt till potatisland, en kusin som behövde fylla några hål och så vidare.

Lite av jorden la Förundersökningsledaren förtänksamt nog i en limpa. Han trodde väl att det skulle glädja mig som plötsligt fick en upphöjd bädd att odla potatis i.
Och han hade rätt. Jag är jätteglad!

Om jag piggar på mig tillräckligt och vädret slår om hade jag tänkt åka till Lidens i helgen och införskaffa några olika sorter att sätta. Enligt svärmor, som är en mångårigt erfaren potatisodlare, så behöver man inte förgro potatis man köper så här sent. Den har redan legat och grott i affären länge nog.
Och enligt Tareq i Trädgårdsonsdag, så går det lika bra att sätta ogrodd potatis som förgrodd.

I afton var Förundersökningsledaren ute i regnet och vattnade gräsmattan. Det må ha sett en aning fånigt ut eftersom det regnat i princip oupphörligen i två dygn, men det han vattnade ut var järnsulfat, för att ge vårt spirande gräs en chans mot mossan.

Medan han vattnade kom han i samspråk med vår trädgårdsgranne. Med Trädgårdsgrannen (som han hädanefter får heta) menar jag vår närmaste granne, han som odlar allt från sallad och sparris till jordärtskockor och vindruvor.
Trädgårdsgrannen tar alltid tacksamt emot vårt gräsklipp och vi är minst lika tacksamma över att få lämna det till honom och slippa köra det till värmeverket.

Nu berättade Trädgårdsgrannen att han inte hade lika stort behov av vårt gräsklipp den här säsongen. Han har nämligen genomgått en operation som tar ett tag att återhämta sig från, och kan därför inte satsa på lika storvulna odlingsprojekt som vanligt.
Potatisen som han köpt in i god tid och lagt ner möda på att förgro enligt konstens alla regler, dem skulle han till exempel inte ha möjlighet att sätta.

Och så kom det sig att jag plötsligt fått både ett potatisland, sättpotatis och dessutom några goda råd om hur man odlar potatis på bästa sätt.
Enligt Trädgårdsgrannen är det bara att lägga sättpotatisen på jorden, täcka med gräsklipp och sedan fortsätta täcka med gräsklipp under hela sommaren. Ju tjockare lager desto bättre. Och när man väl är sugen på lite färskpotatis, så är det bara att fösa undan gräslagret eller till och med sticka ner handen i allt det mjuka fluffet och plocka till sig så många potatisar man vill ha, allt medan man låter plantan stå kvar orörd.

I eftermiddag har jag lagat en enkel och snabb middag till familjen. Det blev stekt kyckling, som endast kryddats med grillkrydda. Till detta pasta, naturligtvis perfekt al dente…

Och så var det då såsen, pricken över i:et.
jag plockade fram Kajsa Vargen i mig och hällde en en burk krossade tomater i en gryta. De fick koka en halvtimma tillsammans med en pressad vitlöksklyfta, en gnutta socker, en aning kanel, salt och svartpeppar samt en dos garam masala.

Faktum är att det blev väldigt gott.

Kombinationen Italien och sjukdom är välgörande för vikten. Jag har gått ner nästan 1½ kilo sedan vi for.

Medan jag varit sjuk har jag inte skött mig såvärst med maten heller. Det är först i dag som jag skärpt till mig och ätit lunch. Det blev en köpt thaisoppa med en rejäl klick keso i. Gott och starkt.

Nu har jag kommit på något att fördriva tristessen med, utan att förta mig.

När jag fyllde 40 förra sommaren önskade jag mig och fick flera presentkort på Lidens Handelsträdgård. De har legat och “bränt i fickan” länge och jag har faktiskt redan använt lite av pengarna men nu är det äntligen vår.

Hörrni! Det är VÅR!

När det är vår har tjälen gått ur jorden och man kan plantera en massa mysiga växter.

Nu ska jag sätta mig en stund med block och penna och skissa på mina trädgårdsplaner. Sedan gäller det bara att få Förundersökningsledaren med på noterna, det är den svåra biten. Han har ännu inte fattat att det är gräsmattan som tarvar mest omsorg och skötsel, inte mina små rabatter.

Jag har förresten redan fått godkänt på en fläderbuske, några vinbärsbuskar, rabarber och en japans blodlönn. Nu funderar jag på om jag verkligen vill ha lönnen eller om jag ska byta ut den mot en syrén. Och om jag vill ha syrén, vilken färg ska det i så fall vara? Mörkt lila eller krallvitt?

När verandan är klar vill jag ha en spaljé i hörnet (och kanske lite mer än bara hörnet, men det har jag inte vågat säga till Förundersökningsledaren än). På spaljén ska det växa björnbär, klätterrosor och klematis. Och framför klätterväxterna vill jag sätta låga rosor varvat med stäppsalvia.

Och i skuggsidan på framsidan av huset, utmed den stensatta gången runt huset, vill jag göra ännu en rabatt där det ska växa stora strutbräken och späd liljekonvalj.

Och på gaveln vill jag plantera de största grästuvor man kan tänka sig. En på vardera sida om det smala fönstret.

Och så vill jag ha en rad hallon på baksidan.

Och så vill jag…

En trädgård blir aldrig klar, eller hur!

Molly Sandén sjunger på Mix Megapol:
Why am I crying?

Det är först för några veckor sedan jag förstod vad hon sjöng.
“I´m not gonna miss your dirty cloths in the floor” lät i mina öron som “I´m not gonna miss your daddy close on the floor” och hade full förståelse för att hon lämnat en relation där pojkvännens pappa förgick sig mot henne på golvet.

Det är inte lätt med engelskan, varken för mig eller Molly verkar det som.

Uhä! Vad tråkigt det är att vara sjuk.
Jag känner mig värdelös och har hiskeligt dåligt samvete för att jag inte jobbar. Det är inte särskilt uppmuntrande att vara hemma och se allt jag borde göra men inte orkar med; växande tvätthögar (både på rent- och smutsigtsidan om tvättmaskinen), en trädgård som ropar på uppmärksamhet, ett lapptäcke som aldrig blir klart, papper och tidningar som borde rensas undan, små projekt här och där, slokande blommor i fönstren…
Och fönstren, de behöver allt putsas. Tur att det regnar, annars hade jag haft ännu mer dåligt samvete.

Jag är ju inte så fasligt dålig heller, men det finns ingen energi att ta mig an någonting. Jag är snuvig, en aning hostig och så den där eländiga halsen som gör ont och som för en gångs skull får mig att hålla tyst. Och så knastrar, klickar och kluckar det i öronen. Jag tror inte att jag har öroninflammation för i så fall borde jag ha feber. Det är säkert bara nå´t med förkylningen eller flygresan i lördags. Det blev ett sån´t fasligt tryck när vi började närma oss Göteborg och nedstigning.